hur ska man klara vara från sitt barn och låta någon vara barnvakt för första gången

Mitt bästa tips är att helt enkelt inte ha barnvakt i onödan. Är det absolut nödvändigt, så har du inte dåligt samvete för det. Dessutom finns det då goda chanser till att babyn hinner bli större, och då upptäcker du en vacker dag att han är så stor att det inte alls känns jobbigt med barnvakt!

Men man behöver ju inte lämna bort en bebis bara för sakens skull?

Vi har haft barnvakt de gånger vi verkligen behöver det, tex att man behöver åka med någon till sjukhus eller så, och då har det inte varit några problem varken med vad man skulle göra eller hur man skulle våga lämna barnet.

Barnen har varit så stora att de kunnat prata för sig innan de lämnats bort "bara för att". Då kan de själva säga om de vill sova hos mormor eller inte (det vill de alltid!) och om de får hemlängtan osv.

Svar på din rubrik: "Tillit" heter det! ;)

Du har ju överlevt eller hur? Om inte din mamma klarar av att ta hand om ditt barn vem ska annars klara det? Du ser väl att det finns barn överallt? De allra flesta har det hyfsat bra. Även de som har det lite sämre överlever så våga lita på dina anhöriga. Du är inte den enda experten! :)

Gör så här: Tala om för den du bestämmer dig för och litar på som kan vara barnvakt hur du känner dig. Säg att du kommer att ringa emellan för att höra hur det går.

Första gången låt barnvakten vara barnvakt typ en halvtimma. Ring efter 15 minuter och hör. Utöka sedan tiden menllan dina samtal till barnvakten så märker du hur bra det fungerar.

Men framförallt, tänk logiskt. Även barn i tredje världen överlever utan att deras föräldrar har någon utbildning i hur man ska ta hand om barn. Även människor som lever hela sitt liv i djungeln får barn och det går bra. Du som bor i ett så bra land där vi får mycket starkare och stabilare barn behöver inte vara så orolig. ;)

Det kommer att gå bra. Mitt barn mår super och är jättesocial. Kanske just för att han har fått vara med olika människor från han var bebis. Han är över tre år, nästan aldrig sjuk och oftast glad. :)

Lycka till!

jo dte är helt sant det  att man ska inte lämna bort i första taget, vet att  dom bara menar väl.  men nån gång måste bli den första tänker jag då det är längre fram det, men behöver nog förberada mej lite mentalt för det ett bra tag innan, då handlar det max en timme, mera klar jag inte. tänker på att jag ska hinna träna lite innan han börjar på dagis ( långt kvar dit men)börjar med små steg om nån månad.  
det är väl så att min mor vill underlätta lite för mej för att jag är själv å sen vill hon så gärna ha lillkillen. 

Ojojoj. Tycker neecha skriver bra och håller på ett sätt med lövet. Du ska ju inte känns någon press att ha barnvakt om det vare sig behövs eller känns bra.

Men å andra sidan finns det en poäng med att ha barnvakt "i onödan". Det är att låta barnet vänja sig vid att vara med en eller ett par andra personer. Jag tänker nämligen att OM något händer så jag måste ha barnvakt är det bra om det finns någon som barnet redan känner och är trygg med som jag kan lämna till.

Men med en tremånaders måste man inte köra så hårt med det tycker jag inte.

Vår son är ett år och vi byts om med en familj med jämngammal dotter. På så vis är vi dels avlastning, men framförallt nöduppbackning till varandra. 

Jag brukar fokusera på det roliga jag ska göra när jag inte är med barnet (om det nu är något roligt, typ gå på restaurang med min man), eller om det är något jobbigt som ska göras - hur skönt det är att inte behöva ha med mig barnen just då. Sen tänker jag också på hur kul och berikande det är för barnen att vara med de SNÄLLA och ROLIGA barnvakter som jag naturligtvis har valt till dem :)

Ja, ingen stress, ta det som det kommer. Låt din mamma vara med er båda två istället nu i början. Du kanske kan passa på att typ duscha ifred eller så, men vara i samma hus/lgh. 

tack för tipsen :)  ska tänka på det.
det är så jag håller på att träna, att bara kunna vara i ett annat rum lr så att jag inte kan se honom. det är skönt att höra hur dom prata rmed honom och så. 
 täbnjer ofta vilken tur jag har som har lillkillen för mej själv och behöver inte dela med mej honom med någon om jag inte vill. många frågar mej om det inte är svårt att vara själv men jag ser det som ett sort privelegium och skulle inte vilja  ha det på nåt annat sätt. får ofa höra på skämt av mina föräldrara lite på skämt att jag dela med mej lite av honom å inte bara honom för mej själv