Inte kär i min man

Ja jag kan inte klaga på att min man inte ger mig uppmärksamhet, han pysslar om mig och vill ha romantiska middagar hela tiden och är allmänt underbar. Varför känner jag då inte mer? Jag kan ju inte lämna en så bra familj för att jag vill känna mig förälskad för att jag vill bli kåt? Det är ju något som lägger sig även med en ny! Jag har väldigt liten familj också så utan min mans familj skulle jag vara mycket ensam och ja jag måste ju tänka på mina små barn de har de så mycket bättre med oss ihopa och min man är ju så snäll så då får jag vackert stå ut för jag har det ju bra i allt förutom sex och visst saknar jag att bli kåt men det är ingen orsak att lämna och göra mina barn så otroligt ledsna, inte när de är så här små jag får stanna tills i alla fall tonåren.

Fast jag tänkte inte att barnen skulle få reda på det, aldrig att jag skulle skuldbelägga dem.

Jag var själv 14 år när mina föräldrar skillde sig och det funkade hur bra som helst jag förstod dem, speciellt min mamma som var den som ville ifrån och det är väldigt stor skillnad när man är stor nog att förstå än att skäppas mellan två föräldrar när man är 3 och 5 år hur jävla bra är det liksom men jag vet att det är många som rättfärdigar att lämna så snabbt av egoistiska själv att det är bättre för barnen att slitas mellan föräldrarna varannan vecka och olika partners i sina föräldrars liv för att föräldrarna minsann förtjänar att vara lyckliga. jag tror ändå barnen är lyckligare om man har ett stabilt vänskapsförhållande och har ETT hem där föräldrarna prioriterar att vara just föräldrar först, sedan får man lida i det tysta, det är bara jobbigt för en själv ingen kan inbilla mig att det är dåligt för mina barn.

Vi pussar och kramas och har även sex ca 1 gång/vecka. Vi har mycket kärlek mellan oss men från min sida är det tyvärr bara vänskapligt. Så barnen har definitivt det bättre så här. Jag har ju sagt till min man hur jag känner men han har valt att stanna trotts allt med hoppet om att jag ska känna mer. Hade det varit jag hade jag inte velat vara kvar i det men nu vill han det ändå och allt är ju som jag sagt tidigare jättebra förutom just att bli tänd, för där har jag problem där måste jag fantisera mig bort till annat för att det ens ska funka (det vet han inte förstås) och visst är inte optimalt men man kan inte rycka upp barnen ifrån deras trygga tillvaro bara för mamma inte blir kåt på pappa längre. Jag hatar min situation och jag hatar mig själ

Hehe , sorry men dina försök att få mig att känna mig skyldig över mitt ex sviniga beteende fungerar inte , men snyggt försök iaf  Jag har fullständigt klart för mig vem som agerade vuxet och vem som betedde sig som ett svin just i vår historia. Till skillnad från dig och gelikar så är jag medveten om att otrohet inte är ok , även om man har problem i relationen , det finns trotts allt andra lösningar , men jag kan förstå att det är svårt för er att erkänna detta faktum ens för er själva , eftersom det skulle innebära att ni inte längre kunde rättfärdiga era handligar genom att skylla allt på era män som ni bedrar. Att du ens använder "bortvald" som ett argument vittnar tydligt om hur lite du förstått om vad en otrohet handlar om för den som blivit bedragen , trotts alla eleganta inlägg. Det bevisar att du inte kan se skillnaden mellan att avbryta ett förhållande på ett korrekt sätt för att man fått känslor för någon annan (även där blir man ju bortvald) och att ägna sig åt lögner och svek.

Din teori baserar sig på att jag skulle käna mig bortvald och en bitetrhet över det , men där har du fel. För att vara bitter över at ha blivit bortvald måste jag först ha en vilja att vara kvar med personen i fråga , annars är det inte mycket till uppoffring så att säga. Vad som gör ont är själva sveket och alla lögner (mao det som flera av er ägnar er åt) , det är alltså inte att bli bortvald , helt enkelt därför att när man väl fått klart för sig , hur falsk , lögnaktig och manipulativ perosnen man levt med egentligen är så vill man helt enkelt inte vara kvar med henne , och därmed så gör inte det speciellt mycket att hon väljer någon annan.

Dessutom , som jag skrivit tidigare , så behöver man inte ha haft erfarenhet av otrohet för att ogilla det , som du antagligen märkt så har även andra än jag reagerat över cynismen och dubbelmoralen i denna tråd. Precis som jag äcklas av pedofiler och våldtäcksmän eller andra som behandlar andra människor illa så känner jag likadant över människor som är otrogna. Den enda skillnaden är att jag kan lättare kan relatera till de män ni bedrar eftersom jag har suttit i deras sits. Precis som att man bättre kan sätta sig in i hur det KÄNNS att tex hoppa fallskärm eller dyka om man själv har gjort det.

Det ni ägnat eller ägnar er åt är moraliskt förkastligt , och jag tror ni kan vänta er reaktioner från andra än jag även i framtiden. Ägnar man sig åt att bedra och såra andra människor så borde man väl rimligtvis förvänta sig lite reaktioner , även om det kanske är jobbigt för er. Som man bäddar får man ligga.

Det har varit från och till mellan mig och min man, vi har små barn så jag tänkte att det går över. Mer och mer började jag känna intresse för min manliga omgivning men det stannade vid flörtande men så helt plötsligt kom en man in i mitt liv som jag visserligen kännt sedan tidigare men som hänförde mig så till den milda grad att jag tror inte jag upplevt något sådant tidigare. Han var dock tydlig med att han ville stanna med familjen och i början var det nog mest spänning men vi båda blev kära och träffades mer och mer. Till slut efter ca 1 år så brakade allt som det nog alltid gör och vi blev påkomna av min man, hans hustru förlät med löftet om att bryta all kontakt. Innerst inne hade jag nog feg som jag är hoppats att han skulle slänga ut mig. Men han sa att han älskade mig trotts allt jag gjort trotts att jag sa att jag bara kände vännskap för honom och vi har länge och väl diskuterat hur han ens vill vara kvar med någon som mig. Nu känns det som att jag måste vara den prefekta hustrun för att gottgöra. All kontakt med den adnre är bruten men jag saknar honom något enormt. Jag älskar min man som vän men jag känner ingen attraktion till honom vill nog egentligen han ska träffa någon som verkligen älskar honom. Jag får verkligen tänka mig bort om det ska fungera med sex och det känns för jäkligt och det värsta är att jag tror att han vet att jag gör det men han vill ändå ha mig. Vi har det bra i allt annat, bråkar aldrig, har kul som vänner, stor vännskapskrets, hus, fasta jobb osv osv man är ju en idiot om man lämnar det samtidigt är jag så sjukt olycklig och jag hatar verkligen mig själv för att jag inte kan uppskatta den underbara man jag har som förtjänar så mycket bättre än mig. Är det någon som varit i liknande situation som kommit ur det, där det blivit bättre?

Det har varit från och till mellan mig och min man, vi har små barn så jag tänkte att det går över. Mer och mer började jag känna intresse för min manliga omgivning men det stannade vid flörtande men så helt plötsligt kom en man in i mitt liv som jag visserligen kännt sedan tidigare men som hänförde mig så till den milda grad att jag tror inte jag upplevt något sådant tidigare. Han var dock tydlig med att han ville stanna med familjen och i början var det nog mest spänning men vi båda blev kära och träffades mer och mer. Till slut efter ca 1 år så brakade allt som det nog alltid gör och vi blev påkomna av min man, hans hustru förlät med löftet om att bryta all kontakt. Innerst inne hade jag nog feg som jag är hoppats att han skulle slänga ut mig. Men han sa att han älskade mig trotts allt jag gjort trotts att jag sa att jag bara kände vännskap för honom och vi har länge och väl diskuterat hur han ens vill vara kvar med någon som mig. Nu känns det som att jag måste vara den prefekta hustrun för att gottgöra. All kontakt med den adnre är bruten men jag saknar honom något enormt. Jag älskar min man som vän men jag känner ingen attraktion till honom vill nog egentligen han ska träffa någon som verkligen älskar honom. Jag får verkligen tänka mig bort om det ska fungera med sex och det känns för jäkligt och det värsta är att jag tror att han vet att jag gör det men han vill ändå ha mig. Vi har det bra i allt annat, bråkar aldrig, har kul som vänner, stor vännskapskrets, hus, fasta jobb osv osv man är ju en idiot om man lämnar det samtidigt är jag så sjukt olycklig och jag hatar verkligen mig själv för att jag inte kan uppskatta den underbara man jag har som förtjänar så mycket bättre än mig. Är det någon som varit i liknande situation som kommit ur det, där det blivit bättre?

Hej Milk and Coffee!
Hittade din tråd precis och trodde nästan jag skrivit den själv!!!!

Är själv gift med två små barn och allt vad det innebär. Träffade en man på ett dop och började maila. Vi har träffats tidigare eftersom våra familjer känner varandra (vilket självklart är ännu mer katastrof).    Till en början var det vanliga mail, inget speciellt. Men rätt snabbt märkte jag ett ökat intresse i mailen och även jag längtade efter dessa mail och kunde sitta halva dagar och skriva nya. Sen träffades vi och pang bong, vi föll så handlöst pladask båda två. Helt galna känslor och vilken åtrå sen då....vet inte om jag varit med om det förr. Efter 3 mån så kände jag att jag var tvungen att ge min man en ärlig chans ändå, inte bara lämna honom och sen undra resten av mitt liv om det hade gått att lappa ihop. Jag och "den andre" gjorde slut och jag har nog aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, aldrig gråtit så mycket osv.... Jag var inte ledsen för att mitt äktenskap knakade utan för att jag var sååå olyckligt kär i den andre och vi skulle itne ha kontakt. Så det är ju klart att det slutade med att vi tog upp kontakten igen...och det gör att jag kan fortsätta må bra och jag måste ju orka ta hand om mina små. Men vi ses knappt längre, hörs bara lite på vardagarna....men det hjälper Dessutom ska han jobba utomlands ett år och åker iväg snart, så det är väl bara att "glömma".....eller vänta. Men men, problemet är ju då min "vanliga" familjesituation som såklart innan "den andre" kom in i bilen inte var på topp.¨

Jag älskar honom såklart....men kanske mer som ett syskon, jag vet inte? Men attraktionen är borta Vi bråkar aldrig, har ofta skoj och det vardagliga funkar bra. Men känslorna....puts väck! Det är en otroligt obehaglig känsla Vi har pratat mkt om detta och jag går i terapi. Vi funderar på att gå tillsammans i parterapi också för att se om det går att rädda på nåt sätt.   Men frågan är om man kan få tillbaka känslor?

Vet inte om vi kanske borde flytta isär för att "nollställa" allt kanske? Vet inte? Har ni nåt förslag? Han har flyttat ut ur sovrummet nu iaf.... Att ha sex känns otroligt otrevligt för mig tyvärr och han blir frustrerad.....fasiken vilken soppa. Jag har inte berättat om "den andre", känns dumt att såra honom....även om man ska vara ärlig egentligen. Men jag vet själv inte om jag skulle vilja veta nåt sånt....

Hittade ett ordspråk som passade så himla bra när det gällde "den andre":
 Meeting you was fate, becoming your friend was a choice, but falling in love with you was beyond my control...

Såhär i efterhand stör jag mig sååå på att vi inte stoppa de det hela när vi fortfarande hade ett val.....men såå galet starka känslor gick bara inte.....

Blä, vad ska man göra???        

Det har varit från och till mellan mig och min man, vi har små barn så jag tänkte att det går över. Mer och mer började jag känna intresse för min manliga omgivning men det stannade vid flörtande men så helt plötsligt kom en man in i mitt liv som jag visserligen kännt sedan tidigare men som hänförde mig så till den milda grad att jag tror inte jag upplevt något sådant tidigare. Han var dock tydlig med att han ville stanna med familjen och i början var det nog mest spänning men vi båda blev kära och träffades mer och mer. Till slut efter ca 1 år så brakade allt som det nog alltid gör och vi blev påkomna av min man, hans hustru förlät med löftet om att bryta all kontakt. Innerst inne hade jag nog feg som jag är hoppats att han skulle slänga ut mig. Men han sa att han älskade mig trotts allt jag gjort trotts att jag sa att jag bara kände vännskap för honom och vi har länge och väl diskuterat hur han ens vill vara kvar med någon som mig. Nu känns det som att jag måste vara den prefekta hustrun för att gottgöra. All kontakt med den adnre är bruten men jag saknar honom något enormt. Jag älskar min man som vän men jag känner ingen attraktion till honom vill nog egentligen han ska träffa någon som verkligen älskar honom. Jag får verkligen tänka mig bort om det ska fungera med sex och det känns för jäkligt och det värsta är att jag tror att han vet att jag gör det men han vill ändå ha mig. Vi har det bra i allt annat, bråkar aldrig, har kul som vänner, stor vännskapskrets, hus, fasta jobb osv osv man är ju en idiot om man lämnar det samtidigt är jag så sjukt olycklig och jag hatar verkligen mig själv för att jag inte kan uppskatta den underbara man jag har som förtjänar så mycket bättre än mig. Är det någon som varit i liknande situation som kommit ur det, där det blivit bättre?
TS du måste inse även om du inte

I så fall ska du nog inte ens lägga energi på att svara Fool och TikTak. TikTak låter som en skiva som har hakat upp sig i de här trådarna och Fool är konsekvent fördömande och är inte intresserad av något annat än att tala om för dig hur dålig du är. 

Nja , det beror lite på vad man söker , är man bara ute efter medhåll om att det är ok att vara otrogen så är det klart att man ser allt utom medhåll som fördömmande. Jag tycker frågan är ganska relevant , vad kommer hennes otrohet att göra för gott i hennes förhållande ? Kommer det lösa hennes problem ? Kommer att lägga hela skulden för otroheten på sin man lösa hennes problem ?

Jag menar hon kan säkert sitta här och "bolla" fram och tillbaka , få det bekräftat om och om igen att jaa hon har all rätt i universum att vara otrogen , men sen då ? 

Väldigt bra skrivet! TACK
Jag blev också glad när jag hittade denna tråd för att ev kunna bolla och skriva av mig. Men som vanligt blir man påhoppad av bittra (eller vad felet nu är) människor....men mest synd är det ju om dem. Varför ni ens skriver i denna tråd är en gåta?? Ni sitter ju inte i denna sits vad jag har förstått det som? Jag läser också många trådar om det ena eller det andra och håller absolut inte med vad alla skriver eller tycker att alla gör rätt, men inte behöver jag hoppa på dessa människor som behöver skriva av sig heller! Låt folk få prata av sig med folk i samma sits. Jag fattar väl självklart oxå att otrohet är oförlåtligt och vidrigt?!!
Men strunt samma, det är som sagt mest synd om er som måste älta detta om och om igen....kan inte kännas så givande och positivt?

Tack och hej från mig / "det otrogna svinet"

Jag gullar inte med otrogna svikare jag säger rakt utt om vad det är för svek dem håller på med jag är rak på sak utan at stryka otrogna relationsbedragare medhårs som så många gör på den här tråden.

TikTak har gått och lagt sej nu, så man kan passa på att gå on topic.

Jag tycker att alla som skriver utan komma och punkt är felskrivande låga svin som inte visar respekt mot läsare och man ska inte visa respekt mot felskrivande svin som skriver dem låga meningar utan kommatecken som dem borde om man skriver visa respekt ock skriv ut kommatecken falska fega ryggradslösa utan punkter. 

Förlåt, det är dags för mej att sova märker jag, jag börjar bli elak men jag vill verkligen kunna diskutera saker utan dessa trådkapare.