Allvarligt talat, låter ALLA sina bebisar skrika sig till sömns?

Jag kan förstå någon enstaka, enstaka, att de blivit så desperata till slut om de under väldigt lång tid inte fått sova någonting. Men ingen annan kan jag över huvud taget förstå att man kör något sådant.
Jag har just försökt lägga min åttamånaders och det kliade i mig och jag blev galen till slut och krävde att maken skulle ta över, han har aldrig lagt sonen tidigare eftersom jag har tidernas mest bröstberoende bebis. Så less var jag, la ner honom i sängen, tog upp, la ner och höll på, vaggade, ammade osv och till slut blev jag som sagt galen. Men låta honom skrika sig till sömns finns inte på kartan. Trots åtta månader av max sovit ett par timmar i sträck någon gång. Det är oförsvarbart med 5mm tycker jag.

Jag tror inte heller att det är bra att ignorera ett barn som behöver en. Jag tycker att det är fint att dra ner på natt-tuttandet genom att vagga eller sjunga barnet till sömns igen, då har man ju svarat på närhetsbehovet.

Min dotter är en bit över 2 år och har fortfarande inte skrikit för döva öron.

SKulle aldrig låta mitt barn skrika sig till sömns.

Nä det känns rätt obegripligt, inte bara av humana skäl för att det skulle vara elakt mot barnet. Utan för att jag själv skulle må så fruktansvärt dåligt av att höra min bebis skrika och inte gå till honom att jag förmodligen mått sämre än ungen själv.

Ja, man kan bli skogstokig ibland, stora dottern sov bra på nätterna men var fruktansvärd att natta (hon är fortfarande hopplös...) Jag har också lagt ner arga, krängande bebisar som inte är nöjda på något vis och gått därifrån för att jag känner hur tålamodet brister, men sen är jag där någon minut senare och plockar upp igen... Eller som du säger, så tar sambon över. När han tröttnar tar jag över igen, osv...

Kan tillägga att lilla tjejen här somnat själv efter lite gnällande i sängen ett par gånger, när hon blir riktigt övertrött och ätit sig mätt vid tutten blir hon jättearg om man håller henne i famnen, då funkar det jättebra att lägga ner henne och så ligger hon och vrider sig en stund innan hon slockar. Storasyster däremot var beroende av kroppskontakt och bröt ihop totalt om man ens tänkte tanken på att lägga ifrån sig henne. Hon somnade i famnen tills hon blev 2, sen har hon somnat själv i sin säng efter det.

Dimitra skrev 2011-07-04 22:26:04 följande:

Din bebis är ju så van att du tar henne, klart hon tycker att det är konstigt att helt plötsligt ska bäras till sömns, men hon torde ju vänja sig

En 3-åring känner man ju på ett annat sätt också. Ni hör ju direkt om hon trotsskriker eller vill ha nån av er där. De som säger att ens 8-månaders trotsskriker (läser om det här på forumet väl ofta) vet inte vad de snackar om.

Hon är ju det, därför tänkte jag passa på nu när vi har långledigt och är hemma båda två i 8 veckor att han ska få göra en insats, haha.

Ja, vår stora tjej är inte direkt svårläst:P Törs påstå att även en total främling skulle höra när hon är ledsen på riktigt, haha. Jag tycker att det är fruktansvärt skrämmande när folk tror att en så liten manipulerar, jag vet inte hur många som sagt till mig "hon skriker ju bara för att hon vet att du plockar upp henne". Som jag skrev i ett annat inlägg så sövde vi stora dottern i famnen varje kväll tills hon fyllde två, och ÄNDÅ lärde hon sig över en natt att somna helt själv i sin säng i eget rum, och inte en enda gång behövde hon skrika sig till sömns. Att hon sover i vår säng halva nätterna sen är en annan sak:)