Jag har tänkt en tid att det vore roligt med en tråd om anknytning här i forumet. För oss som redan har barn (och som jobbar mer eller mindre intensivt med anknytningen) och för alla som väntar. Tips, råd och peppning!
Jag vet att det finns en hel massa kunskap här i A-forumet och hoppas att vi kan skapa en schysst tråd där vi hjälper och stöttar varandra i det fantastiskt underbara men tuffa arbetet med att ge våra småttingar den trygghet de så innerligt behöver!
Det är klart att man inte ska ha för bråttom till något, men mycket beror på vilka förutsättningar barnet har. Vår äldsta som nu är fyra kom hit som 6-månaders baby och har aldrig bott på barnhem. Vi var på ÖF ganska tidigt, men i början mest på speciella adoptionsträffar. Det som är bra om man har möjlighet att gå till sådan träffar är att personal och de andra föräldrarna har en medvetenhet om vad som gäller och inte "klampar in" i barnets sfär. Man kan också få bollplank att diskutera med, som har liknande erfarenheter.
Men att gå till ÖF handlar ju inte om att man som förälder går dit och släpper lös sitt barn och sätter sig och fikar (även om det förekommer ganska ofta). Man leker med sitt barn bland de andra barnen och händer något ska man vara i sitt barns omedelbara närhet. Det ska inte behöva leta efter någon vuxen/ ta första bästa vuxen för att få tröst. Om inte annat kan man enbart gå till de speciella sångsamlingar de öppna förskolorna ofta har. Då sitter man ju med sitt barn i knät.
Har men en mycket barnhemspräglad tre-åring som nyligen anlänt är det nog en annan sak, men man ska vara lite försiktig med generaliseringar. Även experter har olika uppfattningar. Förr trots att jag brutit mot en regel 
skulle nog de flesta experter påstå att vårt barn är väl anknutet.
Vår yngsta har varit mindre på ÖF, men har ju å andra sidan en bror att både leka med men framförallt stångas om uppmärksamheten från föräldrarna och om saker, en bror som när han är upprörd kan säga MIIIN MAMMA....
Håller helt med om Ada2010, att det är ju generella råd. Och att det är självklart beroende på åldern på barnet. Rådet till oss att vänta, som blev ett år var eftersom vårt barn var 2 1/2år när vi fick honom, och vi träffades under året så hon kunde konstatera under tiden att vi bör vänta med det. Det var inte menat att alla måste vänta såå länge utan att generellt går föräldrarna för snabbt iväg med sitt barn för sina egna behov och inte för att barnet har ett behov av att träffa andra barn. Det är ju självklart lättare med ett spädbarn/litet barn som sitter mycket i knäet jämfört med ett barn som är distanslös och kan springa omkring och be alla om uppmärksamhet och hjälp. Och beroende på om det är en ÖF för adopterade eller tex kyrkans där det flesta är föräldrar till biobarn och inte vet hur man ska bete sig mot barn som är nyfådda.
Åh, "nyfådda" - vilket bra uttryck!
Tack för alla tipps och insikter !
Vi har testat ÖF. En har varit bra där har funnits äldre barn att klättra med och springa ikapp i skogen. Det var en utomhus ÖF.
Sonen tycker att andra ÖF suger. Han tycker att det är töntigt att vara 4,5 och sitta i knät i ring med 1 åringar.
Hej
Undrar lite ang ankytning fick reda på att barn med kraftiga utbrott och som har det ofta , som min dotter. Att det försvinner jo mer anknytningen fungerar . jag undrar hur man ska förhålla sig till svärföräldrar. svägerskor. när de vill klappa i hår o hålla o krama bara efter 4mån är det ok någon som vet???
Vårt barn 2,5 vid ankomst kunde slå och sparka rätt mycket på oss, mest mig mamman efter ca 2 månader, när barnet var argt eller när vi inte förstod. Det är så mycket känslor i kroppen som de inte kan hantera. Nu ser jag det som positivt, att barnet tordes leva ut ilskan. Det höll i sig i halvår och sen har det lugnat ned sig. Jag blev frustrerad och det där med att hålla om fungerade inte. Vad jag gjorde var att finnas där, satt brevid, höll bort slag och talade lugnt, inte argt men inte mesigt utan försökte vara som vanligt och sätta ord på barnets känslor. "Jag tror att du är arg nu, du ser arg ut, då känns det som om man håller på att spricka i kroppen. Att vara arg och rädd samtidigt. Jag sitter här hos dig. Typ så. Vad jag inte gjorde var att försöka lösa problemet, inte prata om det som var så laddat just då. Ibland tog jag det efteråt - var det så att ?- eller?. I det tillsånd som mitt barn var i så går det inte att ta en konflikt, det är kaos i kroppen och då bränner jag inte chansen att vara det barnet behöver - ett stöd.
Efter ett tag kunde jag känna av om det barkade hän mot ett stort utbrott eller om det var en gränsdragning som jag skulle ta - men det lärde jag mig efterhand. Ooch allt fungerade bättre om både jag och barnet fick mat och sömn i god tid ;).
Samtidigt har barnen en stark vilja som gjort att de klarat sig själva hitills. En bäbi accepterar man att den ger uttryck för att den vill något annat högljutt men en fyraåring ska bara acceptera ett motbud/ lyda utan att det syns/ hörs? Inte som nyfådd! Jag kör mycket med förberedelser, vi kan öva olika situationer mm men det kan mycket väl bli scener framför folk ( jobbigt för mig). Då går vi iväg från situationen. Vissa situationer utsätter vi oss inte för, det är också en sorts förberedelse. I början skulle jag absolut inte utsätta mitt barn för känsliga situationer -vår relation måster bli stark först - minimera konflikter.
Tulipanen - jag tror att du känner själv var gränsen går, du ser hur påverkad dottern blir. Jag skulle inte låta andra goa med barnet efter så kort tid men de kan få leka ihop. Barnet ska inte få en sån relation till andra så att det saknar andra. Det är du (och pappan som gäller). Låt det ta tid. Det har ni igen. Mitt barn har en mycket nära relation till sin mormor och jag har låtit henne komma till vad gäller tid och närhet först, men det tog nog nog mer än ett halvår innan jag släppte till alls :). Och inte kram och matning förrän efter ett år och nu bestämmer barnet själv.
Tack för era svar. Det är lite svårt eftersom hon nu är i förskoleåldern. Ibland vill hon inte utan tycker att de kramar henne hårt. När hon är bland många vuxna o inga barn i närheten. så kissar hon på sig. vill inte säga nej. Min svärmor håller på hela tiden fotar o bubblor, rita fast att jag säger inte nu, utan vi tar en film med till henne. Min man har förståt också men han kan inte säga riktigt till henne. alltså mamman. Ibland märker jag att hon säger saker för att jag ska bli lugn o hon manupulerar ibland märker jag, men det är ju inte så konstigt att ha flera seperationer bakom sig. Min mamma kan jag prata med men inte svärmor. Jag kommer altdrig att avisa henne säger hon , och de kör sitt eget race. Håller på att blir galen. sedan så får hon saker o då är min dotter så att fast hon inte tycker om att fotas när jag gör det . så går det bra när hon gör det. bla . vet intevad jag ska göra , utan får gå på magkänsla.
Jag tycker att magkänsla är det du ska använda dig av och hela ditt inlägg andas känslor av FEL! Fy vilken svärmor som inte kan fatta hur viktig den första tiden är. Det är kanske rent av så att du rent kroppsligt får skydda din dotter. Lyft bort henne från obehagliga situationer, undvik folk som inte respekterar er önskan vad det gäller dottern, placera dig emellan dottern och de personer som inte respekterar henne och prata mycket med dottern om att HON bestämmer över sin kropp och att det är mer än Ok att säga NEJ! Få henne att förstå att ni kommer att stötta henne i det:
Hoppas att det löser sig! Styrkekramar till dig "Tulipanen". Du är stark! Du klarar detta!