Hur kan man gå vidare efter man har fött ett dödfött barn???

Först och främst vill jag beklaga er enorma sorg.

Det här är vår historia:
Vi förlorade vår son i magen för lite mer än ett år sedan pga infarkter i moderkakan samt knut på navelsträngen.
Han föddes i v 41+6 :(

Jag ska försöka berätta hur jag tog mig vidare.
Den första tiden var mest som ett töcken... Livet gick vidare runt om en som på rutin medans JAG stod stilla.
Jag tyckte alla tittade konstigt på en... Ena dagen hade jag mage och andra ingen och inte ens en barnvagn med mig... (Får fortfarande samma känsla när jag handlar ibland.)
Jag grät, jag var arg, jag var framför allt oförstående och JÄVLIGT svartsjuk på alla andra som myste med sina små bebisar... Varför skulle detta hända mig ???? Vad hade JAG gjort för att förtjäna detta???
Tankarna snurrade samtidigt som man skulle stå i att ordna begravning och vänta på obduktionssvaren... Min familj (Min mans och hans familj) såg till att jag höll mig sysselsatt med saker så jag inte bara satt och inte gjorde någonting. Nätterna var otroligt jobbiga med mardrömmar efter förlossningen så sömntabletter var ett måste för att kunna gå vidare. Jag har en dotter som då var 6 år som jag måste ta hand om.
Ca 1 vecka efter förlossningen bröt jag ihop helt och vi packade ihop oss och åkte till min mans familj en vecka för jag klarade inte av att vara hemma.
Klarade inte av att se alla barnsaker vi köpt, kläder, leksakerna min dotter köpt till sitt syskon. Men framför allt klarade jag inte av avsaknaden av min egna familj, min mamma och min syster. De försvann helt och än idag vet jag inte var de tog vägen. Har knappt hört av dom sen Shane föddes.
30 april var det begravning, en månad efter förlossningen. Det var en ytters vacker begravning men det mest plågsamma jag varit med om. Den lilla lilla kistan med det lilla blomsterarrangemanget vi köpt som tog upp hela kistan. Hela jag gjorde ont särskilt när jag hade min dotter i famnen som grät stora tårar... Menajg visste att någonstans kunde jag gå vidare nu... NU äntligen var det gjort...

Vi träffade läkaren för sista gången i maj och fick veta obduktionssvaren. Det var oerhört skönt att få veta att vi haft en enorm otur och att jag inte gjort fel under min graviditet. Jag blev fortsatt sjukskriven medans min man var tillbaka i arbete igen.
I slutet av augusti gjick jag försiktigt tillbaka till jobbet igen... Vilket fick mitt liv att få lite mening igen. JAg väntade ju bara på att få mitt stora plus igen. Och mycket riktigt. Den 9:e september fick jag ett fint pluss på stickan och nu fick jag något nytt att tänka på. Under den här graviditen så hag jag gått på täta kontroller på mvc, speccmvc och auroramotagningen. På måndag hoppas jag att jag får träffa vår nya bebis eftersom jag ska bli igångsatt så fort man kan ta hinnorna är det sagt.

Sorgen finns där konstant... Vissa sår läker aldrig... Men man går vidare...

Mitt tips är att försöka sätta upp små små mål varje dag. Tex: Idag ska jag diska, imorgon ska jag tvätta en tvätt osv...
Det kan låta fånigt men det är väldigt effektivt.  Försök tvinga tankarna på annat håll en liten stund.
Tillåt dig vara ledsen och gråt
Tillåt dig att vara arg och skrik
Tillåt dig att vara glad oxå för det är inte fel.

Vill du prata mer privat så kan du alltid inboxa mig.

MASSOR AV KRAMAR

Hej.. Tack för en underbar svar, jag känner mig inte ensam.. Jag beklagar det som har hänt er också..fruktansvärt att sånt här händer... Jag får önska er lycka till med den nya bebisen.. Det känns som evigheter tills jag kommer få min nästa.. Mina barn har verkligen längtat och räknat dagarna.. Men tyvär blev det inte så.. Jag är så himla ledsen min hjärta svider.. tack för all tips, ska verkligen tänka på det.. Nu håller jag på och gör mig i ordning ska göra en resa till tysklad... JAG vill bara här ifrån VILL inte se allt som jag har kvar här..ALLA BEBIS GREJER.....Vi ska vara där i en vecka jag hoppas verkligen att jag kan komma lite på fötter för min familj och barnens skull OCH MIN EGEN... Jag tackar jätte mycket för svaret det har fått mig hopp att jag också kommer hem med en bebis en vacker dag...

EN STOR BAMSE KRAM TILL DIG MVH BESA

Va bra att jag kunde hjälpa dig lite. Jag tror ni gör helt rätt i att åka bort allihopa och få göra något roligt tillsammans. Det som räddade oss var att vi hade min dotter som måste tas omhand.
och just att man inte glömmer bort barnen som oxå går med sorg och frågor.
Det var jättejobbigt att om och om igen förklara att VI inte skulle försvinna bort från henne.

Sorgen kommer och går i vågor hela tiden för både mig och min man och vi finner stöd i varandra.

Man får aldrig tappa hoppet heller även om det är svårt att se framåt.
Ta en dag i taget och krama om varandra när det behövs.

KRAM och jag hoppas ni får det bra i tyskland.

Beklagar så den enorma förlusten av er prinsessa. Själv förlorade jag min förstfödda pojke i magen (v 27+5). Det är 9 1/2 år sedan nu, men trots att åren går så finns alltid sorgen med mig och vi kommer alltid att vara en för lite i familjen.
Det första året går knappt att beskriva. Den första månaden mådde jag så dåligt, fick panikattacker och kände att livet inte var värt att leva. Men jag lyckades fokusera på allt det praktiska som behövdes göras med begravning osv.
Det tog tid innan jag fick svar på varför min pojke dog, men när provsvaren kom från moderkakan så visade det sig att den var drabbad av infarkter till 60 %.
Min läkare som jag fick kontakt med i och med Robins död, hon jobbade då som överläkare på specialistmödravården, skrev ut Trombyltabletter på recept så att jag skulle ha det hemma den dagen jag plussade. Men jag hade inte en tanke på att bli gravid igen. Kände att jag då skulle svika min son, att jag försökte ersätta honom.
Men 6 månader senare vart jag gravid igen, och då mådde jag jättedåligt. Funderade på abort (trots att jag är emot det). Fick iallafall tid ganska snabbt till läkaren på specialist-mVC som sa ett par ord jag aldrig glömmer: Du ersätter inte Robin med det nya barnet. Du ger honom möjlighet att bli en stolt storebror. Dessa ord och löfte om täta kontroller fick mig att våga igen. Men det var en berg- och dalbana av känslor. Jag vågade inte glädjas över graviditeten, och när jag i v 33+4 fick problem med flödet i navelsträngen så var jag övertygad om att jag aldrig någonsin skulle få ett levande barn med mig hem. Blev igångsatt v 34+2, med ett stort läkarteam runt omkring och ut kom en liten kille på 2090 gram och 44 cm lång! Och han mådde bra!
Jag har fått ännu en son efter det.
Det kommer ett liv efter att den värsta sorgen har lagt sig. Men man måste tillåta sig att sörja!!! Stressa inte för att bli gravid på nytt. När din kropp är redo, psykiskt och fysiskt, så kommer det att ske.
Och din prinsessa kommer att bli en stolt storasyster.

Kram från Ängeln Robins mamma 

Tänker på dig och din familj, beklagar djupt

Vill bara beklaga och skicka massor med styrkekramar till er alla som förlorat ett barn.

tack för ert stöd det betyder mycket.. när jag läser all detta tänker jag att en vacker dag sa skinner solen igen... Jag tar en dag i taget men jag kommer aldrig att glömma min vackra ängel.. Jag är jätte glad att begravningen är över för det hade bara blivit värre bara tanken att komma tillbaka fran tysklad och behöva genomga en begravning det hade svidit i hjärat... jag maste tänka pa min familj och mig själv jag tackar än gang för all stöd jag läser flera ganger era inlägg och tänker att det finns hopp tack tack till er alla KRAM

Hej!

Beklagar sorgen! Är så ledsen att ni också förlorat ert barn.
Det borde helt enkelt inte få hända..

För oss närmar det sig Martins 2-årsdag. Den 21 juni 2009 föddes han också död. Jag började få lite värkar redan den 19 juni och den kvällen var också sista gången som jag kände honom. Men jag slog bort den tanken efter att jag delat min rädsla med mina närmaste som försökte lugna mig. Den 21 åkte vi in till förlossningen pga av att värkarbetet var igång ordentligt. När vi kom in fick vi beskedet att hans lilla hjärta slutat slå. Det kändes ju som att man skulle dö själv..
Jag ville ta kejsarsnitt men fick inte. Är så glad för det idag. Det svåraste samtalet jag haft i hela mitt liv var till min dotter som då var 6 år och berätta att deras efterlängtade lillebror inte levde längre. Hennes röst då glömmer jag aldrig.
Tiden på sjukhuset var otroligt värdefull tycker jag och kan nu känna glädje för tiden vi fick och att hans storasystrar fick träffa honom.
Begravningen var så fin men något jag än idag har lite svårt att tänka på. Men jag finner ro i att vara vid hans grav och pyssla om den.

Vägen till idag har varit lång och svår men också lycklig.

En vän till mig( som ocks förlorat ett barn) sa en gång att förlora sitt barn är som att man får en diamant i hjärtat med vassa och skarpa kanter som ständigt är i rörelse, den gör ont och river sönder hjärtat. Men med tiden så kommer kanterna att bli runda och inte längre göra lika ont. Då har man fått den dyrbaraste skatt i hjärtat.

För mig var barnen och min man min anledning att gå upp på morgonen även när det kändes som värst. Schemalagda dagar blev också ett sätt för mig att få lite rutin.
Jag hade en väldigt dålig läkare så det kändes som att jag fick kämpa för att få vara sjukskriven. Hoppas att du slipper sådana problem.

Tanken på ett syskon kom på en gång, vi kände att resan inte fick sluta med Martin. Efter 6 månader blev jag gravid igen och nu har vi lilla Adam här. Det är en otrolig lycka men sorg över allt vi missat med Martin. Och väldigt skönt att känna att han inte ersätter Martin. Martin tar precis samma plats i familjen som han alltid har gjort.

För mig hjälper det väldigt mycket att ha fotografier på Martin framme. Vi pratar om honom varje dag. Tankarna på honom är ständigt närvarande och de gör inte alltid lika ont längre. Vissa dagar känns outhärdliga men jag är samtidigt så glad att just han kom till oss.

Jag hoppas att du finner Din egen väg i sorgen. Det finns inget rätt och fel.. Gör precis som du känner.

Varma kramar till dig och din familj!

vi förlorade vår son i juni-09, i v 36... vid igångsättningen sprack livmodern och det blev akut snitt. Han hade varit död ett par dgr eftersom huden lossnat  från delar av absikte och kropp. Hade en flicka på 2,5 år och det var mkt svårt att berätta varf lillebror inte kommer hem till oss....  och alla vänner och bekanta som drog sig undan,låtsas som om inget hänt. Jag vill prata om det och för vår familj så finns Hugo, han kommer ofta upp i olika sammanhang och vi har en Urnlund där vi besöker honom. Pga den spruckna livmodern så hade jag nu 2 akuta snitt då jag födde dottern 2 mån för tidigt. Pojken dog av förkalkad moderkaka,och jag fick vid ny graviditet, för vi var fast beslutna att han inte går att ersätta,men att ett nytt försöka förhoppningsvis skulle ge oss ett levande syskon till flickan äta blodförtunnande mediciner och mkt kontroller. i v 21 gick slemproppen och det blev ambulansfärd till sjukhuset där de stannade upp värkarbetet,och dagen efter åkte jag till Linköpings sjukhus där de är mer erfarna av detta...och där fick jag vara sängliggandes i i 1 månad innan jag fick åka hem och bara vila...   segt och väldigt oroligt under denna tiden.  jag vägrade gå till v 38,och krävde att bli snittad tidigare och fick igenom det, så i v 36 planerades operationen. Skulle åka in på söndagskvällen för att sen opereras på måndagen, men p åsöndag eftermiddag gick vattnet och värkarna kom, så det blev ilfart till BB och vidare till operation eftersom jag inte fick ha värkar pga min tidigare brustna livmoder. så ett dygn tidigare än planerat dök flicka nr 2 ut!!  så när jag möter ngn ny bekantskap som frågar hur många barn jag har brukar jag säga att jag skulle haft 3 barn,men att mellanbarnet som var en pojke dog i magen.... så har man det avklarat.  Men nu vågar vi inte försöka med fler barn, det var jobbigt både psykiskt och fysiskt och vi är nöjda med de vi har! nu känns familjen komplett! sorgen försvinner aldrig,men den tonas ner lite... i sommar skulle vår Hugo ha fyllt 3 år och det firar vi med blommor och ljus på urngraven.

Hej,

Jag vet hur det känns. Min andra dotter (Vida), dog i magen i v 32 pga hjärtfel. Det var i november 2008. Det går aldrig över som jag upplever det, men det blir lättare, omvandlas till något hanterbart med tiden. Acceptera det kommer jag nog aldrig att göra dock. Tycker inte det känns rätt att hon inte får växa upp med sin familj. Jag tror dock på ett liv efter detta, att hon finns nära oss ändå, och att vi kommer att träffa henne den dag vi själva går vidare. Det gör fortfarande ont att tänka på. Mitt liv ändrades till mångt och mycket. Jag började skriva..författa igen, efter många års uppehåll. Det har hjälpt mig mycket. Att finna den sysselsättning som gör en glad i själ och kropp. det tror jag på. Och att röra sig mycket i naturen, arbeta med och i naturen. Vad som passar en bäst. Jag blev gravid igen 2011 och den gången gick allting fint och jag fick mycket hjälp.

Mvh Lyckeliv

Man kommer givetvis på att man vill leva så bra som möjligt och kräver att finna en möjlighet att gå vidare, för vem går med på att må dåligt om man inte behöver?

Så man får tala om för sig själv varför man mår dåligt och tänkta så positiva tankar som möjligt av allt man mår dåligt av hela tiden.

Angående ett döfött barn är det ju så att det är en realitet att jordelivet måste ta sluta för många redan som barn, så det var ju ingen överraskning att det kunde hända även dig, så du har väl kanske varit förberedd.

Att hantera att någon avlider är det så med att det gör ju alla så småningom,, så tål  man inte det är man en deprimerande personlighet.