Inte kär i min man

Det funkade inte så länge jag körde singel heller, till för två månader sedan. Tyvärr. Jo, jag inser att det där samtalet närmar sig, jag är väl bara feg och rätt körd i botten och orkar inte riva upp himmel och jord just nu. Ska vänta över sommaren och se hur den blir innan jag tar något beslut. Jag är hänsynslös mot min man och han har varit detsamma mot mig under en längre tid, så vi är väl lika goda kålsupare i det här.

Jag blir förbannad på att tänka på att det ska krävas att jag ska slänga en otrohet i ansiktet på min man för att han ska "vakna". Jag önskar att han lyssnat på mig alla de andra gångerna istället.
Men det krävdes helt klart en otrohet för att jag ska vakna och inse att vi inte kan fortsätta som vi har det. Jag vill mer. Jag är värd mer än att gå runt i det här.

Man borde skriva kontrakt på att man avsätter tid för "samtal" i alla förhållanden innan man ens går in i dom på något sätt. Men när man är 25 och kär så tror man ju alltid att det räcker med kärlek och "det kommer aldrig att hända oss". 

Jag behöver faktiskt inte ha någon som talar om för mig vem jag är arg på eller inte. Jag har rätt till mina egna känslor och egna upplevelser, även om det "bara" är på ett nätforum och jo, jag är arg på min man. Jättearg.
Därmed inte sagt att jag inte är arg på mig själv eller känner sorg, för det är jag och det gör jag men ja, jag är skitarg på min man som verkar tycka att han kan rycka på axlarna åt mina behov och inte behöver lyssna på mig.

Barbapappa och fru: Hoppas att det blir bra för er båda, oavsett vad som händer! Tack för att ni delat med era av era historier.

Ni som har vågat lämna... tack för att vi får läsa om hur det är på andra sidan när man väl tagit beslutet.

Milk and Coffee: såg nu att du fått ditt "avslut" med mannen trots allt. Förstår att det känns bra för dig!

Vad uppmuntrande att läsa ditt inlägg! Vad var det som höll dig tillbaka innan du väl tog steget?

I mitt fall är det nog så krasst att det är de praktiska och materiella sakerna som håller mig kvar och jag måste skaffa en strategi för hur jag kan ta mig ur det här och ändå landa på fötterna.

Debatten handlar väldigt mycket om "nyförälskelsefas" kontra "grå vardag".

För egen del går mina tankar mer i de här spåren: ger mig min partner energi eller suger han energi från mig? Har vi några gemensamma mål eller drömmar som vi diskuterar och strävar mot? Respekterar han mina tankar, drömmar och känslor och tar dom på allvar? Har vi ett bra sexliv, och om inte, är båda beredda på att arbeta på det? Lyssnar han på mig? Vill han umgås med mig?
DET är de viktiga sakerna för mig. Jag har inget emot grå vardag och smulor på köksgolvet om jag vet att vi kommer le mot varandra under middagen, prata om våra tankar och ha sex på kvällen.

Att man inte kan gå runt och vara nyförälskad hela livet är jag helt på det klara med och det är inget jag skulle vilja heller. Men vardagen får inte övergå till att man är osynlig, ointressant och tagen för givet heller, då är förhållandet ganska dömt att dö ut, tror jag.

Det är de här frågorna jag sitter och försöker formulera svar på nu. Om jag ska vara ärlig tror jag att jag föll så pladask för min älskare för att han ser mig. Han är uppmärksam, intresserad, verkar uppskatta mitt sällskap, är en bra lyssnare och tar mina drömmar på allvar. Min man har alltid rackat ner på saker jag drömmer om eftersom de sällan är samma drömmar som han har. Det har gjort att jag har slutit mig mer och mer inom mig själv och jag berättar sällan något alls för min man längre. Jag behöver inte få höra att det jag gillar är fel eller dumt eller fånigt. 
Med den andre har jag vågat berätta saker och han lyssnar intresserat och uppmuntrar mig istället för att ta ner mig på jorden eller talar om för mig hur jag ska göra. Det har varit en enorm kick för mig.

Så vill jag att min partner ska vara. Jag vet inte om min älskare är "den rätte" för mig, eller om jag mest är förälskad i känslan hur jag känner mig när jag är med honom. Det spelar egentligen ingen roll. Jag vill ha en partner som är som han. Jag kommer inte skilja mig för hans skull, eller för någon annans skull, utan den dagen jag bestämmer mig så är det för att jag själv vill vidare för att jag vill ha mer i livet. Jag vill också bygga en plattform på egen hand, utan någon man inblandad, efter att ha varit tillsammans med min man under större delen av mitt vuxna liv. 
Men efter att ha fått en blick av hur en partner skulle kunna vara, både mentalt och sexuellt, så är det väldigt svårt att fortsätta med väldigt mycket mindre. Jag vet inte hur länge till jag orkar sitta här och "nöja mig" med det här.  

I den situationen är jag också nu. Jag diskuterar hellre problem med alla andra än min man. Just nu undviker jag honom så mycket det går, planerar in aktiviteter på de kvällar och dagar jag vet att han är hemma och njuter av lugnet hemma de stunder han är borta. Det är verkligen hemskt att skriva rakt ut hur det är, jag har knappt vågat formulera de här sakerna för mig själv förut. 

Jag vet heller inte om gräset är grönare på någon annan mans plätt, men här har det varit torrt och brunt länge och det känns som om det skulle gro bättre om jag bara fick vara ifred och vattna och gödsla det själv. 

Jo, de tankarna har börjat dyka upp de senaste månaderna. Har inte ens vågat tänka i de banorna förut, jag ville så gärna att det här äktenskapet skulle fungera. 

Min affär var nog snarare vad jag behövde för att inse att mitt äktenskap redan är över. Ganska chockartat att inse det när jag så länge försökt låtsas som att allt är bra eller att vi bara är inne i en jobbig period.

Nöja sig med rester? Min man har fått hela mig i så många år utan att göra något av det så rent praktiskt är det ingen skillnad på hans situation i äktenskapet eller vad han "får" av mig.
Han är nöjd med hur vi har det, säger han när jag försökt att prata om det, både före och efter jag träffat min andre vän.  

Något som jag funderat på efter att ha läst de som kommer in och "attackerar" oss som har en affär här är att det finns väldigt många sätt att svika sin partner grovt på. Men det är först när ena partern tar steget och är otrogen som det är okej att börja kasta sten. Det är ju lättvindigast och svart-vitast så.