Fler som blir övergivna av vänner utan anledning?!

Ta nu inte det jag skriver som att det är fel på dig, men börja fundera igenom hur era relationer har varit och vilken typ av människor du har umgåtts med.

Känslan du har är jag allt för välbekant med, sitter själv i samma sits men har också kommit fram till att en del faktiskt beror på mig själv.

Först tror jag du ska bortse från de barndomskamrater du hade. Ni är fortfarande för unga för att "underhålla" och bli påmind om den typen av umgänge. Det är sällan det håller när man flyttat i den åldern men på något konstigt sätt kommer det tillbaka senare i livet.

Ta sen de "vuxna" relationer som har försvunnit. Kan det vara så att du är intensiv i ert umgänge? Delar du med dig av ditt liv å händelser (jobb, barn, fritid) som du har upplevt på ett sätt att andra känner sig trängda till att berätta fast dom kanske inte vill? Är du fokuserad på dig och inte på din omgivning? Om personer är det med mig då backar jag något makalöst och känner en olust i att umgås. Samma sak om det är tvärt om, känner jag att jag inte får något tillbaka fast jag försöker nå personen - då lägger jag också ner.

Nu menar jag inte att du är på ett eller annat sätt, men det kan vara bra att tänka igenom sitt eget beteende innan man tänker på hur andra har agerat. Ta det här med att ringa eller skicka sms tex. Du kanske gärna pratar i tel flera timmar om dagen och skickar en massa sms. Det är bara det - att dom andra kanske inte har samma tid/lust. Min allra bästa vän kan göra det sista och jag tröttnar! Nu är vi så goda vänner så jag kan utan problem säga till henne "du, jag har inte tid å lust att prata med dig längre" eller "det här är sista messet på några timmar för nu pallar jag inte mer".

Hör gärna av dig om du vill ventilera...

Kanske är det just det, att du är pratglad   :)   Du upplever att du också lyssnar men andra kanske inte känner samma sak. Låter som om jag hackar på dig men det gör jag inte, försöker ge tankar och ideér.

Du är 28 år gammal och känner vuxna och förnuftiga människor. Varför inte ta och helt sonika bara ringa en av dina senare bekanta och säg... "Du jag har en viktig sak jag behöver prata med dig om. Har du tid en halvtimma eller när kan jag ringa tillbaka"

1. du säger det är viktigt - men säg inte vad... finns inget som lockar som nyfikenhet
2. du ger din vän ett val med tiden, du tar inte för självklar att hon/han kan prata nu
3. du ger inte ett val att komma undan, för du ringer tillbaka. Skulle personen inte svara då ring igen eller ring anonymt  (#31# å sen telnummer från fast telefon)

När sen samtalet genomförs säg då rätt ut:
"Jag har ett problem som gör mig ledsen och jag vet inte vad det är som är fel och hoppas du kan hjälpa mig.
Skulle du vilja vara ärlig mot mig, det gör inget om du tror du sårar mig för jag vill verkligen veta.... Vad är det som gör att du/ni utesluter mig eller att jag känner det så. Är jag för på? Är det något jag sagt? Beter jag mig sårande, kränkande, nedlåtande eller tar jag för stor plats"

Var tydlig med att du gör detta för att du förstår att något blir fel och det är inte det du vill.

Lycka till!

Något intressant slog mig när jag läste igenom...

Alla inlägg/tankar du fått som handlar om att vara på, krävande, för öppen eller liknande... Inga av dom har du kommenterat. 

Kan det vara så att du vet att det är detta det handlar om men när vi som inte känner dig belyser att det kan handla om detta - utan att känna dig - gör att du undviker?

För är det så att det vi stämmer - då kan vi kanske komma med lite förslag och ideér hur du ska gå tillväga för att anpassa dig.

Till   Anonym (?)
Varför sa du inte till din väninna att hon också måste höra av sig ibland och den som tar initiativet till ett umgänge? Det verkar på det du skrev att hon va den som "väntade" och inte verkade fatta att hon också måste göra något. Här tycker jag lite synd om henne.

Men tänk om det är precis det som är hennes problem och som gör att hon känner sig ensam. Ja det är HON som har problemet och måste äga det, men om hon inte är medveten om att hon inte hör av sig så kan ju du hjälpa henne. Nu förstod jag på dig och din sits att så inte var fallet för dig men tänk OM det hade varit så. Då hade du velat få reda på att det är det som är anledningen till att andra slutar höra av sig.
Hon kanske är den tankspridda typen, tänkte att hon skulle ringa - något annat kom emellan - och sen ringde du. Och sen tröttnade du - vilket jag har full förståelse för men hon kanske inte vet om!
Hon kanske saknar att umgås med dig! Tänk vilka förtroende ni ändå ger varandra om er sjukdomsbild.