Vår tids rädsla för ilska

Ilska är ju den mest naturliga känslan i världen och jag är övertygad om att det är betydligt mer skadligt att förtränga den eller ens inte kunna kännas vid den över huvudtaget, än att faktiskt kunna bli arg och visa sin ilska på ett konstruktivt sätt inför barnen. Att bli arg om barnen gör något illa, eller något farligt osv, är en helt naturlig reaktion.

Jag tycker inte man ska vara rädd för någon känsla.

Ja jag började läsa lite från första sidan men hann inte med så mycket, då såg jag att diskussionen var en helt annan än som jag tänkte mig. Att bli arg på barn (allra helst små barn).

Som jag ser det så handlar ilskan i grunden inte att man blir arg på någon utan ilskan är en helt person reaktion, ingen annan är orsaken till min ilska alltså kan man inte bli arg på någon annan. Ilskan beror ju på något som händer inom en, en inre reaktion. Dessutom behöver ilska ofta utageras fysiskt eller verbalt genom att skrika, vilket är sunt. Däremot tror jag inte det är sunt att ge utlopp för ilskan på sina egna barn, eller att aldrig ens känna ilska eller behöva utagera den.

Det finns tonvis med människor, säkert de flesta, som har problem med ilska på ett eller annat sätt. Varför? Jo för att de som barn inte blev tillåtna dessa känslor. Då kan ilskan "löpa amok" och man känner sig arg på både det ena och det andra, oftast svagare individer och då är det barnen som råkar ut för ilskan. Då har man inte tagit ansvar för ilskan. Gör man det så tror jag att man förstår att inte bli arg på små barn. Men det finns ju som sagt också alla de som "aldrig blir arga" och det är enligt mig minst lika illa.

Förövrigt kan det absolut vara väldigt nyttigt för barn att se föräldern bli arg just för att stärka allvaret i det man sagt om det verkligen är något mycket viktigt.

Autonoma barn = hyperaktiva barn eller? Det klart, det är väl inte PK att säga så nu för tiden