Hur kan man gå vidare efter man har fött ett dödfött barn???

Hej!

Beklagar sorgen! Är så ledsen att ni också förlorat ert barn.
Det borde helt enkelt inte få hända..

För oss närmar det sig Martins 2-årsdag. Den 21 juni 2009 föddes han också död. Jag började få lite värkar redan den 19 juni och den kvällen var också sista gången som jag kände honom. Men jag slog bort den tanken efter att jag delat min rädsla med mina närmaste som försökte lugna mig. Den 21 åkte vi in till förlossningen pga av att värkarbetet var igång ordentligt. När vi kom in fick vi beskedet att hans lilla hjärta slutat slå. Det kändes ju som att man skulle dö själv..
Jag ville ta kejsarsnitt men fick inte. Är så glad för det idag. Det svåraste samtalet jag haft i hela mitt liv var till min dotter som då var 6 år och berätta att deras efterlängtade lillebror inte levde längre. Hennes röst då glömmer jag aldrig.
Tiden på sjukhuset var otroligt värdefull tycker jag och kan nu känna glädje för tiden vi fick och att hans storasystrar fick träffa honom.
Begravningen var så fin men något jag än idag har lite svårt att tänka på. Men jag finner ro i att vara vid hans grav och pyssla om den.

Vägen till idag har varit lång och svår men också lycklig.

En vän till mig( som ocks förlorat ett barn) sa en gång att förlora sitt barn är som att man får en diamant i hjärtat med vassa och skarpa kanter som ständigt är i rörelse, den gör ont och river sönder hjärtat. Men med tiden så kommer kanterna att bli runda och inte längre göra lika ont. Då har man fått den dyrbaraste skatt i hjärtat.

För mig var barnen och min man min anledning att gå upp på morgonen även när det kändes som värst. Schemalagda dagar blev också ett sätt för mig att få lite rutin.
Jag hade en väldigt dålig läkare så det kändes som att jag fick kämpa för att få vara sjukskriven. Hoppas att du slipper sådana problem.

Tanken på ett syskon kom på en gång, vi kände att resan inte fick sluta med Martin. Efter 6 månader blev jag gravid igen och nu har vi lilla Adam här. Det är en otrolig lycka men sorg över allt vi missat med Martin. Och väldigt skönt att känna att han inte ersätter Martin. Martin tar precis samma plats i familjen som han alltid har gjort.

För mig hjälper det väldigt mycket att ha fotografier på Martin framme. Vi pratar om honom varje dag. Tankarna på honom är ständigt närvarande och de gör inte alltid lika ont längre. Vissa dagar känns outhärdliga men jag är samtidigt så glad att just han kom till oss.

Jag hoppas att du finner Din egen väg i sorgen. Det finns inget rätt och fel.. Gör precis som du känner.

Varma kramar till dig och din familj!