1½ års trots???

Har bara lite fundering på hur andra hanterar sina 1½ åringar... Våran dotter är fö det mesta helt underbar o duktig på många sätt förstår så otroligt mkt, men hur ska man hantera de iskeutbrott som kommer med jämna mellan rum och att hon oftats när vi ska byta blöja ska ligga o sparka. Säger man till NEJ med en lugn men bestämd röst så bara flinar hon o fortsätter. detta beteende kan återkomma vid andra tillfällen. Det är väl deras sätt att kolla gränserna förstår jag men HUR ska man få dem att inte fortsätta med "dåliga" som hon gör?

Gissar att många gått igenom detta oxå oxh undrar ifall ni har några tips o råd...

Man bekräftar lugnt barnets känsla och håller på sin gräns om man anser den viktig......och förbereder barnet långt innan på vad som kommer att hända för att ge honom/henne möjligheten att själv ta initiativet. Är blöjbyte ett problem, byt stående . Det handlar om barn som börjar att lära känna sin egen och andras integritet och sätta tydliga gränser kring sin egen integritet. Det är inget man ska straffa bort .

 

Rekommenderar varmt: jesper Juul - Konsten att säga nej med gott samvete.

 

 

Först och främst så är det ingen trots i den här åldern utan de har en väldigt jobbig utvecklingsfas och de har börjat utveckla en egen vilja och egen integritet som frösöblomster skrev. Ett eget jag. Det märks tydligen därför att de alltid blir nöjda när de får som de vill. Det blir inte ett äldre barn som på riktigt testar gränserna.

Dessutom är det tiden då behovet att utforska fortfarande är mycket starkt, kanske starkare än någonsin. Upptäckarglädjen är alltså biologisk och handlar inte om trots, utan är ett grundläggande behov för att de så småningom ska lära sig hur världen fungerar. Det gäller också då de förstör (vill förstöra) dyra saker...

Håller med frösöblomster att man måste bekräfta barnets känsla. Det är jättemycket ilska och frustration som kommer till utlopp i den här åldern, vår dotter hade sina värsta utbrott efter 1½ år och hon kunde skrika och vara helt utom sig i närmare en timme ibland... affektutbrott ska man inte ignorera, man ska trösta om barnet vill ha tröst, hålla om och finnas tillgänglig allt beroende på vad barnet visar att han eller hon behöver. Går det öht att prata med barnet så bekräftar man i ord, ja jag ser att du blev väldigt arg osv. Blir barnet okontaktbart så sitter man och håller om eller sitter intill barnet och väntar ut utbrottet. Känslorna måste få utrymme också, och få finnas där.

Jamen så här. Jag har en son som (oftast) avskyr att byta blöja, framför allt när han har bajsat. Men byts det inte blöja inom relativt kort tid så får han sår i rumpan. Det har hänt några gånger och jag kan tänka mig att det ena obehaget kopplas ihop med det andra.

 

Jag gör så att jag förbereder honom: nu ska vi gå och byta blöja. Och det märks på hans reaktion vad jag kan och inte kan göra. Protesterar han när jag säger att vi ska byta blöja, då är det att ta av blöjan stående och skölja av honom under en kran som gäller. Det skulle faktiskt inte falla mig in att lägga honom på skötbordet hur mycket han än protesterade.

 

Om han blir arg för att jag inte förstår vad han menar, då upphör jag genast med det jag håller på mig och säger "vad vill du? Visa mamma vad du vill!" och då brukar han lugna sig. Och försöka visa vad han vill. Ibland fungerar inte det, när känslorna är upp och ner och ut och in. Jag antar att det är vad Vittra kallar affektutbrott, om än han faktiskt har ganska lindriga. Jag finns där, helt enkelt.

 

Och jag har faktiskt tagit upp min son i famnen när han hade bajs upp över öronen för att han blev så förtvivlat ledsen vid ett blöjbyte. Kläder går att tvätta.

Instämmer till fullo...

Vet inte hur andra tolkar trots en del anser ju att spädbarn och trotsar, för mig är trots en medveten handling, inte ilska och frustartion hos så små barn

Du låter väldigt bitter. Ursäkta att du inte fick någon personlig rådgivning.
Jag riktade mitt svar till TS eftersom är hennes tråd.

 

Barn får sällan utbrott för att de förstör extremt dyra saker? Utbrott kan de få om man däremot tar ifrån dem saker de i stunden vill ha, då bekräftar man DEN känslan/upplevelsen lugnt och sansat.

 

 

Att flytta dyrbara saker från nåbar höjd minskar mycket frustration hos både föräldrarna och barnen. Enkelt för oss, som har mycket nerpackat sedan vi fltytade och inte har framme våra dyrbara saker.

Att ha överseende med att ett barn river upp ens rabattplantor för att han ska "göra likadant" när man rensar ogräs - eller något dylikt - minskar också rätt mycket frustration. Inte hos barnet, utan hos föräldern.

Att inte använda skötbordet om man blir sur, arg och frustrerad för att barnet sparkar en i magen och vrider sig som en ål.

Att säga "Ja, du blir arg. Jag förstår det".

Att förstå att barnets ilska kommer ifrån en plats som kan vara både skrämmande och innebära många starka känslor, frustration över att inte kunna och att inte kunna förmedla sig som barnet vill, att föräldrarna inte får, att barnet inte får som det vill. En 1,5-åring tror att han är allsmäktig.

Vi väljer våra strider. Vi väljer det vi tycker är viktigt för oss och är konsekventa med det. Vi är inte så brydda om att vår son ska ha på sig haklapp eller att han grisar lite med maten om han sitter vid bordet och är trött och grinig. Han kommer hur som helst att lära sig, så småningom, och det är viktigare att han pillar i sig lite mat. Jag vet inte om jag kallar det "curling", jag kallar det att göra tillvaron så smidig som möjligt. Min sons ilska syns allra mest och oftast när jag själv är stressad eller grinig mot honom, eller har dåligt tålamod med honom. Alltså undviker vi sådana situationer som det händer i och som jag hur som helst inte tycker är en speciellt viktig grej att bråka om.

Vart skrev hon det? Det var ju just det hon skrev att så här små barn ofta känner. Men frustration är inte samma sak som trots.

Typ vadå? Tandborstning, hårtvätt?

Det tycker jag absolut att jag gjorde. TS har inget konkret exempel, men framförallt svarade jag på det hon skrev om ilska, utbrott och den sista och enligt mig viktigaste frågan om att hon inte KAN få en 1½ åring att sluta med det hon upplever som dåligt. Mitt inlägg var som sig bör ett komplement till de som redan hade skrivit då och en total upprepning är knappast nödvändig för att TS ska fatta vad som gäller.

Ber om ursäkt att du personligen tog åt dig av att jag inte svarade på det du tyckte att jag skulle svara på (sparkande vid blöjbyte?). Vår dotter var blöjfri i den åldern vilket jag väl får tacka gudarna för så problematiskt som det verkar vara, så jag har absolut ingen lust att bege mig in i en diskussion om när så här stora barn gillar att kladda runt i bajs... och jag anser inte heller att tyngdpunkten i TS inlägg låg på problematiska blöjbyten då hon bara som hastigast skrev att hon ofta sparkar (vilket barn gör inte det..?) utan just att hon tror att hon trotsar när hon inte lyssnar på nej och får utbrott.

Eftersom ditt problem är att det blir bajs överallt varenda gång ni ska byta blöja så har jag inget svar till dig. Det skulle i så fall vara att låta barnet bajsa på toaletten. Skriv en egen tråd om det så får du säkert massor av råd, tips och stöd helt för egen del!