thebettygirl skrev 2011-06-09 22:27:35 följande:
Döden kan se så olika ut. Min pappas kan inte beskrivas med ord. Han hade hjärntumörer. Under de månader som hans sjukdom var känd så tog de allt mer av honom. Tillslut så var det bara en svag skugga kvar honom. Sjukdomen tog alla hans förmågor ifrån honom. Han kunde inte äta själv utan blev tvungen att bli matad med puré. Han kunde inte gå, stå eller knappt sitta själv. Han kunde inte prata eller förmedla sig med sin omgivning. Länge kunde man se i hans ansiktsuttryck vad han ville, men i slutet tog sjukdomen även dom ifrån honom. Till slut var han inget annat än ett tomt skal. En grönsak i människoformat. Infektionskänslig som han var så drabbades han tillslut av lunginflammation och de sista dagarna sov han. Ända fram till slutet. Men hans sista 15-20 minuter i livet så vaknade han upp. För första gången på länge kände jag igen min pappa. Hans ansiktsuttryck, ögonen, hela han var den pappa som jag kände igen, den som varit innan sjukdomen kom och började äta av honom. Jag pratade med pappa. Berättade hur mycket jag älskade honom. Jag tog upp barndomsminnen, hur han ahde varit min stora trygghet. Jag sa att det var ok för honom att "gå" om han ville. Att vi alla i familjen tyckte det. Jag var den enda som var där och då, men jag hade bett sköterskorna att ringa efter dom och de var på väg. Jag sa att han kunde vänta på dom, men att de skulle förstå om han bestämde sig för att gå. Jag sa att vi älskade honom så djupt. Att vi inte ville att han skulle lida något mer. För även om han troligtvis aldrig hade fysiskt ont så var det så tydligt att det hade varit desto mer smärtsamt för honom fysiskt. Att inte kunna längre. Att veta att han snart inte skulle finnas till för sin familj längre. Att se en efter en av sina förmågor försvinna och bli allt mer beroende av andra. Jag lovade att jag skulle ta hand om mamma. Och jag sjöng för honom. Jag sjöng låtar som han tyckte om att höra mig sjunga när jag var liten. På sätt och vis kändes det som det handlade om en betydligt längre stund än 15-20 minuter, men det är den tid som sköterskorna som var närvarande i efterhand sa att det hade handlat om.
Plötsligt så fick han syn på något strax bakom mig. Minen och blicken får mig att vända mig om för att se vad det var han såg. Men jag såg inget. Jag frågade vad det var han såg. Han tittade på mig och sedan på det som fanns bakom mig. Sedan såg han på mig igen, frågande, precis som om han hade undrat om jag inte såg det han såg. Och blicken, hans reaktion... Jag kände avundsjuka för att jag inte fick se det han såg för bara det jag såg hos honom, i hans reaktion så måste det varit något otroligt vackert, vackrare än vad ord kan beskriva... Än en gång sa jag att han fick gå om han ville. Han tittade på mig en sista gång, den här gången såg det som han sa farväl, tittade åter på det som han såg bakom mig. Sen var han borta. Det var precis som om han hade gått dit där det han hade sett var. Och jag grät. Men samtidigt var jag så lättad. Jag var så glad att jag hade fått dela denna stund med pappa, en stund som är det vackraste jag någonsin upplevt. Men även det sorgligaste då det innebar att pappa därmed var borta för gott.
Jag har många gånger sedan dess funderat på vad det var han såg. En gång hittade jag en text som en man hade skrivit om sin cancersjuke pappa. Även hans pappa hade hjärntumörer. Även hans pappas tillstånd var som min, han kunde inte prata eller något annat. Till slut var den sista stunden kommen. Det var i alla fall vad alla trodde, även pappan. Men tydligen var det inte meningen just då. För plötsligt så vände det, mycket snabbt. Och pappan blev bättre. Och han fick tillbaka talet. Och då kunde han berätta att han då när alla trodde att den sista stunden var kommen hade sett ett par utomjordiskt vackra änglar. Han ville följa med dom, men de frösvann utan honom och i samma veva som de försvann så började han att må allt bättre, men han hade en stark längtan efter att få träffa dom igen, och få se deras värld. Pappan blev som sagt var piggare och levde i ytterligare några år innan sjukdommen till slut tog honom.
Jag är inte troende. Jag tror inte på någon gud eller liknande. Men ändå så tror jag på att pappa såg något. För mig spelar det egentligen ingen roll om det verkligen var något han såg, eller om det var kemikalier i hjärnan som framkallade syner hos honom. För mig räcker det att veta att hans sista stund var otroligt vacker, och att det var något som jag tror också var vad han upplevde under sina sista minutrar i livet. Och det är jag så otroligt tacksam över. Tacksam för att hans sista stund var så vacker, så rofylld och att jag fick vara hos honom och uppleva den. Och detta har hjälpt mig att bearbeta min sorg efter honom.
Jag hoppas TS att din anhörige får ett lika vackert slut. Och som sagt var, det finns fall där det har vänt, även om det har sett ut att det har kommit till slutet.
Vet inte om du läser det här, för det är så länge sedan nu, inlägget skrevs. Men just det du skriver om att din pappa såg något strax innan, så har jag i någon bok läst att det alltid som oftast är en kär anhörig som möter en på andra sidan, som vill ta emot en när det är dags. Jag tror alltså din pappa kanske hade någon som väntade på honom och att han såg på dig så frågande om det var okej nu att han mötte upp den väntande.
Jag tror, eller jag VILL tro på det. Jag har själv mist mina föräldrar samt min dotter i den hemska sjukdomen. Sådana berättelser som dina får min vardag att lätta lite när jag som värst saknar mitt eget barn.
Till TS skickar jag en kram också.
