Kär i min arbetskamrat

Oj, varenda ord

Oj, varenda ord kunde varit mina, blir lycklig och får fjärilar i magen varje dag bara av att få prata med henne ett par minuter varje dag. Resten av dagen och veckan blir mest till en längtan blandat med ångest. Har haft det såhär i snart ett år och vill bara att det ska gå över nån gång, det är ju ändå "fel" att känna så för nån annan. Hemma slår det ju inte precis gnistor efter 15 år, men vi har det inte dåligt på något vis, har en helt underbar familj även om kommunikationen blir sämre med tiden... Nu är det ju ett tag sen du startade tråden och är förmodligen inte här på forumet längre men det hade varit otroligt intressant att veta hur det gått för dig? Har känslorna lyckats gå över till kompiskänslor eller allt har gått åt skogen?

Men du förstår att de du känner är förälskelse? Som skulle försvinna om den tråkiga delen av vardagen kom in i bilden...? Jag har varit där du är, men visste ändå i bakhuvudet att det var rosa små moln trots allt.[/quote] Men den tråkiga vardagen lättas ju upp nåt sagolikt enbart tack vare den person som man onödigtvis kärat ner sig i! Det är så fruktansvärt jobbigt resten av dygnets timmar man inte får glädjen att se ögonen som gör en så (tillfälligt) lycklig. "Det går över" står det som svar i de flesta forum, men när känslorna är starkare än nånsin efter ett år undrar man... Kan man berätta för henne vad man känner och hoppas på att man skrattande går därifrån som kompisar?

Mot det säger jag väl ingenting? Bara det att han måste inse att det är förälskelse och sådan går över när vardagen kommer. Ibland till kärlek. Men tråden är visst jättegammal...[/quote]

Japp, gammal är den men ämnet alltid aktuellt