Otrevlig bortskämd sjuåring, jag orkar inte mer!

Jag måste tillägga, en gång hade hon en klasskompis här, och jag hörde henne säga, "varför är du så dum till din mamma, varför gör du inte som hon säger?" DÅ kände jag mig värdelös och totalt misslyckad i min fostran kan jag säga, när till och med hennes kompisar tycker hon bär sig illa åt..

jo du, det är vårt! tack eller? jag ville ha en go och harmonisk unge bara, och det blev tvärtom.

Vad är easy going?

Vi städar ihop, Ibland får hon göra det själv, men oftast tillsammans.

Jag har gjort allt det där. Vi har en mysstund på kvällen där vi kan prata lite, så som du säger, vad hon känner och tänker och så säger jag vad jag känner, då sitter hon bara och flinar och rycker på axlarna, det gör mig galen när hon rycker på axlarna, så oförskämt.

Jag försöker också att inte förbjuda, inte säga nej. Utan istället få henne att förstå att det inte är en sådan bra ide att slita upp grannens blommor eller kasta ut sina leksaker genom fönstret, eller river sönder våra foto album (tex) förstår ni!! allt är så otroligt destruktivt. Hon stal godis som vi köpt, som inte var hennes och bjöd alla ungarna på gården. V köpte nytt som hon fick betala för med sin veckopeng, detta var ett råd från en föräldracoach, som utbildar active pareting. 

Gud hon får kärlek i massor!!! jag går ju för sjutton med dåligt samvete alla mina vakna timmar, har alltid en klump i magen för att jag misslyckats totalt. Jag kramar henne, sitter med henne i soffan när vi ser film, och håller om henne, jag säger inte bara jag älskar dig, utan visar det mycket i handling.

Och jag tänker på att om 6 år är hon 13 (hur ska det blir då!?)

Ja, vi tar ibland paus när det blir skrik, jag bar upp henne bokstavligen på rummet, "du kommer inte ut förän jag säger det, nu tar vi en paus" Men detta går heeelt emot barnpsykologerna, men får absolut inte avvisa till rummet om man inte är rädd att man kommer att slå, då får man avvisa.

hon hade x-box, det förstörde hon själv genom att slita sönder sladdarna av, likaså nittendot hon hade innan. Nu får hon vara utan.

Jag svarade så en gång, "jag ska ha godis/glass, och jag vill ha en glad och trevlig unge" väldigt opedagogiskt kanske.

jag svarar ikväll, jag uppskattar verkligen era råd!!! fortsätt gärna komma med dom.

Och ni har helr rätt, det är inte hennes fel att hon är bortskämd, det är vårt! och det är vårt fel att vi ör så jäkla slappa och ger efter och INTE fullföljer konsekvenser, men det ska bli ändring på det. nu är det nog!

Vi gör så, hon får konsekvenser av allt!

Hon fick själv gå ut plocka upp vartenda dugg, även gå in till grannen och hämta allt hon slängt ut, och det var inte lika trevligt, hon ville att jag skulle knacka på men aldrig i livet, HON kastade ut grejerna, hon får knacka dörr.

Korten rivs inte bara ut, de rivs sönder. Så ALLT sådant måste gömmas.

Men vi försöker i största mån låta hon reparera den skada hon själv gör, men det biter ofta inte heller.

Nej, hon går inte på fritids. Jag är mammaledig.

Japp exat såhär är det. All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Det är ju så att jag verkligen VET vad problemet är! men vi fixar inte att lösa det Inget verkar hjälpa på henne. Nej hon kan ju inte alls förstå att vi är oroliga.

Det är så med, jag vill klargöra det, att när hon är med andra så är hon trevlig, vänlig och ödmjuk, väldigt PÅ och frågvis, till gränsen på gränslös. Men ingen kan förstå vilken odräglig unge hon kan vara ibland, det är ju iaf LITE pos. Och det känns som att vi måste som du säger, acceptera visst kaos, men när det kommer över i förstörelse av andras och våra saker,  och mycket skrik, då funkar det inte.Nej, detta är med ett stort problem eller en stor del i det hela. Hon har så oerhört svårt att roa sig! Hon kan inte leka! Eller jo, hon kan (har ingen diagnos eller så) men i största del så ska det hända saker ute på gården, eller vi ska gå och leka, vi ska spela kort, åka och bada ect. Men tillslut orkar man inte längre! Man måste lära sig att inte göra något med, det är en del i vardagen, att koppla av. Jag minns när jag var barn. jag kunde rita och måla i timmar för mig själv på mitt rum. Det skulle hon inte göra.

Vi är mycket aktiva och delaktiga föräldrar, hon går på ridskola. Vi reser, åker och badar, leker ja allt man kan tänka sig och vi sååå kul ihop! Men detta räcker inte alltid.

ja det är jätte jobbigt, många kommer med lätta "åtgärder" men vissa barn är faktiskt svårare än andra.Ska kolla detta!  JAg har med lärt mig detta med ignorera det dåliga och lägga fokus på det bra. Men jag behöver lära mig mer, mycket mer.

va, e du dum i huvudet? ursäkta men vad fan e det du skriver. hon är för fan inte ond för hon hittar på bus och kallar mig idiot!

många svordommar.

Tack för alla fantastiska svar!

Jag vill bara skriva det att vår flicka ALDRIG slåss, hon slår inte heller sönder saker (mer än typ slår i dörren eller river sönder sina böcker) och gör inte sig själv heller illa.

Saken är den att hon har en mindre bror som har ett handikapp, jag ville inte skriva det innan eftersom fokus då hamnar på just det.

Dels har han tagit ENORM plats, det blir så med oändliga möten, samtal, samtal om honom, inom familjen. Nu är allt i sin ordning men detta tog ganska hårt på henne. Hon kom i skymundan, dels såg hon själv till att få uppmärksamhet (genom att hitta på bus) dels så tog vi inte buset på allvar direkt, utan såg på det lite mellan fingrarna, eller visste inte helt enkelt vad vi skulle göra. Och sedan så blev hon lite bortskämd av oss och andra familje medlemmar. Det var ju så synd om henne som hade en sådan bror ect. Det var då detta började, hennes uppror och trots.

Nu har det som sagt blivit bättre med honom, men hon har fastnat i den spiralen. Att hitta på bus ger direkt uppmärksamhet.

Jag har en bra man/pappa till barnen och vi hjälps åt. Jag har massor med egentid om jag vill och jag får paus i form av träning och att träffa vänner.

Jag ska se om jag hittar någon tråd, tips??. Jag hade hört om lilla tonåren, men detta är ju rent jävligt! Det känns som inget man gör är rätt och många dagar går åt till bråk och tårar.

Till största del är hon så go! hon hämta sitt pyssel och satt sig bredvid mig i soffan, la huvudet mot min axel, jag älskar dig mamma, jag älskar att pyssla med dig. Jag tackar min stjärna att hon är så jäkla go mellan diva fasonerna, annars hade jag sålt henne

Jag hoppas att detta ger sig. Ska kolla upp komet med? är det någon stöd grupp på nätet?

Du.... jag har faktiskt gett upp den största delen av pedagogik, för länge sedan! OM hon bär sig så jävligt åt att ingen av oss andra kan vistas i samma rum då åker hon upp på sitt rum, DÄR kan hon röja och bära sig åt om hon vill.

Hon är som mig när jag var 16-17, ena dagen söt och go, nästa dag ville jag att mamma skulle ge mig pengar eller köpa ut, och gjorde de inte det då JÄVLAR! Jösses hon är precis som jag fast spriten är godis och killarna är kompisarna på gården..... Lilla puberteten. Usch.

Tack för alla era ord!

Jag citerar inte utan svarar på allt ni skrivit i ett inlägg hoppas ni läser.

Jag har ju som sagt köpt lite nytt pyssel eftersom JAG ville att vi skulle ha något trevligt att göra, som en mamma/dotter grej, men som hon dessutom kan roa sig med när väder är dåligt eller kompisarna är på fritids. Jag tänker lite på det rådet som du Mevea gav. Att hon får säga ifrån när hon vill ha oss lite extra för sig själv, varva ner eller så. Men då blir det så att hon vill pyssla HELA tiden, och jag kan inte sitta med henne hela tiden och lägga pärlor. Tex om jag sagt  att hon ska få mysstund med mig i sängen, då hade hon aldrig nöjt sig sen, utan begärt mer. Det är lite del i problemet, hon blir liksom inte nöjd, utan surar för minsta lilla.

Idag var dom på bio, grabben var med och det tog inte lång tid hemma "filmen var dålig, det är inte roligt att gå på bio" Nähä svarar min man, då slipper du följa med nästa gång. Åter igen.... inte nöjd.

Detta med egen mamma dotter tid, för försöker verkligen få med mig henne i mycket av det jag gör, det är bara trevligt att ha henne med. Men hon visar inget större intresse idet heller. Igår tex, jag skulle åka till ica och handla godis, hon vill följa med, givetvis får hon det.

På väg till bilen "jag vill inte ha  tröja på" -jo det är kallt och du blir sjuk om du tar av dig. "jag bryr mig inte" och tröjan åker av, Jag sätter mig ner på en bänk och säger att vi går inte en meter innan tröjan är på. Den åker på rätt fort, men när vi går mot bilen så ser jag i skuggan att hon går och kastar saker på mig, jag varnar henne en gång, sluta nu annars får du gå hem igen, hon flinar åt mig. (jag tvingar henne att se mig i ögonen) Hon brukar säga att hon inte vill se mig i ögonen för då skrattar hon.

Vi kommer till bilen, då är hon kissnödig och törstig. Vi kan köra hem och kissa och dricka, NEJ jag ska ha vatten i affären och kissa där! Nej, nu kör vi hem..... och det gjorde jag.

Detta var bara en liten monolog om hur det kan vara, förstår ni? hon är så otroligt stingslig och tjurig och grinig hela tiden. Jag varnar en gång sedan är det nog. Och jag kan även blir jävligt förbannad. Jag ser mig själv inte som svag och vek.

Socker har vi märkt har en dålig inverkar på henne, men eftersom hennes lillebror har en diagnos så har vi inget socker hemma (så gott som iaf) Men ibland bakar vi och då blir hon helt tokig, kan gå upp tidigt på morgonen och trycka i sig allt vi bakat, eller om hon vet att det finns glass. (hon är normal viktig /smal) Det har definitivt en dålig inverkan på henne. Till hösten börjar en syskongrupp på barnhab i vår stad, det ska hon få gå på.

Tack för ert stöd, jag fortsätter skriva, jag skriver även lite exempel på saker som händer i vardagen så kan ni se vad som händer och vad jag ev gör för fel? (som när vi skulle åka till ica)

Ja, nej du har rätt. Istället för att blivit irriterad så skulle jag avlett henne. Man tänker inte riktigt.

Men, ni säger olika, en säger att hon är för liten för vissa saker, sedan vissa saker är hon stor för. JAG tycker att om det regnar och är kallt (vi har ganska kallt just nu fast det är sommar) jag tog beslutet att hon skulle ha tröja på, om man ser sig omkring så har alla vuxna och barn sina jackor på, men du tycker hon ska vara utan? Då är vi där andra skrev i tråden, hon ska INTE bestämma, jag är vuxen, hon är barn, jag tar den ledande rollen.

Vad blir inte klok på mig?? Vad defensiv du är! om du tycker jag är så jävla värdelös så skit i och skriv i tråden, jag gör så gott jag kan!

Jag försöker vara en bra förstående mamma, men detta är mitt äslta barn och jag har INGEN INGEN som jag kan rådfråga, ingen av mina jämngamla har barn, jo som är typ nyfödda. Jag/vi har fått klara oss själva, chansa och gissa oss fram till vad som är rätt, jag kan inte se att "nu vill hon detta eller detta, för hon gör ju si eller så" Jag hade inte skrivit tråden om jag hade vetat hur man fostrar en sjuåring, jag försöker göra detta på bästa vis och ber om råd.

Spåna på, det är jätte bra råd! Såg nu att rådet om jackan var ditt så det svaret var riktat till dig. Men ja, jag vet inte hur mycket man ska låta så pass små barn bestämma, om de nu inte kan fatt rätt beslut. Min dotter är så jädra envis att hon skulle nog frysa bara för att hon ska visa sig "vunnit" men det är ingen kamp här, om jag säger något så är det så. Men hon försöker verkligen maktkampa.

Hon försöker strida om precis allt! Säger jag, gå och kissa säger hon nej, säger jag, du FÅR inte gå och kissa, då gör hon det. Om jag säger, vi ska gå till bilen, då säger hon jag vill inte följa med gör jag tvärtom, nu ska JAG hämta bilen själv, då säger hon, jag SKA följa med..... Förstår du, allt allt allt blir en kamp! Det kvittar vad jag säger, vad jag gör så ska det vara på hennes vis, även om det inte gynnar henne i längden.

Vi andvänder oss av en speciell klocka till sonen och det blir så att den används till dottern automatiskt. Ksnske ska göra det ännu oftare?

Ja, han skulle kanske sagt så..... det tänkte varkens han eller jag på. Men jag vet att jag sa efter detta att nästa gång vill jag att vi går hela familjen utom bebisen och det tyckte hon var en bra ide.

Men ja jag vet inte.

Nej förlåt, det var inte riktat till dig utan till Mevea

Dina råd är välkomna, men det är sååå tufft så du kan inte ana, jag vill bara hålla tonen god och kände mig väl lite tilltryckt. Just att du inte förstår varför jag "beter mig som jag gör"

Jag ber om tips, och alla är välkomna. Tack för din hjälp!

Ja, det har du helt rätt i och det säger ju alla, och jag säger till mina vänner med barn i treårs trotts, "välj era strider" lite ironiskt när jag själv inte kan hantera min egen unge

Hur menar du med mina egna gränser?? du får gärna utveckla det mer. Den som gett mig mycket råd är min mamma, och hon känner inte alls igen detta, jag var inte såhär som sjuåring, min dotter är ganska "gränslös" Hur får man henne att INTE vara det? och lära sig hitta sina gränser? hon har inte kommit ur detta med att prata med alla främmande människor, "vad ska ni? vad gör ni, vad heter du ect" Förstår du?

Svårt....