gjör allt fel?

Hej!
För det första låter det som om det blivit en riktig låsning mellan far och son där de helt har upphört att prata med varandra. På din övriga beskrivning låter det också som om sonen befinner sig mitt i puberteten och tonårstrotset.
Under den perioden jobbar ungdomar med att frigöra sig från sina föräldrar för att själva snart bli vuxna. Detta frigörande kan ta sig ganska jobbiga uttryck, precis som det du beskriver.
Det som är viktigt att tänka på är att det är ni som är vuxna och som tillsammans ska vara ett stöd i sonens frigörelse. I stället för att leta fel som den ena eller den andra gjort bör ni hitta sätt att hjälpa er son. Det första är naturligtvis att pappa tar sig ett ordentligt snack med sonen och talar med honom om hur tråkigt det är för er alla när det blivit så här. Han bör också, med respekt förhandla med sonen om vad han vill att pappa ska göra för att det ska bli bättre och förstås tala om vad han själv är beredd att göra. Kanske kan det också vara bra om du tar ett liknande samtal med din son.
Om det är så att er son vidhåller att han inte vill säga något, så ge inte upp, fortsätt att beskriva och tala om hur det känns för er och hur ni skulle vilja ha det i stället. Jag lovar att han kommer att lyssna väldigt uppmärksamt.
Respektera också att han inte alltid vill följa med er på gemensamma tillställningar. Han kan ju faktiskt ha rätt i att de inte är så intressanta för honom. Välj era strider så tar det inte så hårt på era krafter. Detta är en övergående period men viktig.
Med vänlig hälsning!
Margit Ekenbark 

Hej igen. Jag respekterar att han ej vill följa med oss. jag pratar med min son om hur jag känner det och att jag alltid finns där för han . skall jag säga att pappa med finns där eller skall pappan själv prata med han. jag har pratat med båda men ingen av dom vill prata med varandra. det är som dom väntar ut varandra. min son sa en gång den som ej pratar med mig är inte min familj och det gjör ont. Jag vet att jag inte är den bästa mamman i världen man jag vill det bästa för min pojk. det går rätt tråkt i skolan å jag kan ej hjälpa han med allt är inte den bästa, och sonen pratar ju ej med sin far så där får han ju ingen hjälp. just nu känns det hopplöst. dagarna går som vanligt vi jobbar kommer hem ta hand om dom andra barnen. totalt så har vi 4 st barn och han är den största. han plockar ej efter sig läxor vad är det,, det slarvar han med .allt som är dåligt  tar han efter mig det är det man hör. det som jag tycker är svårt är att jag älskar min son och min man men ibland känns det som jag vill bara åka iväg. jag får ingen hjälp just nu av min man han vägrar att prata med han så länga sonen ej pratar. Hur skall semestern se ut pappa och sönerna bruka hyra stuga men nu kommer ju inte den stora vilja följa med och då vill inte jag heller för jag vill ej att han skall känna sig utanför. ex. pappa å våran andra pojk går å klipper sig men han frågar ej den stora pojken han tycker att han kan säga till själv om han vill klippa sig,, så då åkte sonen själv med en kompis å klippte sig utan pappa. hur skall man stödja någon som inte visar sina känslor hugger nästan på en gång han börja att prata. det jag säger till min son är att jag älskar han och jag kommer alltid att finnas här för han.

Hej igen!
Jag kan bara vidhålla att det är utomordentligt viktigt att din man tar på sig papparollen i stället för att bete sig som en tonåring själv. Försök att beskriva för honom vad hela familjen skulle ha att vinna på det. Det låter som om båda gjort det här till en prestigesak och om din man vidhåller och inte pratar med sonen så bidrar han ju till en splittring i familjen, vilket väl knappast kan vara hans önskan.
Det är jättebra att du fortsätter att prata med honom och åtminstone ger honom en bra vuxenförebild. Känn dig stolt över det.
Lycka till med fortsättningen!
Margit Ekenbark