VI som är blyga (och hatar det!)

en till blygis som är sååå trött på det.
Är 30 år nu å det hela började på sommarlovet innan jag började gymnasiet, träffade några kompisar å rodnade av någon anledning å sen blev det någon noja för mej som jag inte kom över å det blev värre å värre, vågade knappt prata med folk tillslut.
för mej är det precis som ts skriver, jag skulle heller aldrig erkänna att jag är blyg.!!!!!
Dom jag har känt sen skolan uppfattar mej INTE som blyg för jag var väldigt pratsam å populär hela grundskolan. men folk som jag inte känner, på jobb osv verkar märka det på nåt sätt även fast jag gör allt för att verka oblyg å det är så fruktansvärt jobbigt....hatar oxå när folk säger t.ex  "du säger inte mycket du" eller "var inte så blyg" eller vad som helst...då trycks jag ner under jorden känns det som.
brukar undvika att träffa folk ibland vilket inte känns roligt alls, skulle på en återträff med gamla kompisar härom veckan men det hoppade jag över för att jag är gravid å kan inte dricka så jag vågade helt enkelt inte gå dit, för om jag hade kunnat festa jag med så hade jag kunnat dölja blygheten, känns förjävligt för att det vore kul å träffa dom har inte sett några av dom på flera år. såna situationer så känns det som hela livet blir förstört.
vissa dagar känns det ju bättre å jag försöker utsätta mej för olika sociala situationer för att se om det går över...men icke

önskar att man bara kunde vakna en morgon å man inte var blyg längre...

Jag är INTE blyg.
Men jag har varit blyg, som väldigt liten och även i åldrarna 11-20  ungefär. Fast jag börjar fundera på vad blyghet egentligen är. För, nu som vuxen så är jag som sagt INTE blyg och då kan man fråga sig: var jag blyg "på riktigt"? Eller på samma sätt som du ts? (jag kan möjligen vid enstaka tillfällen känna av den där blygheten i vissa sammanhang, men det är väldigt sällan).

Trots att jag var blyg så var jag ju precis likadan som jag är idag med folk jag kände. Med mina kompisar, familj osv - där snackade jag och vågade ta plats. I skolan, i större grupper, bland nya människor var det annat...

Jag har framförallt en kompis jag lärde känna som vuxen som är väldigt blyg. Men det är ju samma sak med henne; det tog tiid att lära känna henne; hon svarade alltid bara kort och det var svårt att komma igång med kommunikation som "flöt på". Men när jag väl efter några år lärde känna henne på riktigt så snackar ju hon på som "vem som helst" med oss som hon känner.
För övrigt imponerade hon stort på mig för ett antal år sen när hon via sitt jobb gick en kurs i presentationsteknik! Hon berättade stolt att hon var en av dem som ansågs ha gjort störst framsteg under kursen.

Jag kan tycka det är en skillnad om man är blyg och trivs med det; accepterar och tycker det är okej. Däremot är det sorgsamt om man alltid känner "varför vågade inte jag säga....." pga sin blyghet. Om man egentligen VILL få mer plats i sociala sammanhang, men aldrig vågar. ...

KÄnner igen det där.. eftersom jag var blyg förr, i tonåren, men inte är nu.

För mig var det nog självkänslan. Helt klart. Rädd att säga fel och känna mig "pinsam". När jag kom ifrån det tänkandet så tänker jag bara "so what . En del kommer tycka jag är pinsam, men de flesta kommer nog inte tycka något alls." Och om någon tycker jag är pinsam så får de väl tycka det då!

Jag var också en fullständig "follower" i tonåren. Mina dominanta vänner bestämde ALLT vi skulle göra. Och jag följde med, vågade aldrig säga "nej" även om jag inte ville. Det där var svårt att bryta; en roll som de var bekant med och de reagerade förstås med förvåning när jag började ändra på mig successivt. Men det var enklare när jag började umgås med andra människor.
Det var absolut INTE mina kompisars "fel", men jag var liksom "fastlåst" i rollen av medföljare när jag var med dem och de var ju vana vid att få sin vilja fram så det är klart det blev lite störande när jag ändrade mig.

Jag kan vara ganska blyg inför nya människor, jag känner mig osäker och det är lite läskigt. Nu ska jag snart börja ett nytt jobb och är nervös inför det faktum att jag måste gå runt och hälsa på alla och presentera mig. På gamla jobb har det liksom kommit naturligt, man har hälsat när man setts, eller lärt känna varann med tiden. På min nya arbetsplats är det annorlunda (tänk kontor) och jag känner att jag måste göra ett gott intryck för att etablera en god relation. Tidigare har det liksom knappt spelat roll, man har gått till jobbet och gjort sitt, och gått hem. Nu är allt annorlunda. Jag försöker trösta mig med att alla inte behöver vara sådär sprudlande glada och framåt, utan det räcker med ett leende och ett fast handslag... Eller???
Tips? Hur klarar ni det?

Jag vet inte. Blyg för att jag blev retad som ung, har rätt lågt självförtroende och är rädd för att uppfattas som dum eller klumpig. Känner mig inte lika smart och glad och käck som andra, fast jag vet att jag är det om jag bara känner mig bekväm!

Får man fråga vad du haft för jobb förut, där det har varit mer avslappnat med att lära känna varandra?

Jag har själv världens ångest för just jobbsituationer pga min blyghet. Jag brukar trots det tänka att jag har rätt att vara tyst och inte babbla på, alla kan ju inte vara framåt och dominerande.

Jag hatar ordet blyg. Jag hatar att det är så många som alltid ska påpeka hur blyg man är. Jag hatar hur vårt samhälle enbart accepterar att man är öppen, extrovert, social och utåtriktad. Har alltid fått höra att jag måste ta mer plats, att jag måste våga prata mer, att jag måste vara mer öppen etc. Varför inte säga till ALLA istället att man ska acceptera och lyssna på alla, och förstå att vi alla är olika och får ut olika mycket i det sociala samsepelet?Jag som är introvert och inte får ut något av att dela med mig av hela mitt liv till varenda människa jag stöter på ses som fel och blyg och att jag måste ändra på mig själv för att tillmötesgå normen. Varför? Varför ska jag ändra på mig när vi kan lära oss att se och ta varje människa för vad den är istället för att placera dem i fack?

Visst, jag kanske är blyg. Jag tycker inte om att prata med nya människor, jag tycker att det är jobbigt att vara social, jag har jättehög integritet och låter inte vem som helst "läsa av mig". Ibland är det jobbigt, mest på grund av det jag skrev ovan, att man förväntas vara så utåtriktad och social för att komma någonstans. Det är jobbigt att det är så många som inte bryr sig om mig eller "ser" mig bara för att jag inte tar mest plats och säger min åsikt högst och tydligast. Att människor påpekar att man inte pratar så mycket och liknande... Varför kan folk inte bara acceptera att alla är olika? Att ens sociala förmåga (eller lust till att vara social) inte avgör hur kompetent man är.

Vet inte vad jag vill säga egentligen. Tycker bara att det är så jobbigt att veta att jag måste vara någon jag inte är för att leva upp till samhällets förväntningar på hur man "ska" vara.

Typ extrajobb där man går in och gör det man ska. Senast ett butiksjobb där det var OK att bara gå in i personalmatrummet och läsa tidningen på rasten, just för att man måste vara så himla social ute bland kunder och därför behöver lugn och ro. Samt att det var så mycket extrapersonal i omsättning att de nya sällan är intressanta, visst kunde man presentera sig och vara trevlig, men det fanns inga krav eftersom "de fasta" sällan tog egna initiativ till nya kamratrelationer. Naturligtvis var man mer "tjenis" med sina närmaste, på sin avdelning, men inte på arbetsplatsen i stort.

Till 99% skapar man sin egen pinsamma situation. De runt omkring en har oftast glömt vad som hände/sades inom några sekunder om de ens lade märke till det... Det är bara i sitt eget huvud situationen/händelsen är stor. Den insikten hjälpte mig ur min blyghet en gång i tiden...

Ja, det har hjälpt mig med. Tanken att andra faktiskt skiter i hur man ser ut eller är. Hur ofta SER man precis allt hos personen mittemot sig? Och om någon säger något lite dumt... då noterar man det i en sekund och går sedan vidare i livet. Genom hela högstadietiden vågade jag inte ha uppsatt hår, för att folk skulle lägga märke till det. Hallå, liksom?! Jag har verkligen utvecklats, men mycket finns kvar.