Inte kär i min man

Jag är rädd för att du har rätt men hoppas inte det. Min förhoppning är att den relation hon utforskar nu verkligen är "rätt", att den kan ge henne det hon behöver och att hon kan få en lycklig framtid med sin nya vän.

Det skänker mig ingen som helst  tillfredsställelse att se mitt livs kärlek, och mina barns mor, olycklig.

Samtidigt kan jag ju inte påverka hennes val av relation, familj, framtid. Det får hon sköta själv. En gång valde hon verkligen mig fullt ut och vi bytte ringar på den lyckligaste dagen hittills i mitt liv. Nu väljer hon att staka en annan väg.

Jag hoppas att chocken, sorgen och allt jag står inför sköljer över mig snabbt och smidigt, jag vill vidare nu - jag längtar efter att få börja ett nytt liv.

Det är fullständigt meningslöst att spekulera i någon annans känsloliv. Han väljer ju att visa ditt mail för sin fru och han väljer att stanna hos henne och satsa på den relationen. Vet din man om att gjort detta kontaktförsök? Visade du honom vad du skrev?
Man ska också komma ihåg att själva hemligheten, den hemlighet som är otroheten, påverkar en. Det man känner då har stor bäring i den spänning som bedrägeriet innebär, den "hemliga klubb" man har tillsammans med den andre.
I avslöjandets sken ser plötsligt allt annorlunda ut. Det man tidigare benämnde som "kärlek" – i ett, kanske mer eller mindre omedvetet, försök att rättfärdiga sina lögner och sitt dubbelspel – blir plötsligt bara sunkigt och billigt. Det man sagt och gjort blir pinsamt och man skäms. Man kanske inte ens kan begripa vad man öht såg hos "den andra".
Kanske är din fd älskares otrohet mot sin fru bara ett uttryck för hans skräck att HON ska lämna honom, en gardering. Kanske är det dig han ljög mest för.
Man gör ofta misstaget att applicera sina egna känslor på andra. Men det kan faktiskt vara helt olika drivkrafter och motiv som styr det som utifrån ser rätt likadant ut.
Det är alltså ingen idé att spekulera. Bara gå vidare.

Däremot är jag besviken på att hon inte är mer intresserad av att verkligen försöka, att det är så lätt för henne att ge upp och släppa taget om vår lyckliga familj och vårt äktenskap.

Jag kanske ändå ska ge henne "benefit of doubt" (dvs. hon är inte helt färdigtänkt här), hon fick mitt senaste ställningstagande mer eller mindre "i ansiktet" igår och jag har en viss förståelse för att hon är lite förvirrad och behöver lite mer tid för att sortera upp sina tankar. Komma till en punkt där hon lyckats göra en "preliminär" värdering av sina alternativ.

vet inte hur (o)tydlig jag varit men jag upplever att det är här jag är, just nu. Det är inte henne jag fokuserar på just nu utan mig själv och min framtid. Ringen är av och jag tittar framåt utifrån mitt eget liv och mina möjligheter/drömmar. Tåget är i rullning.

Men visst är det komplicerat, inte minst med tanke på barnen. Vore det inte för dem skulle jag sannolikt vara utom synhåll redan. Det är inte lika "lättvindigt" att tvinga in barnen i en sån här process, ett nytt liv där det blir de som faktiskt får bära det tyngsta lasset.
Det är de som får packa sina små väskor på söndagarna och åka mellan olika hem, i värsta fall med lojalitetskonflikter, vara utan ena föräldern på jul och andra helger, missa kusinernas födelsedagar etc. etc.

Jag tycker det är rimligt att man tar ett beslut (som jag faktiskt känner att jag gjort) men också tillåter sig att vila på hanen - att komma till en punkt där Slutet, verkligen känns som ett slut och inte ett steg på vägen. För mig, just nu, innebär det att vänta in tillfället för ett konstruktivt samtal.
Min förhoppning är att vi kan ha ett sånt inom kort.

Kanske tänker jag fel, kanske skapar detta ännu mer frustration och bitterhet. Då får jag lära mig av detta till nästa äktenskap..
Tack för era tankar och råd, även (särskilt) de skarpa och smått provocerande!

Barnen är i 10-årsåldern och de vet lite men inte allt. Dvs. de har förstått/anat att allt inte står rätt till, det har vi märkt på deras reaktioner (viss oro, stress mm). Vi har då pratat (lite) med dem och förklarat att vi inte mår så bra just nu, att vi ibland tänker på jobbiga saker (det förstår de) - men att det inte har med dem att göra.
Vi älskar dem och de behöver inte oroa sig. Detta har de förstått bra och tagit till sig, blivit lugnare.

Idag hade frun haft ytterligare ett sånt (bra) samtal då de undrade vart jag var (jag stack innan de vaknade). Då hade hon kort förklarat att vi behöver vara "i olika rum" ibland, precis som pojkarna när de är lite osams.. Detta hade de också uppfattat och reagerat bra på.

Vi provade FR en gång (precis i början av krisen) men kände inget större förtroende för rådgivaren, kanske var vi inte heller mogna för att prata (särskilt inte frun). Det är möjligt att vi hamnar i ett läge där det känns meningsfullt för oss båda att återuppta ett sånt samtal, det beror på hur allt utvecklar sig.
Idag känns det inte som att vi gemensamt behöver prata med någon tredje part - utifrån vår relation och våra beslut. Det funkar bra om vi har samtalsstöd på varsitt håll, tror jag (även om hon inte har det).

Kommer vi i ett läge där vi helt och hållet beslutar om skilsmässa kanske det vore bra ändå, men det beror på hur vi känner då.

mammaMu01: skönt att du mår bättre...tidvid mår jag bra men det gör så ont och jag vet att han inte är värd det när han inte ens kunde säga några fina ord som avslut utan var tvungen att blanda in frun i varje kommunikation efter avslöjandet efter år av alla lögner även ifall man lovat att vara 100% ärlig så förtjänar väl jag i alla fall ett värdigt avslut jag blev ju ändå bortvald nu blev jag även bortslängd som ett par illaluktande sopor, men jag antar att jag förtjänar det och jag ska vara glad att jag har en man som älskar mig trotts allt. Enda fördelen med all denna skit är att jag aldrig någonsin kommer utsätta mig för detta igen jag ska aldrig någonsin tro att gräset är grönare på andra sidan att bara för de säger vackra saker älskar mig...nej de som älskar mig är min familj, mina barn, mina vänner alla som ställer upp i nöd och lust.

Men om detta "bättre slut" skulle innebära att han ännu en gång gick bakom ryggen på sin fru, alternativt öppet förödmjukade henne genom att ge en annan kvinna eldiga kärleksförklaringar – är HON värd det? I så fall varför?
ts visste ju i alla fall vad hon gav sig in på, hon gjorde ett aktivt val. Att bedra och lura varsin partner är faktiskt inte särskilt varsamt från början. Ingen gullig romans, riktigt.

Milk and Coffee, MammaMu01 och barbapappa01: här är en till som är i den situationen ni (och frun) varit/är i. Just nu vet jag varken ut eller in och jag har nog inte ens satt ord på vad jag känner än. Jag ville bara säga att jag läst den här tråden med stort intresse och jag vill tacka er för att ni delar med er av era liv och erfarenheter.
Jag kommer fortsätta läsa tråden och kanske skriva mer också. Just nu är det bara tungt.
Ni har en intresserad "tjuvläsare" i mig i alla fall. Önskar er alla allt gott i era fortsätta resor, hur de än kommer att sluta!

Ja barbamamma om barbapappa vill är jag väldigt intresserad av att höra DIN syn på allt. Man får en helt annan bild och vad alla människor skirivit i denna tråd har gett mig en helt annan insikt om mycket. Jag är eller var mer i din situation men det är klart att man tycker synd om din klarsynte man samtidigt som jag tycker synd om min så ge mig din historia...om du vill så klart.

Du kan inte få tillbaka ert gamla förhållande. Det är borta. Dött. Tillintetgjort. Om ni försöker återskapa just detta så är det att återvända till det som ledde fram till otroheten.

Om man skall lyckas kunna fortsätta tillsammans så krävs det att man tillsammans skapar ett nytt förhållande. Bränn alla gamla mönster och vanor. Nu är det dags att tänka om och att komma på vad det är i förhållandet som fattades. och vad som kan göras bättre. Se det som att starta om helt från början. Och inget  hindrar att man gör det ordagrant och börjar dejta igen.

Men glöm inte bort att det ytterst sällan går att återskapa den där förälskelsen man känner i början. Däremot så kan man känna en stor kärlek och det är ju dit alla kommer att hamna (om de har tur) för eller senare.

Om man lyckas gå vidare så är det viktigt att den som har bedragit inte tar på sig skuldrollen hela tiden. Att man känner sig skyldig och "måste" en massa saker eller får finna sig i en underkastad roll pga det som har skett. Båda båda ta sin plats i förhållandet annars riskerar den ena att tillsist känna sig kvävd, nedtryckt och inlåst vilket kan leda till återfall eller ett totalt uppbrott.

Jag har också läst den här tråden med intresse, för jag har fastnat rejält i ambivalensträsket... Har varit gift i 15 år, och har tre barn (16, 14 och 10). Har tappat intimkänslorna sedan flera år tillbaka men bitit ihop för "paketets" skull. Vi har skött Familjen AB helt okej, dock med en hel del tjafs under alla år. Det utvecklas ofta en maktkamp mellan oss, oftast gällande småbagateller. Stör mig också på många saker som med åren har växt till enorma energitjuvar för min del. (Väskor som aldrig packas upp, projekt som aldrig blir slutförda mm). Men det viktigaste biten är att jag vill inte ha sex, det har jag inte haft lust till på många år, utan har ställt upp då det inte har gått att undvika. Men det har inte känts bra sista åren. Och att kyssas har jag definitivt inte haft lust till! Jag har heller inte haft lust på länge att göra nåt på tu man hand med honom. Inte resa bort bara vi tex.

Strax före jul fick jag känslor för en annan man som jag känt sen förut, och under våren har våra känslor växt sig starkare. Han avslutade ganska snabbt sitt särboförhållande som han hade sen 5 år tillbaka (innan dess var han gift i 18 år med en annan), eftersom han tydligt kände att han inte hade rätt känslor där längre. Men det är svårare för mig med barn, hus och gemensam ekonomi mm.

Förra sommaren reste vi till Turkiet, bara vår familj. Men inte ens där i två veckor utan måsten och krav kunde jag framkalla nån lust eller attraktion. Var inte ens sugen på att ligga och kramas i sängen! Så när hösten kom blev jag än mer distanstagande, och såklart mottaglig för en ny förälskelse. Till saken bör sägas att vi (jag och min nya förälskelse) kände nåt för varandra även för sex år sen när han skildes, men då var jag inte lika mottaglig och beredd att ge efter för dessa känslor eftersom barnen var mindre.

När jag i januari sa att jag var less och funderade på skilsmässa, och att jag trodde det var försent att reparera, blev jag förvånad över hans reaktion. Jag var säker på att han skulle säga nåt i stil med "Ja, du har rätt." Istället blev han panikslagen, hade inte fattat att det var så illa, och för honom har det bara funnits mig, och han vill göra ALLT för att rädda äktenskapet.

Min magkänsla (och stora delar av mitt förnuft) säger ”Gå! Du har känt så här länge!” Men en liten bit av mitt förnuft säger ”Var inte så ego. Så illa är det inte, varför rasera allt?” Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att bli helt trygg i mitt beslut, men det kanske inte går helt enkelt…? Mitt samvete och förnuft säger att jag borde försöka känna, verkligen känna, om det inte finns några känslor kvar hemma som går att väcka till liv. För allas skull. Men kanske mest för barnens skull. Annars kanske det blir så att jag funderar på hur det hade blivit om jag hade försökt… Fast samtidigt kan jag inte förstå hur jag ska kunna försöka hemma när mina känslor är hos den andra mannen…! Det känns omöjligt! Och det här vacuumtillståndet jag befinner mig i nu är förödande, känner mig som en levande död.

Till saken hör att jag älskar att dansa, det är mitt intresse som jag verkligen brinner för. En passion! Gjorde det långt innan jag gifte mig, och tog upp det intresset igen för ca sex år sedan när barnen blivit så pass stora att jag inte var lika behövd längre och ville ha lite egen tid. Jag har INTE varit ute på dans för att träffa någon, utan för att det ger mig glädje och motion. Men... min förälskelse dansar också, så om jag ska låta bli att träffa honom måste jag ge upp min största intresse! Och det känns fruktansvärt jobbigt det också... Och även om jag gör det i ett halvår eller mer så kanske det bara blossar upp igen sen. Eller så kanske det blir nån annan längre fram... nu när jag har öppnat upp den där boxen så att säga, boxen som längtar efter närhet och att vilja göra något på tu man hand med sin partner.

Om jag tittar objektivt på min man ser jag en man som för många skulle anses som ett kap. Ser bra ut för sin ålder, trevlig, fantastisk pappa osv. Jag tycker om honom som person, men det är mer vänskapliga känslor från min sida sen många år tillbaka. Är det rätt att stanna om man bara känner så? Ska jag trycka tillbaka mina känslor i boxen och fortsätta bita ihop för barnens skull? Eller är det dags att gå...?

Jag behöver faktiskt inte ha någon som talar om för mig vem jag är arg på eller inte. Jag har rätt till mina egna känslor och egna upplevelser, även om det "bara" är på ett nätforum och jo, jag är arg på min man. Jättearg.
Därmed inte sagt att jag inte är arg på mig själv eller känner sorg, för det är jag och det gör jag men ja, jag är skitarg på min man som verkar tycka att han kan rycka på axlarna åt mina behov och inte behöver lyssna på mig.

Ja när det gäller det där sista kontakten ja det kan tyckas att släpp det för det finns inget att vinna bara gå vidare men jag känner att jag hade jättesvårt att släppa att det sista vi sa var hårda ord. Jag accepterar att han vill hålla kvar familjen och jag vet att han har en kärlek till sin fru fast det inte är samma passion det är ju samma som jag känner för min man, vi har pratat mycket om våra förhållanden under detta 1,5 året och jag vet MYCKET om dem på gott och ont. Så jag gjorde en fuling jag skrev ett brev tillbaka att jag bara ville ha ett värdigt avslut några snälla ord som avsked och så skrev jag lite av de elaka saker han sagt om sin fru så att han inte skulle våga visa brevet för henne och det gav effekt jag fick ett riktigt brev tillbaka där han berättade hur jobbigt det varit hur sårad hon var och hur nära det varit att hon dragit från honom och det jag verkligen behövde att han tänker på mig, saknar mig och aldrig kommer glömma det vi haft men att vi inte kan ha kontakt mer och det vet jag också och det accepterar jag och jag VILL ju fortsätta med min man och nu är det faktiskt lättare NU kan jag gå vidare och ändå ha våra fina minnen i min minnesburk utan att de är smutskastade av onda ord och det känns så mycket bättre. Jag vet att vår kärlekshistoria innefattar stora svek mot våra nära samtidigt vill jag inte föringa det vid hade. Min man har accepterat att det hände att jag blev kär i en annan, jag skulle kunna berätta för honom att jag tagit kontakt igen bara för att få ett avslut för han vet att ajg sörjer att avslutet blev så illa det hade han var OK med men jag tycker det är onödigt att dra upp det för jag tror att han tror att jag kommit längre i mitt läkande än vad jag gjort. Så nu vänder jag blad för gott...

Debatten handlar väldigt mycket om "nyförälskelsefas" kontra "grå vardag".

För egen del går mina tankar mer i de här spåren: ger mig min partner energi eller suger han energi från mig? Har vi några gemensamma mål eller drömmar som vi diskuterar och strävar mot? Respekterar han mina tankar, drömmar och känslor och tar dom på allvar? Har vi ett bra sexliv, och om inte, är båda beredda på att arbeta på det? Lyssnar han på mig? Vill han umgås med mig?
DET är de viktiga sakerna för mig. Jag har inget emot grå vardag och smulor på köksgolvet om jag vet att vi kommer le mot varandra under middagen, prata om våra tankar och ha sex på kvällen.

Att man inte kan gå runt och vara nyförälskad hela livet är jag helt på det klara med och det är inget jag skulle vilja heller. Men vardagen får inte övergå till att man är osynlig, ointressant och tagen för givet heller, då är förhållandet ganska dömt att dö ut, tror jag.

Ja här har det skrivts en del. Det är många som lever olyckliga men många av er som är så djupt olyckliga som ni beskriver som inte känner att ni vill helhjärtat försöka med mannen så även ifall det är ett svårt beslut att lämna allt så är det något jag tror ni kommer må bättre av oavsett om det funkar med den nye kärleken eller inte. Man har bara ett liv. Detta gäller speciellt 45 år och Osäker.

Här hemma går det riktigt bra. Jag behövde mitt avslut att dörren skulle stängas helt och nykeln kastas bort. Sörjer fortfarande men känner mer och mer för min man och vi har riktigt kul ihop och allt som hänt det senaste året känns så dumt och fel och jag har verkligen helhjärtat börjat att inte titta över axeln utan jag är nöjd här hemma.

Livet är svårt, speciellt småbarnsåren och man måste verkligen kämpa för att inte ta varandra för givet.