Fler som blir övergivna av vänner utan anledning?!

övergiven här också

Ta nu inte det jag skriver som att det är fel på dig, men börja fundera igenom hur era relationer har varit och vilken typ av människor du har umgåtts med.

Känslan du har är jag allt för välbekant med, sitter själv i samma sits men har också kommit fram till att en del faktiskt beror på mig själv.

Först tror jag du ska bortse från de barndomskamrater du hade. Ni är fortfarande för unga för att "underhålla" och bli påmind om den typen av umgänge. Det är sällan det håller när man flyttat i den åldern men på något konstigt sätt kommer det tillbaka senare i livet.

Ta sen de "vuxna" relationer som har försvunnit. Kan det vara så att du är intensiv i ert umgänge? Delar du med dig av ditt liv å händelser (jobb, barn, fritid) som du har upplevt på ett sätt att andra känner sig trängda till att berätta fast dom kanske inte vill? Är du fokuserad på dig och inte på din omgivning? Om personer är det med mig då backar jag något makalöst och känner en olust i att umgås. Samma sak om det är tvärt om, känner jag att jag inte får något tillbaka fast jag försöker nå personen - då lägger jag också ner.

Nu menar jag inte att du är på ett eller annat sätt, men det kan vara bra att tänka igenom sitt eget beteende innan man tänker på hur andra har agerat. Ta det här med att ringa eller skicka sms tex. Du kanske gärna pratar i tel flera timmar om dagen och skickar en massa sms. Det är bara det - att dom andra kanske inte har samma tid/lust. Min allra bästa vän kan göra det sista och jag tröttnar! Nu är vi så goda vänner så jag kan utan problem säga till henne "du, jag har inte tid å lust att prata med dig längre" eller "det här är sista messet på några timmar för nu pallar jag inte mer".

Hör gärna av dig om du vill ventilera...

Samma här. Precis samma. Jag tycker det är skittråkigt. Vet att några av dem är riktigt dåliga på att höra av sig, men sen får jag ändå reda på att de umgås mycket med varandra och jag liksom utesluts. Känns jättetrist. Och trist att man är den enda som alltid hör av sig och vill umgås, de säger "visst, men nu är det mycket, jag ringer på torsdag" men sen hör man aldrig av dem. Vill ju inte ringa och "tjata" heller. Har de inte intresse av att höra av sig till mig så är de antagligen inte intresserade av att umgås alls.
Är 25 år gammal och har haft 2 bästa vänner i livet (en gång på mellanstadiet och en på högstadiet), vill väldigt gärna ha en god vän att ty mig till, att prata med om allt, som vill prata om allt med mig och som vill se mig som den första att berätta saker för. Inte sista eller inte alls. Jag vill känna mig prioriterad som vän och vet inte hur jag ska göra eller vad det är jag gör för att nån ska "tycka om" mig. Jag är inte intensiv, pratar inte mycket om mig själv, men inte heller för lite. (visst, om jag ringer för att något hänt så blir det ju mycket om mig, men samma sak är det om nån vän ringer - då blir det mycket om denne istället). Jag hör inte av mig för mycket, men inte heller för lite. Jag är mot de som jag vill att de ska vara mot mig, men inget.
Har ju min man som är min bästa vän, men vill ju självklart ha andra vänner. Så, jag är också ensam. Jag försöker få kontakt med andra människor, nu senast blev jag medlem i en mammafikagrupp här på fl, för jag ville träffa likasinnade där. Har inte lärt känna nån där riktigt ordentligt än, men hoppas på det. Men då krävs det ju att de känner samma.
Har en pojk på snart ett halvår. Är 25 år gammal, gift med världens bästa. Hm.. Pluggar, men är just nu mammaledig.. Berätta lite om dig! Var i landet bor du?

Ja, jag har verklogen funderat över detta, barndomsvänner bryr jag mig inte mkt om längre men förstår ändå inte varför kontakten bara bröts när vi känt varandra ocfh växt upp tätt.. fast dt är inget jag hänger upp mig på..

Jag är väldigt pratglad, det vet jag, delar med mig av mig själv men lyssnar väldigt mycket på andra också...jag kan verkligen inte förstå vad det är som gör att folk "försvinner" och varför jag inte har en enda vän...jag är i stort behov av ngn att prata med, umgås med och bara en böästa vän såsom du beskriver... jag saknar den känslan av att kunna ringa ngn närsom o bara snacka skit en stund..

Nä, barndomsvänner gör detsamma. Men relationerna jag har nu vill jag ju ha kvar, men det verkar inte de vilja..
Så trist..
Ska iväg ett tag nu så jag skriver mer ikväll..

Bor i E-tuna. Pluggar till ssk här, men har ju uppehåll nu. Bor 15 mil från våra familjer, eftersom vi flyttade hit pga plugg.. Så det är inte så ofta vi hälsar på familjerna eftersom vi inte heller har råd med bil nu och tåg är så dyrt om man ska sitta och åka flera ggr per månad. Har egentligen inget behov av bil heller, mer än just när vi ska hälsa på dem..

Är inte heller mycket för att gå på krogen, sitter hellre hemma hos nån och spelar brädspel. Det är kanske det de tycker är tråkigt med mig..? Det finns mycket annat jag skulle vilja göra med vänner, men det är ju ingen som vill.. :( Fika, promenader, bara sitta och prata, filmkväll - det finns mycket! Men ingen nappar på det när jag frågar, och ibland kan de göra det men avbokar i sista stund. *suck*
Eller så kanske de tror att jag inte vill umgås med dem.. Jag vet inte.. Jag känner bara att när jag väl träffar nån av vännerna så blir allt som på nytt och jag blir blyg och tillbakadragen (för jag tror ju att personen egentligen inte vill ses men säger ja för att "bli av med träffen" så fort som möjligt). Ja, du ser ju vilket självförtroende jag har när det kommer till det..

Vad gör du hellre än att gå på krogen? Och vad jobbar du med när du inte är mammaledig?

Det finns alltid en anledning till att man förlorar kontakten. Dock kan den anledningen variera. Felet ligger inte alltid hos någon specifik person. Ibland växer man bara ifrån varandra, eller är för olika. TS, du skriver att du har behov av att kunna "prata om allt" med dina vänner, uppleva "allt", utbyta förtroenden mm. Kanske dina vänner inte har samma behov? Då kan du upplevas som "kvävande" eller krävande. Jag berättar inte allt för mina vänner och blir någon för "på", drar jag lätt öronen åt mig. Jag kan vara väldigt social, men har samtidigt stark integritet och klarar inte av vänskaper som blir för intensiva eller där man ska utbyta förtroenden och analysera allt i timmar etc. Jag är helt enkelt inte sån som person. Jag säger inte att du är det heller, men det KAN vara ditt problem. Du behöver kanske lära känna människor som är mer som du. Som inte tröttnar eller börjar få huvudvärk av ert umgänge när "smekmånadsfasen" är över.

jag kan mycket väl tänka mig att jag delar med mig av mig själv aldelles för snabbt.. Det är en av mina största brsiter, jag litar på folk för snabbt...ångrar mig alltid efter jag berättat ngt och lovar mig själv att nästa gång ska jag inte falla för folks vänlighet men sen händer samma igen