Inte kär i min man

Det är drygt fyra månader sedan jag lämnade min man. Och jag ångrar inget. Liten utvärdering för mig själv:

Maken: När jag tittar på honom känner jag inget. Vi fightas om småsaker men överlag går det jättebra. Vi träffas och äter söndagsmiddag osv ibland. Två månader efter jag flyttat träffade han en annan. Efter två månader introducerade han henne för barnen. Liiite väl tidigt enligt min smak. Det är en konsitg befrielse att han träffat någon och jag önskar honom all lycka.

Barnen: för våra fina tjejer går det över all förväntan. De pratar om hemma hos mamma och hemma hos pappa. Vi bor 5 min gångvägen ifrån varandra och det är gukd värt i deras ålder (4 & 7). Minstingen är väldigt mammig, näst intill klängning, men svårt att avgöra om det även har med åldern att göra.

Släkten: det var verkligen tufft att förlora halva släkten, men jag tror att med tiden återknyter man vissa band. Jag är väldigt förvånad över hur andra tar på sig rätten att vara sårad/sviken. Jag har lämnat min man, och ja tom svikit honom, men inte dem. Hans syster vände mig ryggen. Föräldrar sa saker osv. Men jag känner att med tiden så blir det bättre. Och ärligt, det är ganska skönt att slippa en svärmor...

jag: ja detta är den svåra biten. Jag känner mig ensam. Hade önskat mig någon singelvännina. Alla jag umgås med är fruar, har familjer och fullt upp med sitt liv. Känner mig som en varböld ibland, som att jag inte passar. Blir inte bjuden på parmiddagar direkt. Ensamma veckor är tuffa, framför allt en hel helg utan något inplanerat. Förut kunde jag drömma om en lång söndag på soffan, men efter några gånger ger det mer ångest än välbehag. Jag känner mig ibland begränsad, hade behövt två armar till. När man har barnen måste man orka allt själv. Står man i kön till något och den ena blir kissnödig, måste alla lämna och gå på toa. Sen får man glatt ställa sig sist i kön igen. Jag känner mig lite begränsad. Men oxå att jag njuter mer av barnen.
Jag har inte riktigt tytt mig till någon, har inte riktigt tyckt att jag som valt detta, förtjänar några sympatier.

Kärleken: jag lämnade ju min man för att jag kände en enorm kärlek till en annan. Han finns fortfarande i mitt liv, inte fullt ännu då allt med hans seperation inte är helt klart än. Han är ett fantastiskt stöd. Men eftersom vi inte kan vara tillsammans riktigt än så är det även fruktanstvärt påfrestande. Så mycket som vi vill göra, dela och uppleva, men det kommer.

Hej 

Jag är så glad att jag hittat denna tråd där jag ser hur många av oss som sitter i liknande situationer..... det är ju sällan något man kan prata med någon hemma om...

Jag har varit tillsammans med min man i 25 år och det har varit bra, vi har aldrig bråkat men jag känner att jag mina känslor har svalnat sakta men säkert. Vi har tre underbara barn och ett bra liv med radhus och sommarställe... men ibland känns det som om det står mig upp i halsen och jag lever bara detta liv för att jag ska och inte för att jag väljer det av egen vilja.....

Det svåraste just nu är är att jag har blivit hopplöst och olyckligt förälskad i en mycket yngre kollega. Vi har haft intensiv nätdejting ett tag nu, träffats lite privat (dock inte haft sex fast vi så innerligt vill) Vi är båda medvetna om att det vi aldrig kan bli ett par p g a åldersskillnaden, men hade det inte varit för det hade vi satsat stenhårt.
Dessutom har han nu fått nytt arbete i en stad 35 mil härifrån så han flyttar om en månad och jag är så förkrossad för han har verkligen fått mig att leva upp......vi har pratat om att träffas för att få ha sex en gång i livet tillsammans och det får mig matt och gråtfärdig....
Vi kommer troligen fortsätta nätdejta ett tag hoppas jag, men att inte få se honom mer 

Jag har så dåligt samvete för allt detta men kan inte stoppa det heller......

Min man och jag är nog båda medvetna om att vi är inne i en labil fas där det kan gå åt vilket håll som helst, jag hoppas bara att vi kan fortsätta vara vänner hur det än går.

 

Tack för era tankar, det värmer :)

Ja, usch det är så jobbigt.

Jag hade utan tvekan valt honom, men jag kommer kliva åt sidan då han bara är 23 år och jag är 44. Han har hela livet med familj och allt vad det innebär framför sig och jag har ju detta bakom mig.

Jag har varit hemma hos honom nu två gånger och vi har det verkligen underbart, vi har inte haft sex då vi inte vill vara otrogna fullt ut.

Om ca 20 dagar flyttar han och jag måste härda ut tills dess då vi träffas på arbetet varje dag, men sen kommer jag nog nästan bryta ihop :( 
Han är också jätteledsen då vi vet att vi är själsfränder och skulle vara perfekta för varandra under andra omständigheter.

Men i all denna smärta är jag ändå så glad att uppleva denna omvälvande och starka känsla och jag vet att vi kommer ha kontakten kvar.
Och vem vet.... någonting förde oss tillsammans innan han flyttar, kanske har framtiden något för oss ...?

Suck 

 

Osäker - hur länge skall du orka hålla på så? Låter typiskt kvinnligt i mina öron. Finns inte din man där? Eller låter du honom inte finnas? För min egen del har vi min kärleks slutliga seperation runt hörnet nu. Den har varit seg och långdragen av olika anledningar. Sen kan vi börja leva! Andas! Vara tillsammans!

Osäker, vi kommer hålla kontakten via facebook, vi pratar där varje dag nu och kommer nog hålla kvar i varann så länge vi kan.. ..... vi är lite oroliga att vi ska må dåligt båda två av det hela men tiden får utvisa vad som sker......
Jag hoppas att vi kan hålla vår flirt vid liv där vi kan ge varandra lite krydda i tillvaron på avstånd och även dela våra tankar.
På sätt och vis kan detta bli en väldigt underbar relation mellan oss två där vi kan ge och ta allt vi vill i fantasin och tankarna ute i cybervärlden  

Osäker, Jag förstår din situation och det låter som vi känner oss precis likadana......  jag gråter titt som tätt och skyller på utmattningssyndrom och tycker så synd om min man som inte räcker till.......

Jag känner att för hans och min skull måste jag snart ta tag i vårt förhållande och ta upp frågan huruvida vi ska fortsätta eller inte, det är inte rättvist mot honom, och även han är ju medveten om hur vi kämpar för att hålla liv i något som för tillfället knappt glöder.....

Det är i alla fall en klen tröst att veta att man inte är ensam att känna såhär...... och det kommer bättre tider det vet jag

Ja här har det skrivits lite igen.

Olyckligt kär: var bara lite försiktig med facebook för det är svårt att helt radera chat och liknande (måste göra det på flera ställen), vet ej om din man är duktig på dator men det var lite så min man upptäckte mig. jag raderade som som bara den men där råkade vara en kommentar från en vän i meddelande som gjorde att han blev misstänksam och sedan rullade det på. Allt som skriv finns liksom kvar och är en risk, mer riskfritt att prata i tel för då kan man inte bevisa vad som sagts.

När det gäller mig så är det upp och ner. Min man försöker verkligen, han är verkligen en underbar man som förtjänar någon som åtrår honom. Jag har mer dåligt samvete nu när jag är trogen än när jag var otrogen för när jag var otrogen så var jag distanserad från honom och tänkte nog att jag skulle bli utslängd när han fick reda på det istället ville han kämpa och jag fick jobba på att komma tillbaka. Vi har det roligt ihop med vänner, familj och barn men jag drar mig för sex för det är så svårt att bli tänd vill inte ligga med honom men måste.
Nu är det ett år sedan jag förlorade min älskade. Jag saknar honom enormt och undrar om han saknar mig med eller om han har gått vidare.
Hatar mig själv för att jag inte kan känna mer för min underbare man.

Tilläggas ska att jag är gift och därav dilemmat med att jag inte borde flirta......... och som många i denna tråd kan jag inte hitta tillbaka till mina känslor för min man..... vilket givetvis inte blir lättare av att jag flirtar....... dock flirtar jag inte hej vilt, utan har bara snubblat över en förälskelse som inte allt skulle bli och som heller inte kan bli....

Och det får mig att må så underbart lyckligt och så extremt olycklig och jag undrar ofta varför jag tillåter mig själv att plåga mig, för det är en plåga större delen av tiden, då jag lever för de små ömhetsbetygelser jag får ibland i ett meddelande.....

jag antar att det får mig att känna att jag lever..... hellre känna något än inget alls.....

jag har gjort några inlägg som anonym (olyckligt kär) i denna tråd......

Men det jag vill få fram är att vi är nog extremt många som kämpar med våra känslor och oavsett ny teknik eller inte så har nog människor i alla tider upplevt samma sak.

En fördel med tekniken är nog att om man nu faller hårt så sker mycket kontakt på det mentala planet och en ren otrohetsaffär kanske undvikas..... sedan kan man ju diskutera var gränsen för otrohet går och det finns nog lika många åsikter som människor........

Sedan tror jag i mitt fall att vi är två som verkligen har hittat varandra och i denna fas är vi förvirrade och upplever en stark förälskelse och jag hoppas på sikt när det har lagt sig lite att vi ändå kommer ha en speciell vänskap, för vissa människor känner man att man hör ihop med på något sätt och detta kommer förhoppningsvis finnas kvar på något sätt.........

Fantiserar gör väl de flesta om andra ibland, är det att vara otrogen? Se en porrfilm och bli tänd av den eller få ett sexigt meddelande som du blir upphetsad av..... viss skillnad kanske.... men inte jättestor...eller ??

Vad tycker ni andra?

Sen blir frågan alltid hur lång tid man ska ge det.. När är det kört? För sent?

Har hört/läst om folk som hittar tillbaka efter två år eller mer.. och då får en riktigt rejäl passion.. och som aldrig trodde det skulle vara möjligt.

I vårt fall hemma så har vi hela tiden känt en stark attraktion till varandra och även stor närhet, något som jag upplever lite märkligt och svårt att få ihop med att man samtidigt inte känner så stark "förälskelse"... men jag har slutat att spekulera i detta och försöker nu arbeta med mig själv istället, acceptera hennes beslut och gå vidare.

Du lever i en drömvärld. Du kanske skulle tänkt på det innan du skaffade barn. Öppet förhållande ÄR inte hälsosamt för barnen att växa upp i och om du säger att barnen inte behöver få reda på det så är du inte riktigt frisk, för dem får reda på det till slut.

Om det bara är det sexuella som inte fungerar mellan er så borde ni sätta er ner och berätta för varandra vad ni tänder på och vad ni vill få ut rent sexuellt. Ni har tydligen varit ihopa en längre tid så det är väl klart att man inte tänder på varandra som när man träffar en ny. Det finns många sett att krydda sitt sexliv men jag tror man ofta är för feg för prata öppet om det med sin partner.

Eftersom jag har blivit bedragen tidigare så blir jag bara så jävla förbannad när jag läser om andra som gör likadant. Och speciellt när jag läser att beror på att jag "inte är kär i min man" men han behandlar mig bra.

Hade faktiskt varit kul att läsa din mans version på detta.

ps.
håller helt med dig Anonym (me) ...Egoism

Haha , snacka om klubben för inbördes beundran... lika barn leka bäst stämmer nog rätt bra

Det är väl självklart att ni själva inte ser felet i det ni gör , ingen vill ju tänka på sig själv som falsk , lögnaktig etc..sam ser ju aldrig på sina egna handlingar som så andra ser på dem , med undantag för de gör likadans såklart.  Det är väl rätt självklart att ni vill ha öppna förhållanden nu , när ni har tappat alla känslor för eran män och ser dem mer som vänner och fäder än älskare.... frågan är dock om ni hade velat ha öppna förhållanden om ni varit riktigt kära i era partner , det är ju en sak att få knulla runt själv , men inte alltid lika roligt när ens partner gör likadant. Det är inte alltid lika lätt.

Hela denna tråd är en fantastisk eloge till förnekelse , självberägeri , cynism och egoism.... ni är så ofantligt duktiga på att intala er saker som passar era syften bra just nu. Som sagt ni förtjänar inte era män , och era män förtjänar klart bättre. Ni sitter här och snyftar om kärlek och den mänskliga rättiheten att känna sig älskad och åtråd etc , men det verkar inte gälla era män , de ska självklart nöja sig med era brödsmulor tills ni bestämt er för vad ni vill ha..... snacka om gränslös egoism.