Vår tids rädsla för ilska

Jag är inte rädd för att visa ilska.

Jag kan dock inte se en enda situation där jag kan bli arg på ett barn under två - två och etthalvt år, på ett barn som saknar impulskontroll, förståelse för sammanhang och tidslinjer, som saknar konsekvenstänkande.
Så små barn behöver tröst och avledning och hjälp att hantera sin egen ilska genom just tröst och avledning.

Äldre barn blir jag visst arg på. Ibland befogat. Då ber jag inte om ursäkt om  jag inte har blivt arg på ett alltför otrevligt sätt rytigt sätt. Då ber jag om ursäkt för det. Det är inte svårt att känna om man passerat en gräns för ett ok sätt att visa känslor och ett mindre lämpligt. Jag anser det dock inte per automatik skadligt att jag blivit arg på ett mindre lämpligt sätt utan att det tom kan vara en väg att lära barnen hela känsloregistret men då fordras ju sjävklart förklarings-förlåteslse- och förståelseprocessen.

Ibland blir man faktiskt arg obefogat. Då hör det till att man ber om ursäkt - barn som stor. Det måste ju barn också lära sig. Inte heller här är jag rädd för dessa situationer men naturligtvis fordras även här ursäkt! Det är väl det jag vill förmedla - att man kan göra fel och man kan be om ursäkt och man kan förlåta och förstå?

Det blir inte förvirrande för barnen.

Men barn som man inte kan förvänta sig något av - kan jag inte ens förstår hur man kan blir arg på. Jag kan inte hitta någon ilska gentemot min lilla ettochetthalvtåring över huvud taget.

Man tar det i famen och kramar det hårt och tröstar och säger förlåt.

Det är aldrig ok att slås men man blir inte arg på en ett eller tvååring som slåss. Det går att gränsätta utan att bli arg.  Man behöver inte alltid bli arg på äldre barn för att de slås.  Ibland blir man det, men oftas har jag i alla fall mycket lättare att behärska mig när det gäller sådant och lyckas ofta gränssätta mycket mer effektivt än genom ilska.

Arg blir jag oftast i stressade situationer eller när man blir provocerad intill bristningsgränsen av ett barn med konsekvenstänkande och viss förmåga att hantera impulser. JAg menar inte att det är fel att bli arg då utan att det är en naturlig reaktion men för mig kan det inte anses en naturlig situation att bli arg på en ettåring.

 

Ja, det mest otydliga man kan göra är ju att bli arg på en ettåring.

En ettåring kan inte göra "fel". Känner man ilska gentemot en ettåring måste man arbeta med den känslan. Precis som du skriver är det ju normala beteende att kasta sand och hälla ut vatten. Det ska man inte blir arg på. Blir man frustrerad över situationen att vara med ettåringar, så får man försöka hitta lämpliga kanaler, tex lämna över till någon annan en stund. För vem kan inte bli tokig över all livsfarlig klättning, matkladdande, hushållsarbetet en ettåring genererar men det är NORMAL att en ettåring beter sig så. Jag får verkligen ingen känsla av ilska med så små barn. Jag känner bara omsorg i dessa situationer.

En annan sak är det med en tvärtrotsande treåring. Där vet jag att det inte är konstruktivt att bli arg men man blir det ibland. De ha ett visst konsekvenstänkande, de har en pytteliten impulskontroll och de kan lyssna till instruktioner men klarar inte riktigt att följa dem i alla lägen. Där kan jag tappa behärskningen men det är inte ett mål i min uppfostran att vara arg eller sträng mot treåringar men det är för mig relativt naturliga känslor att då och då bli fustrerad på en treåring och hantera denna känsla tillsammans med honom.

När det gäller en sexåring, har jag större förväntningar och krav på konsekvenstänkande och impulskontroll och kan blir arg och irriterad då mina gränser överträds. Vi stöts och blöts i olika konflikter och ett sätt att markera mina gränser kan vara att låta strängare och bestämdare. Även här kan kan jag känna ilska under en kort stund och ibland släpper jag ut känslan och så arbetar vi med den situationen efteråt. Så är det. Precis som Frösöblomster skriver, hjälper inte undertryckt ilska. Det ser barnet ändå.

Det var väl ändå rätt lågt?

Men du kanske inte ammar när du skriver ?

Ärligt talat vet jag inte varför du vänder dig mot mitt inlägg? Jag skriver att jag blir arg, inte är rädd för ilska men att jag precis som du inte anser att man kan bli arg på ett och tvååringar.

Ja, att inlägget jag citerade inte var riktat mot mig var klart men inlägg nr 14 måste nog uppfattas som att du generellt inte gillade min ståndpunkt då det i god diskussionton är tråkigt att märka ord.

 Citatet jag kommenterade valde jag för att synliggöra vad du själv skrev om små barn för att visa på vad jag tycker om att visa ilska mot små barn. Men jag kanske missuppfattat dig och du kanske inte alls menade att göra dig lustig på min bekostnad över ett uppenbart skrivfel?

Ja om min ettåring eller tvååring "slåss" avleder jag det. Blir barnet ledset i situationen, ja, då tröstar jag det också. Det är väl ändå det enda adekvata agernade man har när en ettåring eller tvååring är ledsen - att trösta? Vad annars skulle man göra, låta det skrika i ensamhet på marken eller sätta på en skamstol? Det är väl självklart man tröstar ett lite barn som är argt eller ledset även om det är i samband med en gränssättning.

Ettåringar som slåss, jaja. Dänger varandra med spaden hit och dit, försvarar sin leksak med en putt - det är knappast frågan om regelrätta slagsmål. Små barn och bebisar komunicerar så när de är pressade och inte har talet att tillgå.

Hur gränssätter jag? Jag är med min ettåring, jag stoppar spaden innan den träffar grannens ettåring. Jag visar hur man använder spaden och hur man klappar fint.

Tvååringen är jag inte lika nära men övervakar ändå, är framme när olyckan är där. Förklarar att man inte slåss och visar hur spaden ska användas, funkar det inte avleder jag med annan lek eller lyfter bort barnet till en annan situation eller  bär det en stund helt enkelt.

Det är klart att de lär sig var gränsen går utan att jag blir arg!

När en ettåring blir arg eller ledsen i en sådan situation behöver den inte sällan tanka närhet eller mat för att orka vara med en stund. Jag ammar nog ofta då.

Funkar "metoden" . Jadå. Nu har jag två stora barn som vet att en ettåring inte förstår, inte har konsekvenstänkande, inte kan ställas krav på. Jag har två fina syskon till vår lilla ettåring som inte blir arga på den lilla, som inte rör henne, som inte tar hennes saker, som inte grälar på henne när hon river tågbanan, legoslottet eller välter ut hårbandesamlingen. Jag har två fina storasyskon som kan avleda en ettåring, tala fint till en bebis och som kommer till oss vuxna när  det inte funkar och ber att få vara i fred. De har fått samma uppfostran som sin lillasyster . De vet var gränsergår. Sen blir de som andra arga på varandra ibland. De kan missköta sig offentligt också vid enstaka tillfällen när de är pressade och de vågar bråka med oss föräldrar men de vet var gränser går och respekterar dem.

Jag tror inte det är särskilt ovanligt.

Att man har en 1,5-åring som inte driver en vansinnig emellanåt är kanske lite ovanligare men arg på, nej, det är inget jag känner igen. Att 1,5-åringen är arg på mig känner jag igen desto bättre !

Jag vet inte varför det skulle vara svårt att föreställa sig. Det är ju allmän barnpsykologisk kunskap att sådana små barn inte har något konsekvenstänkande eller impulskontroll. De varken trotsar eller provocerar.

Jag har INTE haft särskilt lätta 1,5-åringar eller tvååringar.

Ja, jag tar inte illa vid mig. Jag tycker bara det är oseriöst OCH inte minst förvånande och komiskt men du kanske inte misstycker själv till en omgång med rödpennan? Nej, men det är väl ändå klart att det är ett sätt att förringa andras uttalande att ge sig på person och självklart att det stör diskussionen?

Kanske inte provocerande men visst kan en treåring driva en familj till bristningsgränsen allt !

Inte för att det är illivilligt provocerande trots men för att en treåring kan ha det rejält svårt med sig själv och vara riktigt svår att hjälpa i krisen. Vi har haft en sådan. Det är inte hans fel. Det är helt förståligt och uppenbart varför för oss. VI förstår honom men han har ändå haft ett beteende som i perioder kontrollerat familjen. Ska vi skylla oss för detta själva? Nej, jag tror inte det. Jag tror inte hans svåra humör och besynnerliga beteende har att göra med att han inte får tillräckligt från oss (även om det är en teori så klart och en som kan få ens föräldrasamvete i gungning). Nej, han är normal. Han har varit som treåringa kan vara. Treåringar som inte kan se en tidslinje, som kan vägra kissa, klä på sig, som klättrar på matbordet, vrålar av glädje, ilska och sorg, som skriker som en tok om vissa klädesplagg ligger i tvätten, som måste få öppna dörren först annars vrålar han i en halvtimme osv, osv. Vi har inte sett det som ett krig mot honom och inte försökt kväsa honom. Vi har inte trott att ilska eller att bli arga på annat sätt är ett bra eller lämpligt sätt att nå honom men jag orkar bära i mitt samvete att jag brusit i tålamod och rytit åt honom i en pressad situaion när hans beteende regerat alla i allt för orimlig utsträckning.

Det där är så riktigt. Det är min och makens ständiga arbete. Vi blev arga, vi visade det, vi glömde hur lite vårt barn förstår och kan förväntas av. Vi får dåligt samvete, det tar massor av energi som du skriver. Det enda positiva är att det är en naturlig känsla som våra barn lär sig hantera genom att se oss hantera den. De ser att vi gör fel och vad vi gör för att reparera. Det kommer de ha nytta av för de kommer också tappa behärskningen när de inte borde. Men efter ett misstag gäller det att hitta en konstruktiv lösning, en förändring av situationen som skapade ilskan. Vi lever med ett ständigt förändringsarbete i vår familj. Det är spännande och utvecklande men jag har nästan alltid dåligt samvete när jag grälat på barnen. Inte alltid. Ibland kan de tåla ett behärskat grälande men ofta. Ledsen blir man helt klart om man bråkat. Men det blir ju bra igen. Det är ju det fina .

Det viktigaste i gränssättningssammanhang är att prata tror jag. Att prata, prata och lyssna så klart.

Vår fick sin livskris när lillsyrran kom och han blev klämd i mitten. Så klassiskt. Trots medvetenhet har vi inte kunnat hjälpa honom fullt. Det är klart att det är personlighet också men just nu har han haft "kris" sen 2,5 år med kulmen run 3,5 men det pågår fortfarande vi 4 år! Jag har vrålat SLUUUTA nu på honom för att sen ta honom i famnen. Man blir tokig ibland men när man har ett mycket egenartat barn (rent objektivt) så har man rätt lite förståelse för andra föräldrars krig mot sk trotsiga treåringar som bara ska sköta sig på ett visst sätt. Vi har alltså alla stått i hallen färdiga med en bebis i famnen och en JÄTTEnödig treåring som toavägrar trots att alla väntar på att få sätta sig i bilen. Vi har haft rymning tillbaka till dagis i 10 minusgrader för att få TA AV sig kläderna där och gå hem naken (när man har en bebis och en sexåring att också ta hänsyn till, gäller det att andas många djupa andetag och låsa dörren) !
Man väljer sina strider .

Jag ser också det så! Som att bli vän med sig själv. Inte att tycka det är ok att tappa behärskningen men att gilla sig själv ändå och känna att det trots allt blir bra och inte är så farligt för ens barn att ha oss som föräldrar. Vi kommer allid vara bättre föräldrar åt de två yngsta är min övertygelse. Men äldsta är väl rustad men att ha fått mest uppmärksamhet från start och klarar väl av våra misstag. Men vad vi lärt oss genom åren! Nu tycker vi sexåringen kan vara provocerande. Undrar vad vi tycker när mellanbarnet blir sex år... eller lillan...

HAHA !

Jag har ibland skämtat när killen sov i vagn ute att ingen skulle ta honom....

Han är en underbar kille. Snäll. Skärpt men egen emellanåt men skötsam bland andra. Jag vet inte om du såg mitt tidigare inlägg om hur fina de är med sin lillasyster?