Vår tids rädsla för ilska

Jag tror att det är bra att lära barn att det är okay med känslor, och ilska är en känsla. Man måste få bli arg, för det är inte speciellt bra att förtränga känslor. Men jag tycker också att man har ett ansvar att lära barnen att hantera sin ilska och man lär bäst genom att föregå med gott exempel. Ungar apar ju som bekant efter. Så jag håller med om att själva ilskan inte är av ondo, utan det farliga är hur vissa beter sig när de är arga.

Audhumble: Det är exakt det jag menar. Och att markera att ens gräns är nådd genom att säga ett ord eller två med skarp röst är ett helt okej sätt att hantera sitt ilska på. Att t ex bitas är inte okej. Att säga "är du dum? vad håller du på med?" är inte okej. Osv. Men man måste ju visa barnet hur man vill att barnet ska hantera sin ilska, genom att hantera sin egen ilska på det viset. Att be om ursäkt efteråt - förlåt att mamma sa "nej" med sträng röst - är ju att säga att det är okej att bli arg, bara man inte visar det.

Varför är det osunt att inte tycka att det är rätt att bli arg på ett barn under 2 år?

 

Varför drar du slutsatsen att man anser att ilska generellt är av ondo för att man inte tycker att det är rätt, mänskligt men inte rätt, att bli arg på en 1-åring?

 

Varför är det osunt att tycka att det är en självklarhet att be sitt barn om ursäkt för att anser att man agerat obefogat, mänskligt, men inte rätt?

 

Varför är det osunt att visa en 1-åring att jag man inte tror att han/hon medvetet försöker skada någon när han/hon kastar sand eller biter storebror när de leker glatt?

 

Varför är man rädd för ilska och har en osund inställning till ilska för att man tycker att det är fel att bli arg på en 2-åring som har svårt att hantera sina känslor - som känner sorg, svartsjuka, frustration, ilska, vanmakt - inför att ha blivit storebror?

Vad var det för besynnerligt felslut?!

 

Du tror inte att man snarare ber om ursäkt för att man anser att den egna ilskan var obefogad? Gränsen rätt att sätta, men ilskan obefogad? Det anser jag hör till allmän hyfs och är en självklar del i att lära barnet hantera sin ilska. Ibland gör man andra illa genom sin ilska (även om man inte får vredsutbrott eller liknande), att tro något annat är naivt, hur mänskligt, sunt och normalt ilska som känsla än är.

Först: Jag tycker också att det är en självklarhet att man ber sitt barn, eller vem det nu månde vara, om ursäkt om man anser att man agerat fel.
Och inte tycker jag det är osunt att visa att man inte tror att ett litet barn medvetet försöker skada någon.
Och du förstår säkert att jag inte tycker att man ska bli arg för att tvååringen har svårt att hantera sina känslor.

Men jag tycker ju, som tidigare sagt, att ilska inte är fel per se. Inte ens om man blir arg på barn. Ilska är en naturlig och nödvändig mänsklig känsla. Varför skulle inte vi vuxna få visa den känslan? Visst kan man förklara varför man blir arg, och självklart ska man be om ursäkt om man gör något fel i sin ilska, men ber man om ursäkt för att man blir arg, eller för att man visar det, är det som att säga  att ilska är fel och något man ska be om ursäkt för.

Ilska är mänskligt och oundvikligt. Därför ingenting man ska be om ursäkt för (så vida man inte gör något fel i sin ilska givetvis). Det handlar om gränser, att visa var ens gränser går. Alla sunda människor blir arga när deras gränser passeras. Det normala är att man ibland blir arg på sina barn och det är lika mänskligt som att man ibland blir kissnödig. Det är en mänsklig naturlig reaktion som kan undvikas lika lite som att barnens ilska kan undvikas.

 

Men du säger ju emot dig själv? När och av vilken anledning brukar små barn som blivit storasyster/storebror slå sitt småsyskon? När och av vilken anledning brukar 1-åringar kasta sand och bitas? Vad vinner man på att bli arg på barnet i dessa situationer? INGENTING! Är det rätt och befogat att bli arg på det lilla barnet i dessa situationer? Nej. Varför blir man ibland arg i dessa situationer ändå? För att man är mänsklig och reagerar instinktivt och på impuls trots att man är medveten om att det är fel. Är man då vuxen sitt ansvar så ber man om ursäkt för att man agerat fel. Inte för att man satte en gräns utan för att ilskan i sammanhanget inte var rätt, mänsklig men fortfarande inte rätt. Du säger att det är rätt att be barnet om ursäkt när man anser sig ha agerat fel. När menar du att det är rätt, inte mänskligt men rätt, att bli arg på ett barn under 2 år?

 

Ilska KAN handla om gränser, men ofta har man ju i så fall hanterat sin frustration över något/någon rätt dåligt innan om man låter det gå så långt att man faktiskt måste bli arg.....om vi pratar gränssättning gentemot små barn, eller? Och i så fall ligger väl också ansvaret till stor del hos mig som förälder....= läge att be om ursäkt. Små barn blir lätt arga för att de helt enkelt inte har så många bra sätt att hantera diverse situationer och känslor på. De har inte erfarenheten, kunskapen eller förmågan. "Jag får ingen glass! VRÅÅÅÅL! SÅÅÅÅÅ BESVIIIIIKEN OCH AAAAARG!" En vuxen konstaterar snarare: "Det hade varit gott med glass, men jag ska ju på lunch snart så det är bara för att jag är hungrig som jag är så förbaskat sugen". Och inte minst "Vill jag ha en efter lunch, så kan jag gå och köpa en" .

Jag anser ju inte att man blir arg för att barnet har svårt att hantera sina känslor, utan för att det t ex slåss. Och jag anser att det är både mänskligt och okej att bli det ibland. Det spelar ingen roll om jag förstår varför barnet beter sig som det gör, beteendet är fortfarande inte okej.
Och barn behöver lära sig att vid visa beteenden blir folk arga.
Jag tycker inte att man som förälder ska be om ursäkt för att man sätter gränser. Det måste man göra på många sätt. Att bli arg är oundvikligen ett av dem.
Sedan är jag rent nyfiken: Hur ska du förklara för en ettåring att beteendet är fel men att du gjorde fel som blev arg på barnet?

Vem bestämmer när det är okej att bli arg och när det inte är okej? Vad händer om jag råkar bi lite obefogat glad? Du tror inte att barn kan bli förvirrade över att deras känslor kan vara fel lite då och då? Mänskliga, men fel.

Jag är inte rädd för att visa ilska.

Jag kan dock inte se en enda situation där jag kan bli arg på ett barn under två - två och etthalvt år, på ett barn som saknar impulskontroll, förståelse för sammanhang och tidslinjer, som saknar konsekvenstänkande.
Så små barn behöver tröst och avledning och hjälp att hantera sin egen ilska genom just tröst och avledning.

Äldre barn blir jag visst arg på. Ibland befogat. Då ber jag inte om ursäkt om  jag inte har blivt arg på ett alltför otrevligt sätt rytigt sätt. Då ber jag om ursäkt för det. Det är inte svårt att känna om man passerat en gräns för ett ok sätt att visa känslor och ett mindre lämpligt. Jag anser det dock inte per automatik skadligt att jag blivit arg på ett mindre lämpligt sätt utan att det tom kan vara en väg att lära barnen hela känsloregistret men då fordras ju sjävklart förklarings-förlåteslse- och förståelseprocessen.

Ibland blir man faktiskt arg obefogat. Då hör det till att man ber om ursäkt - barn som stor. Det måste ju barn också lära sig. Inte heller här är jag rädd för dessa situationer men naturligtvis fordras även här ursäkt! Det är väl det jag vill förmedla - att man kan göra fel och man kan be om ursäkt och man kan förlåta och förstå?

Det blir inte förvirrande för barnen.

Men barn som man inte kan förvänta sig något av - kan jag inte ens förstår hur man kan blir arg på. Jag kan inte hitta någon ilska gentemot min lilla ettochetthalvtåring över huvud taget.

Man tar det i famen och kramar det hårt och tröstar och säger förlåt.