Inte kär i min man

Dagen började uruselt med en fruktansvärd svacka. Efter ett par bra snack och beslut så har det dock utvecklats till en riktigt bra dag och det känns som jag är tillbaka på banan igen. I början av veckan så bestämde jag mig för att släppa taget och låta henne få frihet och fatta sina egna beslut om sin framtid, utan mitt inflytande och pressande. Det funkade bra tills i fredags, jag fick lite panik då jag insåg att jag höll på att glida iväg och släppa henne för gott.
Under helgen blev det därför ganska så svajigt även om den samtidigt var avslappnad och trevlig tillsammans med familjen på landet. I morse upplevde jag alltså att jag var på "fel plats", obekväm och mycket stressad över de närmaste veckorna.

Nu har vi alltså bestämt att bryta lite mer ordentligt. Vi tar de kommande veckorna, sköter oss själva och turas om med barnen. Jag har börjat fokusera på mig själv och min egen tillvara igen, försöka att må bra - och börjar så smått att tänka mig en framtid utan henne. Inte för att ge upp men för att känna att jag är på väg mot ett bättre liv - oavsett om det är med eller utan henne.
Risken är förstås att jag glider iväg igen, att jag upptäcker att jag inte vill ha tillbaka henne. Men är en risk vi får ta, både hon och jag. Det är inte så att jag är intresserad av att ge mig ut och jaga eller så men mitt sinne kommer nog att öppnas mer och mer den kommande tiden. Detta är hon medveten om och beredd att ta.

Hon får nu känna fulltändig frihet att tänka över hur hennes framtid ska bli, hon behöver inte känna att jag hänger som ett "ok" och drar i henne, eller att hon behöver ta hänsyn till mina känslor - som fallet delvis varit under den gångna tiden.  Tror det blir bra för oss båda även om framtiden fortfarande är oviss.

Blir spännande att se hur länge det dröjer till nästa svacka och hur den tar sig i uttryck..

Tack igen, särskilt Robespierre, för dina ord. Kanske särskilt förra slutlämmen;

Det var det finaste jag hört sen jag konfirmerades! :

Faktum är att jag gick igenom precis de här tankarna igår "tog spjärn" och bestämde mig för att återta min självaktning och stå upp för mig själv på alla sätt.

Vi har (äntligen) nått fram till vägs ände där det mesta ligger på bordet, där vi kan se vad vi har framför oss och fundera på om det är värt att ens göra ytterligare ett försök. Idag känner jag inte det är värt besväret med tanke på att hon rakt och ärligt sagt att hon inte klarar att bryta kontakten, trots flera försök och löften om en gemensam satsning så fortsätter hon att SMS:a, maila och chatta samt planera en träff med sin förälskelse om några veckor.

Nej (Milk and Coffee) jag är inte intresserad av att få tillbaka henne som någon slags tröstpris, efter att hon har lekt av sig och kommit fram till att han inte är hennes framtid. Det är inte på något sätt ev. sex som stör mig (vilket hon tror) utan den fördjupade intima relationen som i princip syftat till att reda ut om de har någon framtid tillsammans.

Hade hon haft ett rent fysiskt behov, varit grymt sugen på en man och bara velat k***la honom så hade jag kunnat ta det bättre.

Vi (jag) har börjat planera för en skilsmässa och för mig är det detta som gäller nu. Det har hela tiden varit jag som drivit på och försökt hitta lösningar, rent av "förhandlat" åt henne för att hon skulle kunna må bra och få en väg ut. Detta är jag förbannat trött på - inte minst med tanke på att det bara skapat nya problem och egentligen inte löst någonting.

Egentligen känner jag inte riktigt att detta borde vara slutet, det känns bisarrt att ett väl fungerande äktenskap med en ömsesidig kärlek ska sluta på det här sättet. Faktum är att vi även har väldigt mycket passion och alltid har haft svårt att "låta bli varandra" (hon säger själv att detta känns konstigt för henne - att hon är så attraherad av mig och har lätt för att tända, det räcker att vi kramas lite så sätter det in..).
- Med tanke på allt elände man läser om här, par som klarat sig igenom de mest omöjliga situationer, så kan jag inte fatta att vi snart kan komma att gå isär.

Samtidigt har hon inte gett mig någonting, inte en enda gnutta hopp eller anledning att investera mer känslor i henne. Det lilla hon försökt uppamma har hon raskt backat ifrån och fortsatt sina lögner. Jag vet ärligt talat inte vad hon ska kunna säga eller göra - för att jag ska tro henne, för att jag ska tro på oss.

Vi skiljer oss alltså inte för att kärleken är slut, inte för att det finns några problem, inte för att det saknas passion utan för att hon bevisligen inte tycker allt detta är nog. Hon vill (kanske) ut, hon vill ha något annat.
Jag kan jaga livet ur både henne och mig tills dödagar men det hjälper inte, här tar resan slut för mig.

Det borde vara en lättnad för henne, det är det inte för mig men jag överlever.

Tack alla för era fina inlägg och uppmuntrande ord.
Jag känner mig stärkt av detta, av er och av mina egna beslut.

Ja, jag tänker nu börja leva mitt eget liv och boosta min självkänsla. Kanske inte direkt börja ragga men dyker det upp någon tänker jag inte säga nej. Jag har rätt att vara lycklig.

Jag är rädd för att du har rätt men hoppas inte det. Min förhoppning är att den relation hon utforskar nu verkligen är "rätt", att den kan ge henne det hon behöver och att hon kan få en lycklig framtid med sin nya vän.

Det skänker mig ingen som helst  tillfredsställelse att se mitt livs kärlek, och mina barns mor, olycklig.

Samtidigt kan jag ju inte påverka hennes val av relation, familj, framtid. Det får hon sköta själv. En gång valde hon verkligen mig fullt ut och vi bytte ringar på den lyckligaste dagen hittills i mitt liv. Nu väljer hon att staka en annan väg.

Jag hoppas att chocken, sorgen och allt jag står inför sköljer över mig snabbt och smidigt, jag vill vidare nu - jag längtar efter att få börja ett nytt liv.

Jag vet inte om jag kan klara mig helt utan bitterhet, dessvärre, jag är tyvärr inte dalai lama..
Min eventuella bitterhet ligger dock inte i det hon gjort eller henne lögner och svek. Detta har naturliga förklaringar som jag försonats med och accepterar för vad det är.

Däremot är jag besviken på att hon inte är mer intresserad av att verkligen försöka, att det är så lätt för henne att ge upp och släppa taget om vår lyckliga familj och vårt äktenskap.

Jag har försökt ett par gånger lyfta ungefär följande perspektiv;
- Om nu den nya mannen verkligen är "Mr Right", om det verkligen är meningen att de ska leva resten av sina liv tillsammans och bli lyckliga. Ska då inte den relationen kunna tåla några veckors total tystnad..? Om hon verkligen ville få veta vad hennes känslor säger - varför då inte bestämma sig för ett sånt "stålbad" och se vad som finns kvar efter några veckor. Har längtan växt sig starkare, har det tillkommit nya tankar och dimensioner?
Det handlar inte (för mig) om att jag tror att hon kan få bort honom ur systemet på några veckor - men kanske kan hon hitta (hos sig själv) vad det är hon söker svar på. I ett sånt läge kan en nyupptagen kontakt (och kanske även en IRL-träff) bli mer givande inför framtiden.

Ett sånt här upplägg skulle jag dessutom kunna "unna" henne utan att behöva separera redan nu så det är ju verkligen allt att vinna - inget att förlora. I alla fall för henne.

Hur man kan välja bort en sån här lösning - när 16 år och en fin liten familj står på spel - övergår alltså mitt förstånd och här kan jag möjligen (över tid) utveckla en viss liten bitterhet...
Hoppas jag må vara ursäktad för att jag visar en smula mänsklighet..

Jag kanske ändå ska ge henne "benefit of doubt" (dvs. hon är inte helt färdigtänkt här), hon fick mitt senaste ställningstagande mer eller mindre "i ansiktet" igår och jag har en viss förståelse för att hon är lite förvirrad och behöver lite mer tid för att sortera upp sina tankar. Komma till en punkt där hon lyckats göra en "preliminär" värdering av sina alternativ.

Om det är någon som behöver en gloria så har jag en över här, den passar mig inte längre. *ler*
Efter ett omtumlande dygn där vi beslutat skilja oss vaknade jag imorse och kände mig uppfylld av ilska, förakt och en smula bitterhet. Äntligen, det kändes rätt befriande faktiskt och jag förstår nu (även känslomässigt) vad det är ni försökt säga mig här - flera av er.

Min fru har vänt mig och familjen ryggen efter halvannat decennium utan att ens se sig om, hon har valt bort mig/oss för att jaga efter en förälskelse som hon inte ens själv tror riktigt på. Jag har ansträngt mig så att förstå, förlåta och försonas - att jag totalt missade det uppenbara;
- Hon har uppträtt fördjävlig, som en förbannad idiot och förtjänar inte min sympati. Inte för det sätt hon valt att hantera sin situation på (själva känslan, förälskelsen, har jag fortfarande inga problem med). Det finns inget vackert, gulligt eller förmildrande i att hon - en gift kvinna och tvåbarnamor - väljer bort familjen för att fortsätta utforska sina känslor tillsammans med en gift man som också har barn.
Det vore en sak om hon sökte sig bort från ett kraschat äktenskap och en tillvaro i spillror, så är det inte, det har vi båda bekräftat om och om igen.

Denna ilska och bitterhet mynnade ut i ett mail innan jag kastade mig hemifrån och drog till jobbet. Tills idag har jag haft en slags idealbild av att vi alltid ska vara de bästa av vänner och viktiga för varandra, oavsett vad som händer. Så känns det inte idag, inte längre.
Kanske är det naturligt att man känner så här, kanske (sannolikt) svänger det längre fram beroende på hur processen fortskrider.

Hennes reaktion lät inte vänta på sig. Kanske har det börjat gå upp för henne vad det är hon faktiskt gör, kanske inser hon att det kommer att bli mycket svårt att se barnen i ögonen och berätta vad som hände, och varför, när de blir gamla nog. (jag kommer inte ha några problem med detta även om jag gjort/sagt en del saker jag ångrar).
Kanske börjar hon inse att hon kastar bort oerhört mycket.

Hursomhelst så har hon/vi nu "förhandlat" fram två veckors total "avhållsamhet". Vi är kanske inte helt överens om varför, vad vi förväntar oss ska ske, men det kan inte hjälpas. Hon upplever kanske mest att hon "går med på" ett upphåll för min skull. Kanske för att mildra sitt dåliga samvete en smula. Min förhoppning är att hon under den tiden ska "tvingas" tänka mer själv, kanske prata med andra och spegla sin situation och det val hon står inför. Inser att det är kort tid men längre än så tror jag inte hon är redo för, just nu.

För mig, rent känslomässigt, så förändras egentligen ingenting i nuläget - mer än att jag uppskattar hennes ansträngning. Det innebär också att jag tänker lite annorlunda runt min egen "nystart", jag kommer att ägna tiden åt mig själv snarare än att öppna mig för mycket utåt. Fundera över vad jag behöver (mer generellt) för att må bra och ägna tid åt barnen.

Underbart! Grattis. Är uppriktigt glad för din (och er) skull.

Jag tänker inte kräva någonting alls av henne men däremot vara tydlig med att hennes egna val får konsekvenser. Precis som mina val får det.

Efter veckorna som gått inser jag att jag pressat henne nästan konstant, men ändå inte tillräckligt tydligt. Jag tror hon är extremt förvirrad och vet varken ut eller in. I nuläget kan vi inte ha ett riktigt konstruktivt samtal om vad som krävs för en framtida relation som bygger på resepekt och lojalitet. Jag kan ha det men inte hon.

Idén med ett kortare upphåll är att skapa förutsättningar för ett bra samtal - inte för ett framtida liv tillsammans. Det kommer långt senare, om alls.

Så i princip håller jag med dig men alternativet till det korta andrummet är att lägga ner helt och skicka in papprena. Det är jag iofs beredd att göra men jag bör ställa samma krav på mig själv - som jag förväntar mig av henne. Om inte annat för barnens skull så väntar jag (också) ut tiden fram till midsommar och ett beslut då.
Jag har varit extemt tydlig med att jag inte accepterar att hon börjar söka/bygga en relation med någon annan under tiden vi är tillsammans och där kommer jag inte att backa. Detta budskap är jag helt säker på har nått fram. Hon vet att hon vid midsommar står inför exakt samma val som hon gör nu.

vet inte hur (o)tydlig jag varit men jag upplever att det är här jag är, just nu. Det är inte henne jag fokuserar på just nu utan mig själv och min framtid. Ringen är av och jag tittar framåt utifrån mitt eget liv och mina möjligheter/drömmar. Tåget är i rullning.

Men visst är det komplicerat, inte minst med tanke på barnen. Vore det inte för dem skulle jag sannolikt vara utom synhåll redan. Det är inte lika "lättvindigt" att tvinga in barnen i en sån här process, ett nytt liv där det blir de som faktiskt får bära det tyngsta lasset.
Det är de som får packa sina små väskor på söndagarna och åka mellan olika hem, i värsta fall med lojalitetskonflikter, vara utan ena föräldern på jul och andra helger, missa kusinernas födelsedagar etc. etc.

Jag tycker det är rimligt att man tar ett beslut (som jag faktiskt känner att jag gjort) men också tillåter sig att vila på hanen - att komma till en punkt där Slutet, verkligen känns som ett slut och inte ett steg på vägen. För mig, just nu, innebär det att vänta in tillfället för ett konstruktivt samtal.
Min förhoppning är att vi kan ha ett sånt inom kort.

Kanske tänker jag fel, kanske skapar detta ännu mer frustration och bitterhet. Då får jag lära mig av detta till nästa äktenskap..
Tack för era tankar och råd, även (särskilt) de skarpa och smått provocerande!

Det är inte så att jag är orolig för att barnen inte ska klara sig, det är jag helt övertygad om att de gör. Däremot är jag nästan lika övertygad att de får det sämre om vi splittrar en kärleksfull familj som faktiskt fungerar (som vår) - och ersätter detta med ett vv-liv där nya "pappor" oh "mammor" ska introduceras i deras liv.

Vi pratade igår om hur vi i efterhand kan beskriva vad som faktiskt hände, varför vi gick isär, men vi har inget bra svar. Ingen av oss, helt ärligt. I relationer med mycket bråk och/eller lite kärlek/passion, kommunikationsproblem eller väldigt olika grundsyn/intressen etc. - så kan det vara rimligt (och ibland klokt) att dela på sig. I de situationerna tror jag faktiskt barnen kan få det bättre. Det finns dock ingen bättre förklaring i vårt fall än (ungefär): "mamma blev förälskad och vill hellre vara med en annan pappa trots att vi har det bra och hon älskade mig på alla sätt. Packa väskorna nu så åker vi."

Nu är det ändå där vi är och jag får se till att de får en lycklig pappa igen.
Både för deras och min skull.