annorlunda trots

Jag förstår att du är trött, men straff behöver hon inte. Sover hon fortfarande middag? När de håller på vid nattning brukar det handla om två saker - inte jättetrötta och/eller kontaktsök/kommunikationförsök. Vad gäller att hon är våldsam gentemot lillebror:

http://www.viforaldrar.se/artiklar/2007/02/01/jesper-juul-coachar/

Vad menar du förresten med annorlunda trots?

Vi hade enormt jobbig läggning för två veckor sedan så då tog vi bort sömnen dagtid helt. Så den är borta.
Grejen är denna att det är inte bara vid läggning hon skrattar åt mig utan vid alla tillsägelser, när hon tex gör hyss, elak mot lillebror osv.

Läggningarna har blivit kortare sedan vi tog bort dagssömnen, annars höll vi på i två timmar och kämpade. Men nu är vi nog nere på en halvtimme. Men hon skrattar bara när jag säger åt henne att lägga sig osv.. Men när sambon säger till så gör hon som han säger. Med mig då sitter hon bara kvar uppe osv.

Men dagtid när hon är elak mot lillebror och slåss osv då måste jag ju på något sätt göra ett "straff" som alltid ska vara samma så hon lär sig att om man är elak blir det såhär. 

Det känns som en annorlunda trots för att hon skrattar istället för att bli arg om man säger så.

Hon beter sig precis som 2-åringar gör, så hon är inte "annorlunda" på något sätt. Att de skrattar handlar om att de inte förstår + att det är ett sätt att hantera situationen de inte har kontroll över/begriper + förälderns ilska. Läs länken i mitt första inlägg så förstår du varför hon inte ska ha något straff. Har en 3½-åring och en 2-åring så vet hur det är att ha två små barn.

Läste texten du skrev och kanske ska förtydliga vissa saker:

Hennes lillebror är snart 1 år och kryper för fullt vilket för att han kan ta sig efter henne. Men det största problemet är att hon är kvar i den här egofasen vilket är fullkomlig normal fas för barnen att gå igenom. Hon är likadan på dagis :P
Och tar han någon leksak behöver inte vara den som hon leker med och då puttar hon omkull honom och är elak. Och gärna puttar utan orsak. Men visst man ser kanske inte allt heller.
Jag kan förstå henne ur en synvinkel nu måste man dela på leksaerna. Vi försöker att göra det enkelt. Och försöker sitta med och att de kanske ska leka med duplo båda för att visa att man kan dela och leka tillsammans.
Vi har provat taktiken att hon får sätta sig i hallen och lugnar ner sig en väldigt kort stund och sedan ge lillebror en kram när hon är elak mot honom för att visa att man måste vara snäll mot sin lillebror . Det är en sådan form av straff jag pratar om, något annat går inte för det är hon för liten för. Har insett att det är ingen ide att prata med en dotter som är uppe i varv utan antar att precis som vi vuxna lyssnar de bättre när man pratar i lugn ton med dem men ändå berättar vad de gjorde fel.

Har inget tips men jag har en 17-månaders som också skrattar åt mig, och bara mig............ Som tur är så gör hon inte saker allt för ofta som kräver skarp tillsägelse, än. Men jag förstår din känsla.

Ska genast läsa länken.

Det kan vara så att hon vill ha lite mer egentid med dig, att hon känner att syskonet har fått all fokus och därför ger hon sig även på honom.
Nu har ni hamnat i en ond cirkel och den måste brytas för det här är jättejobbigt förstår jag.

Försök ge henne mer tid, nu vet jag ju inte hur gammal lillebrorsan är eller hur era dagar ser ut hemma men när min dotter var nyfödd så hängde hon mest med på armen och jag involverade min son i det vi gjorde. Han fick hjälpa till med blöjbyte (hämta och hålla blöjan) och ge nappen t.ex.
Nu är hon ett halvår och är såklart mycket mer medveten och hon verkligen älskar sin storebror och han älskar att få henne att skratta.

Några tips på straff har jag inte för det är inget vi sysslar med, vi pratar och pratar här hemma och även om det tar tid och jag blir totalt tokig ibland så är det det som hjälper i längden.

Hon får ofta vara med och göra saker med båda oss, så som baka måla, laga mat osv. Det är det som är skönt med lillebror att han kan sitta och leka ganska själv och vi får ganska mkt tid med henne. Speciellt nu när hon är hemma på semesterledigt från dagis.
Hon kan självklart vara jättesnäll med mot lillebror hämta leksaker ge napp osv :)

 

Men jag förstår faktiskt inte vad du menar. Det är ju just när det yngsta börjar bli lite större och "rörlig" som konkurrensen dyker upp. Det är ju precis det länken handlade om - äldsta var 2½ år, yngsta var 14 månader. Time out är ju bara kontraproduktivt....isolering är ju det sista det äldre barnet behöver i det läget och dessutom blir det ju rätt knasigt att hon ska krama lillebror dessutom. Om du är förbannad på din man/sambo så skulle det väl ändå kännas rätt besynnerligt att bli straffad för ilskan och sedan dessutom måsta krama honom. Ilskan hon känner är ju lika befogad som din, det är ju hur hon hanterar sin ilska som hon måste ha hjälp med och lära sig, att det aldrig är ok att slå eller göra illa någon annan.....och det kan man som förälder bara göra genom att vara närvarande och konkret visa. En 2-åring gör inte som man säger.

Från länken:

Små barn och stora känslor

1. Små barn uttrycker känslor fysiskt, för att de inte ännu behärskar orden och för att de saknar insikter som följer med ålder och erfarenhet. När någon tar ifrån dem en leksak är det naturligt att reagera våldsamt. Barnet är inte elakt för det.

2. Barn under fem år har svårt att skilja mellan rätt och fel. Men de förstår att vuxna är arga på dem, och känner att det måste vara något fel på dem. Därmed kan barnet antingen bli inåtvänt och självkritiskt eller utagerande och aggressivt.

3. Det är tufft att få syskon, särskilt när det är liten åldersskillnad. Plötsligt känns syskonet stort. Berätta att ni förstår hur frustrerande det måste vara att dela leksaker och uppmärksamhet. Prata enskilt med det äldre barnet, ta inte ”parti” i konflikter!

4. Små barn som försöker lösa konflikter med att slå, behöver hjälp med att hitta andra sätt. Med rätt hjälp kommer han med tiden att lära sig att behärska sig. Många vuxna svär och slår på saker av ilska, men begär att små barn ska uppföra sig.

5. Barn tål att vi blir arga och skriker då och då, men de tar skada av att bli kallade ”elaka” och ”dumma”. Barn gör som vi gör – inte som vi säger.

6. När vi inser att vi gjort våra barn illa, är det viktigt att ta på sig ansvaret och be barnet om ursäkt. Både för barnets skuldkänslors skull men också för att få barnet att agera mer konstruktivt i framtiden.

Hon skrattar ju inte för att vara elak, utan för att söka kontakt med dig. Hon förstår inte varför du är arg och frustrerad, men vet att skratt och leenden är glada känslor och vill gärna förmedla dessa till dig och få dig på bättre humör. Sluta se henne som en bråkstake som behöver straffas. När ni kom hem med lillebrorsan utsatte ni henne för ett taruma i klass med att din man skulle komma hem till dig med en ny fru och säga "det här är Eva, som jag också älskar. Hon skall bo här med oss nu." Sett på det viset är det kanske inte så jättekonstigt att hon är utåtagerande mot honom? Särskilt inte när hon upplever att ni hela tiden tar hans parti mot henne. (Jämför det med att du ber "Eva" att inte använda din tandborste, och din man genast argt rusar fram och skäller: "Fyy Angeni! Man måste dela med sig! Nu får du sitta i hallen och skämmas!" Hur skulle du ha reagerat i den situationen om du inte hade utvecklat din impulskontroll och saknade full verbal förmåga?)

taruma = trauma

*önskar mig en edit-funktion*

Jag är inte heller en som tror på straff som metod. Time out osv lär barnen fel saker tycker jag. Däremot tycker jag att du kan säga att hon inte får vara med och leka om hon inte låter lillebror vara med och flytta på henne. Då menar jag inte att hon ska sätta sig på en särskild plats, utan att hon bara flyttas från leksakerna men är välkommen tillbaka om hon låter bli att knuffa lillebror. 
Det låter som att du kanske tar lite illa upp av att hon skrattar, men du ska inte tolka hennes skratt son bristande respekt utan som antingen att hon inte förstår vad du vill som någon sa, eller att hon skäms, eller i värsta fall känner sig dum och alltså lite kränkt.
Det finns en risk att man som vuxen känner sig kränkt av att ett barn uppträder respektlöst mot en genom att skratta och då återställer ordningen genom att manifestera sin makt och då kränker barnet tillbaka. Det bör undvikas.

Finns det möjlighet att ändra rutinerna för att komma runt konflikterna? Titta på vad som utlöser konflikterna, går hon och lägger sig för tidigt, eller för sent, eller behöver hon varva ned under en längre stund innan osv. Det är svårt att ge konkreta råd utan att veta mer om hur det ser ut, men var kreativ och tänk på att det inte är ditt barn som gör fel och behöver straffas för att göra rätt.

Tror du sätter min känsla ganska bra på pappret.
Vi får försöka se vad som startar konflikterna, men vi ska försöka  prova det du skrev att hon får komma tillbaka och leka om hon leker tillsammans med lillebror utan att knuffas.

Det viktiga är ju att man finns där som förälder med barnen för att förutse och förhindra och i samma ögonblick visa på alternativa lösningar så att de lär sig hur de kan hantera olika situationer på ett sätt som är ok för alla parter = hur man samspelar socialt. För att ge ett exempel:

 

Lillebror har en boll. Storasyster vill självklart ha samma boll just i samma sekund. Du fångar upp henne när hon är påväg att slita bollen ur händerna på lillebror och säger lugnt att lillebror har bollen nu och att hon får vänta. Hon kommer som de flesta 2-åringar som hindras i den situationen få ett smärre utbrott för hon vill, vill, vill, vill och mamma är DUM! Låt henne vara arg och var inte rädd för ilskan så att säga. Bekräfta känslan men hindra henne från att ta bollen eller ge sig på lillebror. Undvik att vara arg på henne för att hon är arg och vill ha bollen. "Jag förstår att du är arg och vill ha bollen, men nu har lillebror den och du får vänta". När hon lugnat sig kan ni prata om hur hon kan göra = vänta på sin tur (1-åringar brukar inte greja särskilt länge med en specifik sak så väntan brukar inte bli i form av eoner), erbjuda ett byte eller helt enkelt hitta något annat att leka med......eller gå iväg och vara förbannad en stund över att världen känns orättvis. Det är ju också en helt legitim känsla. 2-åringar är inte medvetet elaka på något vis. De är här och nu och har inte erfarenheten eller förmågan att sätta sig in i en annan persons upplevelse/känslor. Försök att inte förvänta dig mer av henne än hon rent utvecklingsmässigt är mogen för. Jag vet att det är URJOBBIGT när de gör illa varandra (även om man vet att det inte är elakt eller utstuderat) men det man måste göra är helt enkelt att vara med dem och konkret visa, förebygga, hindra, hjälpa till alternativa lösningar. Visa konkret vad hon ska göra om hon vill vara ifred med någon leksak exempelvis. Innan hon är på väg att banka till en lyckligt framkrypande lillebror som är nyfiken på spaden hon har, säg när du ser att hon börjar "surna till" att du förstår att hon vill leka med spaden själv och ta henne i handen och gå en bit längre bort. "Om du inte vill att han ska vara med så ta spaden och gå lite längre bort. Det är ok att du vill leka själv, men du får inte knuffa eller slå. Ta spaden och gå en bitt bort" (och visa samtidigt konkret genom att följa med). Och sedan ser man till att hon får ha spaden i fred från lillebror. Att "förvisa" eller isolera henne får snarare motsatt effekt.

 

Kloka och sanna ord från någon vis: "Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för det är då jag behöver det som mest."

 

Se till att vara UTE mest hela dagarna. Bra väder för det nu. Det brukar vara bra för "husfriden" .

jag tro verkligen inte på straff vill jag börja med att säga. Sen tror jag att du behöver tänka...hon är faktiskt bara 2 år, enbart den tanken borde få dig att lugna ner dig en smula. Jag har oxå gått igenom detta såsom många andra föräldrar. Har nu en 3½ åring som är så go och det går att resonera med henne.

Men alltså försök att inte ha så höga krav på barnet, 2 år är ingenting. Och barnet har börjat fatta att det kan påverka omgivningen på olika sätt genom olika agerande. Inget mer än så. Ta det för vad det är. En helt vanlig utveckling hos en 2åring och var lugn i DITT beteende mot henne. Det låter hemskt att du säger att hon "bryter ner dig" Hon ska ju vara din källa till glädje:)! Alla olika utvecklingsfaser som pågår känns som att de ska hålla på i evighet, men det ger sig tillslut. Man får bara hitta vägar som funkar för alla parter utan skrik och gnäll. Men å andra sidan , vad gör lite skrik och gnäll(vad gäller barnet) så länge det inte blir någon påverkan där man reagerar irrationellt?

Jag vet inte mer vad jag ska säga än att jag vet hur det kan vara. Men kämpa på och ta din söta tjej för vad hon är. Det är säkerligen en fas som kommer pågå men som snart går över. Och sen kommer nästa och då undrar du varför d var irriterad på denna som var nu...and so on.

Kraam! 

"trotsboken" är en mkt bra bok som jag gärna läser i när vi väl hamnar där. Skönt att få läsa om vad andra varit med om och om vad barnet går igenom i de olika åldrarna =)