är så himla orolig och rädd inför min förlossning!

Det här kan låta pretto, men försök att ställ dig över din rädsla. Acceptera att du är rädd, men köp läget. Ja, det kommer att göra ont. Ja, det finns risk att du blir ommöblerad där nere, och tyvärr finns också risken att något händer ditt barn. Men inget av allt detta kommer att bli bättre av att du oroar dig. Försök att tänka tillbaka på obehagliga saker som du redan genomlidit - tandläkarbesök, blodprov och annat hemskt - och fokusera på att allt det där redan är över, glömt och förbi. Ta en dag i taget, och "go with the flow".

Jag var fruktansvärt förlossningsrädd innan jag blev med mitt första barn, men man klarar mer än man tror. Det är OK att vara rädd. Däremot kan man försöka kämpa för att ge sig fan på att inte låta rädslan vinna.

Du klara det. Berätta när du kommer in i att du är nervös och rädd. Skriv det i ditt förlossningsnbrev. Ber dem förklara saker extra noga för dig vad som händer och kommer hända.
Du kommer klara det jätte bra. Det gör ont och det är jobbigt, men du klarar det.
Bara att som innan säger fokusera och lyssna inte på andra mammor innan hur deras förlossningar var för ingen är lik den andra.

Sprutor är jobbigt, men det är bara ett måste. Du klara det det med. Du kommer vara såååååå stolt efter förlossningen och ditt barn kommer mår bra.

Jag var riktigt rädd för min förlossning. Min skräck var att jag skulle pajja urinblåsan, att barnet inte skulle vara friskt och så vidare. Sedan gjorde jag abort istället... Nu har jag fått en del komplikationer.

Jag tycker din skräck och rädsla är befogad, vad jag tror kan hjälpa är om man läser på hur en förslossning går till, hur man andas och allt. Då vet man vad som händer i de olika stadierna.

Lustgas finns ju. Du kan välja planerat kejsarsnitt också, men jag skulle nog inte ha valt det. Det bästa är väl om man kan föda naturligt utan att spricka?

Är du orolig för att gå sönder ska du nog undvika ryggbedövning, för det är nog lättare att gå sönder om man inte känner vad som händer när man krystar. Fast man kan nog gå sönder ändå och i vissa fall skär de ju upp slidan för att barnet ska komma ut. Usch!!!

Jag förstår dig... Det är väl svårt att säga att det garanterat är såhär, men med de komplikationer jag har nu efter aborten så känns det som att de skulle varit lättare att acceptera om jag hade haft min bäbis hos mig här nu.

Jag tror nog alla är mer eller mindre rädda första gången, man har liksom ingen aning om hur man ska göra  eller vad som kommer att hända. Jag var också livrädd till och från, men när jag väl kom in till förlossningen så accepterade jag läget. Jag släppte taget och lät kroppen ta över, den vet mycke väl vad som ska göras. Hade underbara barnmorskor som hjälpte mej igenom hela förlossningen. Alla  tankar om attb arnet skulle vara sjukt eller må dåligt försvann, man blir helt inne i sin uppgift och glömmer bort alla hemskheter.

Själv har jag skräck och fobi för barnmorskor (pg av dåliga erfarenheter). Hoppas TS inte känner så som jag gör