Krävande 3-åring (långt)

Måste få något råd eller en kommentar för nu blir jag snart tokig. Min 3-åring är så jobbig att jag nästan känner för att slå honom. Jag gör det naturligtvis inte, men jag märker att jag inte klarar att behärska min ilska. Han låter mig inte vara ifred, han har ett helt omättligt behov för uppmärksamhet och han hetsar upp sig, antingen är han hyperglad eller hysteriskt ledsen. Jag tycker jag ger honom normalt med uppmärksamhet, men det är så krävande att vara tillsammans med honom. Jag kan aldrig se på TV med honom (om han inte är så trött att han nästan somnar) han avbryter, frågar om helt andra saker som han associerar till och börjar ofta gråta när vi säger till honom för 11:e gången att han skall vara lite tyst en stund. När jag cyklar till dagis så sjunger och pladdrar han konstant. Det är mysigt ibland men också ganska jobbigt. Tidningar kan jag bara glömma. Även när han själv ser på TV ropar han ständigt på mig att jag skall komma, jag skall se, jag skall hämta det eller det, jag skall göra ditt och datt. Han skall ha den maten, men om han får den (inte alltidf) så har han ofta ändrat sig. Min sambo säger att jag skämmer bort honom, men jag tycker jag ger honom precis lagom med uppmärksamhet eftersom hans behov är så enormt. Han får inte känna sig ensam eller att jag inte tycker om honom . Barn är olika, jag försöker tänka så. Kanske min son pga sin aktivitetnivå behöver lite mer uppmärksamhet. Han (min son) är så fruktansvärt aktiv, det har han alltid varit. Inte hyperaktiv, men nästan på gränsen. han började gå när han var tio månader och då började mittt liv bli riktigt jobbigt. Fick tarmproblem för att jag aldrig fick en lugn stund. Kunde exemepelvis inte får sitta på toa och göra det jag skulle göra i fruktan att han skulle skada sig själv. Han klättrade på ALLT, upp i fönsterkarmar upp och bakom soffan och klättrade ofta upp på middagsbordet. Han är ofta fortfarande orolig och speciellt illsammans med mig. Det är ett slit att få honom att sitta kvar vid middagsbordet, han följer sina impulser hela tiden, tänker han på en leksak så MÅSTE han hämta den med en gång. Jag försöker att hjälpa honom att kontrollera sina impulser, men det är så utmattande att ibland ger jag bara upp. Hade det inte varit för att han är en helt annan på dagis så hade jagbörjat undra om det var ADHD, men de säger att han är helt fin där, allt är inom det normala säger de, även om de också har märkt hans hyppiga humörskiftningar. Där kan han koncentrera sig bättre och jag undrar om det är för att det är andra barn där, om han känner sig ensam på nåt sätt hemma, om det är därför han är så uppmärksamhetskrävande. Men det är tydligt att det är något med mig, eftersom han bara är så här jobbig med mig. Med sin pappa är han mer kontrollerad och pappa ger honom på gränsen till för lite uppmärksamhet tycker jag. Han gillar sin pappa, men han har inte alls samma närhet till honom som han har till mig. På gott och ont.

Det som gör mig så irriterad är när han pendlar mellan glädje och sorg så mycket, ena sekunden hoppar han på mig och pussar mig, säger Mamma jag älskar dig. Du är så fin och go. Jag gengäldar naturligvis detta, jag älskar ju min son över allt annat. Jag tycker mycket om att gosa med honom. Andra sekunden slår, nyper mig, han mig retar mig, säger den samma frasen om och om igen. Klättrar på mig, KAN inte sitta iknät mer än 15 sekunder sen börjar han klättra upp och ned. Ber om min uppmärksamhet för att berätta något helt konstigt som han skrattar åt och han vet att det inte ger någon mening för mig. detta bekymrar mig. Ofta hetsar upp sig så att han inte kan kontrollera sin motorik, han blir klumpig. I det sista utbrottet slog han hakan mot bordet när han skulle ned från stolen, och det gör naturligtvis extra ont när han redan är så upprörd. Men då är jag så snurrig i huvudet och ilsken att jag nästan inte klarar att ge honom tröst. Känner ett behov för att straffa honom, jag vet att det är fel, han behöver nog bara ännu mer kärlek. Ibland skriker han så mycket när han inte får som han vill, ALLt är fel, han skriker och skriker att jag bara blir tvungen att hota honom med att jag skall gå ut av rummet om han inte slutar. Då slutar han. Och jag känner mig som en ond mamma. Det är så mycket skrik och gräl hos oss.

Det är först nu, när han snart är 4 år som det inte har varit krävande att bara laga mat utan att han behöver passas på av någon annan. Han har gjort så mycket som är farligt för honom själv eller bara krävt så mycket uppmärksamhet. Jag skall se på "det"och hjälpa honom med "det", och hämta "det" och reparera "det". Han är sällan mottaglig för lek där jag sätter kan sätta NÅGRA få premisser, därför tycker jag det är en plåga att leka med honom. Det är inte normalt, jag vet och jag tror det är mitt fel på något sätt. Nu skall vi har ett barn till, och jag undrar hur det skall gå;(

Jag blir tvungen att posta detta under misshandel/våld. Jag tycker inte att jag misshandlar min son dock.