1½ års trots???

Jamen så här. Jag har en son som (oftast) avskyr att byta blöja, framför allt när han har bajsat. Men byts det inte blöja inom relativt kort tid så får han sår i rumpan. Det har hänt några gånger och jag kan tänka mig att det ena obehaget kopplas ihop med det andra.

 

Jag gör så att jag förbereder honom: nu ska vi gå och byta blöja. Och det märks på hans reaktion vad jag kan och inte kan göra. Protesterar han när jag säger att vi ska byta blöja, då är det att ta av blöjan stående och skölja av honom under en kran som gäller. Det skulle faktiskt inte falla mig in att lägga honom på skötbordet hur mycket han än protesterade.

 

Om han blir arg för att jag inte förstår vad han menar, då upphör jag genast med det jag håller på mig och säger "vad vill du? Visa mamma vad du vill!" och då brukar han lugna sig. Och försöka visa vad han vill. Ibland fungerar inte det, när känslorna är upp och ner och ut och in. Jag antar att det är vad Vittra kallar affektutbrott, om än han faktiskt har ganska lindriga. Jag finns där, helt enkelt.

 

Och jag har faktiskt tagit upp min son i famnen när han hade bajs upp över öronen för att han blev så förtvivlat ledsen vid ett blöjbyte. Kläder går att tvätta.

Att flytta dyrbara saker från nåbar höjd minskar mycket frustration hos både föräldrarna och barnen. Enkelt för oss, som har mycket nerpackat sedan vi fltytade och inte har framme våra dyrbara saker.

Att ha överseende med att ett barn river upp ens rabattplantor för att han ska "göra likadant" när man rensar ogräs - eller något dylikt - minskar också rätt mycket frustration. Inte hos barnet, utan hos föräldern.

Att inte använda skötbordet om man blir sur, arg och frustrerad för att barnet sparkar en i magen och vrider sig som en ål.

Att säga "Ja, du blir arg. Jag förstår det".

Att förstå att barnets ilska kommer ifrån en plats som kan vara både skrämmande och innebära många starka känslor, frustration över att inte kunna och att inte kunna förmedla sig som barnet vill, att föräldrarna inte får, att barnet inte får som det vill. En 1,5-åring tror att han är allsmäktig.

Vi väljer våra strider. Vi väljer det vi tycker är viktigt för oss och är konsekventa med det. Vi är inte så brydda om att vår son ska ha på sig haklapp eller att han grisar lite med maten om han sitter vid bordet och är trött och grinig. Han kommer hur som helst att lära sig, så småningom, och det är viktigare att han pillar i sig lite mat. Jag vet inte om jag kallar det "curling", jag kallar det att göra tillvaron så smidig som möjligt. Min sons ilska syns allra mest och oftast när jag själv är stressad eller grinig mot honom, eller har dåligt tålamod med honom. Alltså undviker vi sådana situationer som det händer i och som jag hur som helst inte tycker är en speciellt viktig grej att bråka om.

* att föräldrarna inte förstår, ska det stå.

Typ vadå? Tandborstning, hårtvätt?

Jo, fast bitandet och glasögonslitandet beror ju på att han är barn också, och därmed impulsiv och handlar i affekt och inte förstår konsekvenserna av sitt handlande. Det får man tänka på, det tycker jag absolut. Jag hade lite på känn att det var bitning det handlade om, min son bits också. Men han har slutat bita oss och nu biter han bara i möbler, prylar och den fasta inredningen. Han sliter av oss glasögonen också ibland, och kan nypas.

 

Barn som bits är ofta väldigt frustrerade och framför allt för att språket inte har kommit igång ordentligt. Jag försöker ha det i minnet men det är inte lätt, för jag tycker verkligen illa om det jag också. Vi har stora bitmärken i vår arbetsbänk i köket... Men jag försöker - jag misslyckas ibland, när jag har ont, eller när jag är trött eller stressad - att vara lugn. Jag lyfter bort honom, säger "nej, inte bitas". Jag bekräftar hans ilska och säger att jag hör och ser att han är arg. Ibland händer det att jag får lyfta bort honom flera gånger, ibland vill han kramas. Jag tycker att det fungerar oerhört mycket bättre än att bli arg och ryta till (det är vad som händer när jag misslyckas).

 

Är det något föremål han inte kan hantera (börjar riva sönder en bok eller slå sönder en leksak) lägger vi undan den tills vidare. När han ska slita av mig glasögonen håller jag honom ifrån mig och lägger bort dem tills han är mindre arg. Jag ser absolut ingenting utan glasögon, men hellre det än att han ska förstöra dem.

Jag vill tillägga att det absolut inte är facit, men det fungerar väldigt bra för oss att göra på det här sättet.