1½ års trots???
Först och främst så är det ingen trots i den här åldern utan de har en väldigt jobbig utvecklingsfas och de har börjat utveckla en egen vilja och egen integritet som frösöblomster skrev. Ett eget jag. Det märks tydligen därför att de alltid blir nöjda när de får som de vill. Det blir inte ett äldre barn som på riktigt testar gränserna.
Dessutom är det tiden då behovet att utforska fortfarande är mycket starkt, kanske starkare än någonsin. Upptäckarglädjen är alltså biologisk och handlar inte om trots, utan är ett grundläggande behov för att de så småningom ska lära sig hur världen fungerar. Det gäller också då de förstör (vill förstöra) dyra saker...
Håller med frösöblomster att man måste bekräfta barnets känsla. Det är jättemycket ilska och frustration som kommer till utlopp i den här åldern, vår dotter hade sina värsta utbrott efter 1½ år och hon kunde skrika och vara helt utom sig i närmare en timme ibland... affektutbrott ska man inte ignorera, man ska trösta om barnet vill ha tröst, hålla om och finnas tillgänglig allt beroende på vad barnet visar att han eller hon behöver. Går det öht att prata med barnet så bekräftar man i ord, ja jag ser att du blev väldigt arg osv. Blir barnet okontaktbart så sitter man och håller om eller sitter intill barnet och väntar ut utbrottet. Känslorna måste få utrymme också, och få finnas där.