Vår tids rädsla för ilska

Varför är det osunt att inte tycka att det är rätt att bli arg på ett barn under 2 år?

 

Varför drar du slutsatsen att man anser att ilska generellt är av ondo för att man inte tycker att det är rätt, mänskligt men inte rätt, att bli arg på en 1-åring?

 

Varför är det osunt att tycka att det är en självklarhet att be sitt barn om ursäkt för att anser att man agerat obefogat, mänskligt, men inte rätt?

 

Varför är det osunt att visa en 1-åring att jag man inte tror att han/hon medvetet försöker skada någon när han/hon kastar sand eller biter storebror när de leker glatt?

 

Varför är man rädd för ilska och har en osund inställning till ilska för att man tycker att det är fel att bli arg på en 2-åring som har svårt att hantera sina känslor - som känner sorg, svartsjuka, frustration, ilska, vanmakt - inför att ha blivit storebror?

Vad var det för besynnerligt felslut?!

 

Du tror inte att man snarare ber om ursäkt för att man anser att den egna ilskan var obefogad? Gränsen rätt att sätta, men ilskan obefogad? Det anser jag hör till allmän hyfs och är en självklar del i att lära barnet hantera sin ilska. Ibland gör man andra illa genom sin ilska (även om man inte får vredsutbrott eller liknande), att tro något annat är naivt, hur mänskligt, sunt och normalt ilska som känsla än är.

 

Men du säger ju emot dig själv? När och av vilken anledning brukar små barn som blivit storasyster/storebror slå sitt småsyskon? När och av vilken anledning brukar 1-åringar kasta sand och bitas? Vad vinner man på att bli arg på barnet i dessa situationer? INGENTING! Är det rätt och befogat att bli arg på det lilla barnet i dessa situationer? Nej. Varför blir man ibland arg i dessa situationer ändå? För att man är mänsklig och reagerar instinktivt och på impuls trots att man är medveten om att det är fel. Är man då vuxen sitt ansvar så ber man om ursäkt för att man agerat fel. Inte för att man satte en gräns utan för att ilskan i sammanhanget inte var rätt, mänsklig men fortfarande inte rätt. Du säger att det är rätt att be barnet om ursäkt när man anser sig ha agerat fel. När menar du att det är rätt, inte mänskligt men rätt, att bli arg på ett barn under 2 år?

 

Ilska KAN handla om gränser, men ofta har man ju i så fall hanterat sin frustration över något/någon rätt dåligt innan om man låter det gå så långt att man faktiskt måste bli arg.....om vi pratar gränssättning gentemot små barn, eller? Och i så fall ligger väl också ansvaret till stor del hos mig som förälder....= läge att be om ursäkt. Små barn blir lätt arga för att de helt enkelt inte har så många bra sätt att hantera diverse situationer och känslor på. De har inte erfarenheten, kunskapen eller förmågan. "Jag får ingen glass! VRÅÅÅÅL! SÅÅÅÅÅ BESVIIIIIKEN OCH AAAAARG!" En vuxen konstaterar snarare: "Det hade varit gott med glass, men jag ska ju på lunch snart så det är bara för att jag är hungrig som jag är så förbaskat sugen". Och inte minst "Vill jag ha en efter lunch, så kan jag gå och köpa en" .

Jag tycker att du blandar ihop ett par saker. Försökte citera ett av dina tidigare inlägg i samma inlägg här men lyckades inte. Nåväl .

 

För det första har du flertalet gånger sagt att du tycker att man utan tvekan ska be om ursäkt om man agerar fel i sin ilska. Det du lustig nog inte inkluderar i begreppet "agerande" är om man säger till någon argt och strängt. För mig är det självklart ett agerande = något man gör. Det innebär att jag i vissa lägen kan tycka att det är minst lika felagerat att säga till någon argt, som att skrika argt på honom/henne eller för den delen kasta föremål på honom/henne. Olika grad av agerande självklart men likväl något man GÖR gentemot någon annan. Att be om ursäkt för att ha sagt till argt eller strängt, handlar alltså om att be om ursäkt för hur man AGERADE i situationen. Så nej, inte minsta förvirrande . Det borde det inte vara enligt dig heller eftersom du anser att man ska be om ursäkt för sitt agerande om man anser sig ha agerat fel.

 

För det andra så handlar mitt sätt att resonera inte om att ljuga för barnet och undertrycka en massa känslor. Det är ju inte så att man ska sitta och tala om för barnet hur fantastiskt det är medan man sitter och kokar av ilska inombords, vilket utan tvekan visar sig genom kroppsspråket oavsett. Det blir självklart helknas. Min undran är snarare VARFÖR man överhuvudtaget blir arg på en 1-åring? Om man vet hur 1-åringar normalt fungerar så borde man varken bli förvånad, överrumplas eller bli arg för att han/hon kastar sand eller biter, eller? Självklart är det ett beteende som jag kommer att lära och visa mitt barn är fel, men jag blir ju inte arg eller upprörd för att han/hon gör det. 2-åringar är ofta hårdhänta av flera orsaker som är fullständigt normala. Vet man det så blir man heller inte impulsarg när han/hon bankar en spade i huvudet på ett annat barn som tagit hans/hennes spade när man inte var helt uppmärksam, eller hur. Det handlar inte om att spela "oarg" utan att faktiskt inte bli arg på ett barn som agerar normalt för sin ålder. Självklart visar och lär man barnet att det inte är ett accepterat beteende och sätter tydliga gränser, men att det mest naturliga är att bli arg och att det annars troligtvis är något slags falskt spel tycker jag är dumhet.

 

För det tredje, om du nu anser att det lilla barnet har svårt att tolka eller rättare sagt göra skillnad på känslor och att agera i sin känsla (vilket jag tror du har fullkomligt rätt i, det är något vi lär efter hand med erfarenhet, förmåga och vägledning) hur tror du då ett litet lilla barnet som i sin frustration, vanmakt, ilska och sorg knuffar till sin lillebror....och mamma/pappa blir arg. Självklart kopplar han/hon omedelbart detta till knuffen och inget annat.....eller.....? Du tror inte att en förälder som är medveten om hur det äldre barnet känner (vilket jag är helt övertygad om att föräldrar är) gör klokare i att se till att bekräfta barnets känslor och utan att bli arg tydligt markerar att det under inga omständigheter är ok att knuffa? De flesta 2-åringar brukar vara rätt medvetna om att det är fel att slå och vara arga och ledsna på sig själva när de gör illa sina småsyskon även om de gör det för att de inte kan hantera situationen bättre......det blir liksom inte sådär fantastiskt mycket bättre när man som förälder dessutom bekräftar hur "dum" han/hon var.

 

För det fjärde, vem som bestämmer när det är okej att bli arg och inte okej? Tja, till syvende och sist handlar det väl huvudsakligen om en själv antar jag.....vilken livssyn, människosyn etc man har, den egna värdegrunden helt enkelt, liksom personlighet (även vårt genetiska arv påverkar ju vårt känsloregister så att säga). Det är ju den egna "ryggsäcken" som avgör när, hur och på vilket sätt vi visar känslor och agerar i våra känslor. Mycket styrs självklart också av kulturella betingelser, vad som är socialt accepterat och inte.

 

 

 

 

 

 

Och det blir så fantastiskt mycket tydligare för en 1-åring om man blir argt på det???

 

hur vore det om vi lät 1-åringar få vara just 1-åringar och inte förväntade oss att de inte skulle kasta sand, inte skulle bita, inte skulle hälla ut vattenglas etc?

Men diskussionen handlar inte det minsta om att aldrig reagera på de negativa saker ens barn gör, eller att inte säga till.? Jag blir lika förvånat häpen över att så många verkar tro att man faktiskt måste bli arg för att markera gränser. Jag har överlevt många år som lärare på högstadiet (tonåringar), ägnat mig mycket åt ungdomsverksamhet med barn i förpuberteten och även arbetat mycket aktivt med mobbning (praktik, inte teori) och står fullständigt fast vid min uppfattning. Jag gör självklart massor med fel gentemot såväl mina elever som mina barn och blir arg som alla andra (på goda grunder och rent ut sagt värdelös), men det skulle aldrig falla mig in att gå runt att tycka att jag alltid har rätt för jag var ju bara arg och det är min mänskliga rättighet. Gör jag illa någon i min ilska (och det kan man utan minsta tvekan göra utan vredesutbrott och liknande), agerar jag felaktigt så ber jag om ursäkt.....och det inkluderar att bli arg för att jag ställer orimliga krav......som att en 1-åring inte ska kasta sand efter si och så antal tillsägningar. Jag undrar hur många här skulle ställa sig till om jag blev arg på er son/dotter som nybliven, rätt kraftigt nervös år-7:are kommit för sent till min lektion för att han/hon irrat bort sig aningens i den nya byggnaden och dessutom inte haft böckerna med sig eftersom han/hon glömt skåpsnyckeln (även det en ny upplevelse - elevskåp)? Rent krasst finns det nog ingen vuxen som tycker att det är uppgifter övermäktiga en 13-åring (så i det här exemplet har jag inte ens orimliga krav), men omständigheterna kanske ändå har en viss betydelse......eller skulle det rakt upp och ner bara vara rätt att bli arg på "slarvputten!"? Inte minst om jag reagerar spontant och på impuls....eller har jag kanske något slags ansvar som den auktoritet jag är?). Jag hoppas inte någon svarar ja.......

Fast vare sig TS eller diskussionen handlar om rädsla för ilska. Den handlar om huruvida man är rädd för och har en osund inställning till ilska för att man anser att det inte alltid är rätt att bli arg på någon, hur mänsklig det än är, så inte alltid rätt. För mig är det helt obegripligt att avsvära sig allt ansvar med ett "Jag blev arg och det är naturligt och mänskligt och alltså alltid rätt".