Inte kär i min man

45 år: ja du det är inte lätt det där jag är ju i en liknande situation fast jag mår ändå mycket bättre än dig jag börjar känna att det finns något där att bygga på det gjorde jag inte för 2 år sedan. För 2 år sedan satt jag och grät i min ensamhet utåt sett var vi det perfekta paret men mina känslor var döda och inte fick jag mycket uppmärksamhet av min man mest tillsägelser kändes det som vi var båda slitna småbarnföräldrar som hade slutat respektera varandra slutat prata och jag sökte desperat efter en utväg då får jag kontakt med en gammal manlig vän och han är i samma situation och vi inleder en himlastormande affär som varar 1,5 år. I min tanke var jag redan borta från min man för fast jag försökte prata med honom kändes det som en vägg det var inte förrän han kom på oss som vi verkligen pratade och han insåg hur illa det var. Sedan hade jag ju valt att hantera det på fel sätt genom att gå bakom ryggen det är ju aldrig en bra väg att gå egentligen men det kändes som den lättaste vägen. Min man visade då att han verkligen ville kämpa för oss för mig, han visade att han var villig att ändra sig och nu har det gått 6 månader sedan jag fysyisk såg den andre och jag och min man var nyligen på en resa och först nu har jag börjat känna lite försälskelsekänslor för min man igen, det blir aldrig som nyförälskelse i en ny relation men jag känner att något börjar gro fram och allt annat känns bara som en enda stor sinnesförvirring och jag önskar att jag hade pratat ordentligt med min man innan jag gjort allt detta mot honom. Det var fantastiskt att känna denna förälskelse och jag kommer har känslor för den andre länge länge men jag börjar se att det finns en framtid med min man så det finns hopp men man msåte vara tålmodig och man måste vilja och framför allt måst eman lägga ALLA korten på bordet alla de innersta känslorna och först då ser du om din man är villig att kämpa för dig. Annars är det kanske ändå bättre att gå skillda vägar men om du lagt alla känslomässiga kort på bordet så kanske det blir ett mer gemensamt beslut.

Osäker: jag har ju kännt som du för ca 2 år sedan därav att jag var så mottagligt för en förälskelse men när allt uppdagades så insåg jag hur mycket min man älskade mig hur mycket han var beredd att kämpa och även ändra sig. Nu har vi börjar lyssna på varandra, prata med varandra, respektera varandra och det börjar verkligen bli kul att umgås jag har verkligen försökt släppa in honom igen och det var lättare än vad jag trodde med tanke på hur jag kännt bara för några veckor sedna i den här tråden. Jag behövde ett riktigt slut med den andre att dörren skulle stängas och låsas om mig.
Så du borde nog sätta dig ner och tänka efter vad du vill för att unvika honom hjälper inte utan antingen väljer du att gå vidare eller väljer du att försökta kommunicera med honom säg rätt ut hur du känner och att du funderar på att lämna för du vet inte om du står ut med att han inte uppmärksammar dig att han trackar ner osv sedan är det upp till honom om han vill kämpa för att stilla tiga leder igen vart.

Ja här har det skrivts en del. Det är många som lever olyckliga men många av er som är så djupt olyckliga som ni beskriver som inte känner att ni vill helhjärtat försöka med mannen så även ifall det är ett svårt beslut att lämna allt så är det något jag tror ni kommer må bättre av oavsett om det funkar med den nye kärleken eller inte. Man har bara ett liv. Detta gäller speciellt 45 år och Osäker.

Här hemma går det riktigt bra. Jag behövde mitt avslut att dörren skulle stängas helt och nykeln kastas bort. Sörjer fortfarande men känner mer och mer för min man och vi har riktigt kul ihop och allt som hänt det senaste året känns så dumt och fel och jag har verkligen helhjärtat börjat att inte titta över axeln utan jag är nöjd här hemma.

Livet är svårt, speciellt småbarnsåren och man måste verkligen kämpa för att inte ta varandra för givet.

Mammamu01: det är ett bra beslut att skippa kontakten hur ont det än gör så valde han bort dig då ska han inte få dig då och då så du aldrig kan gå vidare.

Osäker: Ni borde ha ett ordentligt helöt ärligt prat det du sagt här inne hur du känner all tristess lägg upp det på bordet och prata med varandra sedan är det ju bra om ni försöker göra lite mer för varandra som din man nu försöker.

Haft en vecka semester nu och det känns väldigt bra, den andre dyker upp i huvudet ibland och en saknad sticker som en kniv i hjärtat men sedan tänker jag att han valde ju bort mig och jag har det riktigt roiligt med min man, sexet har blivit bättre jag märker att jag rör honom mer vill röra honom mer det är kul att umgås...

Barabapappa: det är bra att ni gör ett nytt helt ärligt försök hoppas hon kommer till sans...

Osäker: men kan du inte bara fråga vad det är som gjort att han blivit mer uppvaktande du kan ju nämna att du försökt men ingen respons så du undrar vad det är som gör det nu liksom. Det behöve rju inte leda till något bråk.

Hur är det Osäker träffar du fortfarande den andre mannen? För det ka ju göra att känslorna fortfarande är så låga för din man. Du retar dig på allt han gör för at han är del av vardagen medan den andre är ny och spännande? Det verkar i alla fall på dig att du verkligen inte vill fortsätta då tycker jag nog ändå det är bäst att separera trotts att det är sjukt jobbigt för man ska inte gå runt och må dåligt man har bara ett liv.

Osäker: och det går verkligen inte att prata med honom om att du inte uppskattar att bli behandlad så? för om han inte förstår eller vill förstå och ändra sig så gör du rätt i att verkligne tänka efter vad du vill. Kan han inte tänka sig parterapi? Det är verkligen inte lätt min man hade ju sådana tendenser men när jag påpekade dem och hur dåligt jag mådde så insåg han vad han höll på med.

Osäker: usch det låter verkligen hemskt. Jag antar att det går inte att bara säga att göra det själv och sluta upp behhandla mig som ett barn och säga åt vad jag ska göra varje gång han säger något för Jag antar det blir bråk då. Nej jag känner verkligen med dig usch så hade jag inte kunnat leva. Men om du nu väljer att kolla upp utvägar så att du är beredd när det smäller så kanske du borde säga exakt hur du känner och att du vill gå i parterapi annars vill du skiljas,och se vad han säger? Eller det är kanske itne lönt när ajg läser vad du skriver känns din tillvaro bara vidrig och han känns itne som en perosn som kommer ändra sig.

Ett stort problem verkar ju vara också att ni jobbar ihop eller ja att han är din chef det är aldrig sunt speciellt när han behandlar dig som han gör. Du kan inte ta ett annat jobb? Säga att det räcker du vill jobba självständigt?

Wow FL-vänner här har det varit aktivitet, jag har tänkt på er och undrat hur det gått för er och intressant att läsa hur det gått. Jag beklagar speciellt Barbapappas öde men du har i alla fall försökt allt och även ifall det känns tungt nu så kommer du hitta någon som förtjänar dig för du verkar vara en väldigt bra man, det tycker säkert din fru också. Hon är tyvärr så fast i sin nya förälskelse som är nytt och spännande och tänker inte långsiktigt att även det blir slentrian, mycket möjligt att hon ångrar sig sen men då har du gått vidare med vetskapen om att du har gjort allt du kunnat. Jag läser väldigt mycket här på FL och runt 35 verkar vara en typisk livskrisålder för många kvinnor.

När det gäller mig själv, ja jag har haft en bra sommar med min man och mina barn. Vi har roligt ihop och är väldigt goda vänner. Det är klart att vi inte har någon större passion och sexet är väl egentligen rätt slentrian men han är duktig i sängen och gör allt för att tillfredställa mig så det funkar ok ändå. Ibland saknar jag passionen och den intensiva kärlek jag kände som en kniv i hjärtat men jag vet att hade jag lämnat hade den eventuella nya jag skulle träffat bli vardag också och då med styvbarn och ens egna varannan vecka och jag säger bara glöm det, så inte värt det inte när man har en man som stannar trotts allt jag gjort som jag har kul med som jag har massor gemensamt med nej då får man leva med att det inte är så hett och tänka tillbaka på den passion jag i alla fall fick uppleva, man kan inte få allt här i livet men man får vara tacksam för det man har och jag har en väldigt bra man som älskar mig mer än någon annan kommer göra.
När det gäller den andre har vi inte haft någon kontakt sedan allt uppdagades. Klart jag undrar om han tänker på mig ibland men framför allt hoppas jag nog ändå att han funnit sin egen frid i sitt familjeliv för även ifall han heller inte har passionen har han allt annat precis som jag och jag vill ju att han ska vara lycklig fast det inte är med mig.

För er som ändå valt att lämna ni är starka och mådde så pass dåligt i era förhållanden att jag vet att ni gjort rätt och jag önskar er all lycka!!!