1½ års trots???

För många "nej" blir bara tjatigt och då lyssnar barnen knappt. Lättast är att avleda! En 1½ åring är för liten för att förstå varför man inte får göra på ett visst sätt också.
Jag har en 1½ åring hemma och en 3½ åring. På något sätt känns det som om att minstas utbrott är en droppe i havet

Man bekräftar lugnt barnets känsla och håller på sin gräns om man anser den viktig......och förbereder barnet långt innan på vad som kommer att hända för att ge honom/henne möjligheten att själv ta initiativet. Är blöjbyte ett problem, byt stående . Det handlar om barn som börjar att lära känna sin egen och andras integritet och sätta tydliga gränser kring sin egen integritet. Det är inget man ska straffa bort .

Rekommenderar varmt: jesper Juul - Konsten att säga nej med gott samvete.

Först och främst så är det ingen trots i den här åldern utan de har en väldigt jobbig utvecklingsfas och de har börjat utveckla en egen vilja och egen integritet som frösöblomster skrev. Ett eget jag. Det märks tydligen därför att de alltid blir nöjda när de får som de vill. Det blir inte ett äldre barn som på riktigt testar gränserna.

Dessutom är det tiden då behovet att utforska fortfarande är mycket starkt, kanske starkare än någonsin. Upptäckarglädjen är alltså biologisk och handlar inte om trots, utan är ett grundläggande behov för att de så småningom ska lära sig hur världen fungerar. Det gäller också då de förstör (vill förstöra) dyra saker...

Håller med frösöblomster att man måste bekräfta barnets känsla. Det är jättemycket ilska och frustration som kommer till utlopp i den här åldern, vår dotter hade sina värsta utbrott efter 1½ år och hon kunde skrika och vara helt utom sig i närmare en timme ibland... affektutbrott ska man inte ignorera, man ska trösta om barnet vill ha tröst, hålla om och finnas tillgänglig allt beroende på vad barnet visar att han eller hon behöver. Går det öht att prata med barnet så bekräftar man i ord, ja jag ser att du blev väldigt arg osv. Blir barnet okontaktbart så sitter man och håller om eller sitter intill barnet och väntar ut utbrottet. Känslorna måste få utrymme också, och få finnas där.

Jamen så här. Jag har en son som (oftast) avskyr att byta blöja, framför allt när han har bajsat. Men byts det inte blöja inom relativt kort tid så får han sår i rumpan. Det har hänt några gånger och jag kan tänka mig att det ena obehaget kopplas ihop med det andra.

Jag gör så att jag förbereder honom: nu ska vi gå och byta blöja. Och det märks på hans reaktion vad jag kan och inte kan göra. Protesterar han när jag säger att vi ska byta blöja, då är det att ta av blöjan stående och skölja av honom under en kran som gäller. Det skulle faktiskt inte falla mig in att lägga honom på skötbordet hur mycket han än protesterade.

Om han blir arg för att jag inte förstår vad han menar, då upphör jag genast med det jag håller på mig och säger "vad vill du? Visa mamma vad du vill!" och då brukar han lugna sig. Och försöka visa vad han vill. Ibland fungerar inte det, när känslorna är upp och ner och ut och in. Jag antar att det är vad Vittra kallar affektutbrott, om än han faktiskt har ganska lindriga. Jag finns där, helt enkelt.

Och jag har faktiskt tagit upp min son i famnen när han hade bajs upp över öronen för att han blev så förtvivlat ledsen vid ett blöjbyte. Kläder går att tvätta.