Vår tids rädsla för ilska

min son har en hemsk period just nu när han lär sig att hantera våra nykomna kattungar (har inte haft djur innan). Jag exploderar flera ggr om dagen men har slutat vråla som jag gjorde de första sagarna. Ingenting hjälper. vi började med pedagogiska samtal vilket han struntade totalt i. När han gör katterna illa måste vi ju visa starkt hur fel det är. Han kan ju dkada dem eller att de kan dö av skador... Så gör han saker som är fara för kattens liv så ryter jag. Oftast tar jag bara undan honom med ett bestämt nej. Men det är inte lätt när man 500ggr måste gripa in o han inte lyssnar. Läste en artikel om autonoma barn som Juul skrivit. Han hade samtal med en familj om ett barn i min sons ålder 3,5. det stämde bea både på min son, hans pappa och min styvdotter. Sådana kräver annan taktik vilket jag nu håller på att träna in mig på. Det är sannerligen inte lätt med viljestarka barn (o män:). Men att gråta, bli riktigt arg hör till tycker jag. Är det oproportionellt till skadan kan man absolut säga förlåt att man "missuppfattade och blev argare än man behövde " osv

Vittra:Nej, inte hyperaktiva vad jag vet (stämmer i alla fall inte på min son då) Han har skrivit väldigt lite om detta men -aktiva barn (har inte läst hyperaktiva) -väldigt tidiga i tal och motorik -enormt viljestarka -många ser mognare ut i ansiktet när de föds -man får känsla av att de är äldre än de är "föds försent" liksom -väldigt hög integritet -vill själva bestämma (autonom=självstyre) -manipuleras inte så lätt och vägrar kapitulera mot felbehandling -nyfikna Stämmer till fullt på min son I en artikel stod det något om att barnen själva väljer närhet. Mamman som fick hjälp med sin dotter hade inte så nära relation. Min son o vi kramas å pussar varje dag