VI som är blyga (och hatar det!)

Jag kan vara väldigt blyg av och till.. Speciellt om det rör sig om folk jag inte träffat förr... Och speciellt i privatlivet... På jobbet är jag inte alls blyg....

Skulle dock ge vad som helst för att bli av med det blyga....

Jag är också blyg.. enligt alla andra iaf.  Jag är inte den som pratar mycket, utan är ganska tyst och det har jag alltid varit och alltid fått höra. Jag tycker däremot att folk får det att låta så negativt. Jag har tex fått höra det på jobb och praktikplatser att jag är tyst och blyg. Alltd som något negativt, något som jag behöver jobba med. Det är ju inte så att jag aldrig säger något eller är rädd för att fråga om saker osv, bara det att jag inte pratar mycket.

Känns ju bra att det faktiskt finns nån mer än mig som är blyg :) Och bra att du har accepterat det. Fast jag tror visst att det går att komma över sin blyghet, att man kan jobba med det. Om man nu vill det.

Hur yttrar sig din blyghet? Hur känner du när du blir osäker?

För mig växlar det också mellan situationer, märkligt det där. För mig går vissa situationer jättebra, andra slår jag knut på mig själv. Jag kan t.ex. prata inför 100 personer utan att det är jobbigt, men jag kan känna mig jätteutsatt om vi sitter 4 personer kring ett matbord och pratar. Jobbigast när någon plötsligt vänder en fråga till mig och jag får allt fokus, jag får sådana flyktkänslor. Därför kan jag vara väldigt "pratig" och styra samtal - för då har jag kontroll och kan rikta fokus mot andra. Knäppt det där.....Det låter som du kanske inte alls är blyg? Fast andra påskriver dig det för att du är en mer iaktagande person än utåtagerande? Jag är blyg men kan prata mycket, jag tror alldeles säkert att man kan vara oblyg och INTE prata mycket.  Och nej - jag har inte accepterat det. Men jag ska försöka. Jag jobbar ständigt med det, sedan mellanstadiet skulle jag tro. Och visst kan det bli bättre - jag ska inte ge upp helt, bara försöka slå på mig själv lite mindre.  

Jag är jätteblyg och hatar det. Det är så svårt att styra, och i vissa situationer kan jag lyckas hålla tillbaks det men oftast inte. Jag säger inte mycket alls bland främmande folk, utan känner mig mest stressad. Vissa främmande människor kan få mig att slappna av, brukar vara såna som är pratiga och glada av sig så samtalet går enklare. Bland vänner känner jag mig oftast trygg, och då gör det inget om någon okänd också är med. På jobb är det katastrof, känner mig bedömd. Skulle aldrig nånsin hålla föredrag heller. Jag tror att man kan träna för att få bort det, jag har sett bra exempel på det men själv har jag inte tränat alls. Jag undviker oftast det jobbiga bara.

Mitt stora problem är att jag rodnar. Det är min "stora skräck" eftersom det avslöjar att jag är blyg, denna skräck kan få mig att undvika vissa situationer eller känna mig väldigt oavslappnad. Och ju mer man tänker på det desto lättare händer det ju eftersom stresshormonerna rusar iväg. Om jag inte rodnade hade min blyghet inte känts som ett så stort problem för mig. Intalar jag mig.  

Puffar tråden!

Är väldigt blyg och har alltid varit det.
Det har varit många problem pga min blyghet. Skulle gärna vilja helt byta personlighet, men det går ju inte :(
Jag vågar aldrig prata med främmande mänskor, t.o.m de jag känner har jag svårt att prata med.
Det har förstås påverkat hela mitt liv. 
I skolan blev jag mobbad för det, var ju enkelt att mobba en som aldrig säger nåt :(
Jag är väldigt osäker och är rädd att göra bort mig då jag pratar.
Då jag varit nånstans med folk så analyserar jag allting som hände och blev sagt då jag kommer hem.
Dethär har lett till att jag oftast sitter hemma och vill inte gå ut bland folk.
Har inga vänner kvar. Har inte haft det på länge...

Jag har försökt söka om jag skulle hitta hur man kan göra för att slippa blygheten, men har hittills inte hittat nåt som fungerat.

Va tråkigt, både att du känner att du skulle vilja byta personlighet och att du isolerar till till följd av blygheten. Jag känner igen mig i vad du säger om att vara osäker och rädd för att göra bort sig när man pratar. Hur har du sökt hjälp? Professionellt?

Flyktkänslorna känner jag igen, LMS. Jag brukar pladdra på som ett as, och bli knallröd i ansiktet när jag opåkallat får uppmärksamheten i ett sälllskap.

 

Jag anser mig själv vara blyg, andra uppfattar mig (oftast) inte så, obegripligt för mig. Jag blir väldigt tyst i större sällskap som jag är ovan vid.  Jag tror dock att jag snarare uppfattas som dryg/arrogant snarare än blyg, av omgivningen. Blygheten (eller är det osäkerhet? Det är osäkerheten som gjort mig blyg, så osäkertheten är skadan, blygheten ett symptom) har realuterat i att jag inte byter jobb, inte skaffar nya vänner och helst inte åker med partner på olika tillställningar, där jag är tvungen att interagera med nya människor.

 

Nu när jag blivit förälder funderar jag på att gå i terapi, för jag skulle inte vilja riskera att föra över detta "beteende" på min son. Det är väldigt handikappande. Jag har tidigare läst hjälpböcker, och haft inställningen att jag ska göra de utmaningar som finns.. men bangat. Såklart.

 

Dags att ta sig i kragen kanske?!

Ska vi utamana varandra :D

Haha! Det låter precis som jag. Jag kan snacka på bra när jag har kontrollen - kan vara rätt fräck och rapp i käften, skämtar mycket, men om någon ställer en fråga jag inte är beredd på och alla blickar vänds mot mig...... jag vill bara fly! Tror f*n att jag har utvecklat en fobi mot att rodna!

För mig är det värre med folk jag halvkänner, vet inte varför. Helt okända personer är oftast inget större problem. Tänk om man kunde fatta sig själv!

Ja, bra idé! Hur utmanar vi varandra?! Alla har ju sina olika "monster" så det bästa är nog att komma på sin utmaning själv, stor eller liten - och sen redovisa hur det kändes, hur vi reagerade i situationen m.m. Så kanske vi resterande kan hjälpa till med tips, råd, pepp & pseudopsykologiska tips!.