Krävande 3-åring (långt)

Känner igen mycket av det du skriver. Har inga råd att ge, bara mitt stöd. Blir så arg på mitt barn ibland att jag vill ge det en smäll på käften. Natruligtvis gör jag inte det, men ändå. Man borde inte kunna bli så arg på ett barn. Barnet är ju inte ute efter att jävlas, de testar ju bara spelets regler. Fast vissa barn är ju mer krävande än andra... Som ditt och mitt. Mitt barn klarar inte heller av att roa sig på egen hand någon längre stund. Vill ha konstant uppmärksamhet. Har även ett litet syskon och vissa dagar är inte sammanbrottet långt borta .

Tack, jag är så trött idag. Nu var jag inne och såg på honom, där han sover lilla ängelen. Han såg så tufsig ut. Som om det har varit en jobbig dag. Då börjar jag nästan gråta. Han förtjänar en bättre mamma. En mamma som inte mår illa och är irriterad hela tiden.

Vi är lika varandra han och jag. Kanske det är därför vi älskar varandra så enormt mycket och samtidigt bråkar så mycket. Många har kommenterat hur kärleksfull han är mot mig. Inte beroende kärleksfull, men självständig och kärleksfull. Vi kompletterar inte varandra bara. Vi eskalerar varandra.

kram från världens sämsta mamma

Stopp!!!
Inte är du en dålig mamma! Jag tycker du verkar göra ett otroligt jobb. Min son är visserligen inte tre år än men nog kan man bli arg så de räcker till ändå, så jag måste bara säga att jag blir imponerad över att du är så stark.

Skulle kunna tro att det var jag själv som skrivit det där!Känner sååå väl igen mig..Har oxå en son som snart blir 4 år.Han är EXAKT likadan,tro mig.Jag känner mig oxå som världens sämsta mamma,fast det är jag nog oxå.Känns bra när han är hos sin pappa(varannan vecka) för då vet jag att han har det bra...

Jag är glad för att jag fick stöd i stället för kritik här. Vet ni vad, när jag skrev detta inlägget så fattade jag hur illa det faktiskt var. Jag har varit ensam med honom hela helgen och eftersom jag har ganska jobbiga graviditetssymptom har jag bara blivit tvungen att ta mig samman. Kan inte skälla så mycket på honom, det hjälper ju överhuvudtaget inte.

Jag försöker nu föregå honom hela tiden, och är extremt sträng innan vi skall göra något och försöka att inte ha dåligt samvete.
Igår var vi på bio, han satte igång och så fort popcornen var uppätna så satte han igång igen och skrika - Jag vill ha mera! Nuuuuu! och klättra och Då sa jag: nu sitter du stilla, annars går jag hem. Så låtsades jag göra mig i ordning till att gå. Då fattade han poängen.

Jag tror att mitt problem är mitt dåliga samvete. Han är ett krävande barn, mer krävande än de flesta, varför skall jag ha dåligt samvete för att jag ALDRIG får fred? Hans aktivitetsnivå är nog till att göra de flesta utmattade (blir inte direkt nedringd av folk som har lusta att passa honom, och mormor och morfar orkar sällan mer en 2-3 timmar och de tar ALDRIG initiativ själva). men han är ju mitt älskade barn och någon måste ju ta hand om honom. Det är ju bättre att jag gör det än någon annan som inte älskar honom lika mycket skall göra det, tänker jag.
Det värsta har varit att han inte har förstått, eller kommit ihåg konsekvenserna av sitt beteende. Ex: att jag blir rosenrasande av att han alltid skall leka jage när han skall ta på sig kläderna. Eller att det är livsfarligt att sticka ifrån mig när vi är ute på stan (vilket han ALLTID gör). Eller att han inte får följa med på roliga saker om han inte kan lova mig att han inte skall lägga sig ned och skrika så fort han är missnöjd.

Men nu börjar han närma sig en mognad som gör att jag kanske kan hjälpa honom att komma ihåg genom att tjata INNAN på honom om hur saker skall vara. Kanske jag får påminna mig själv om att han är ett ovanligt barn och att 1- 2- 3-4 års åldern är en jobbig ålder. Igår hade jag iallafall inte dåligt samvete för att jag låg i sängen till kl 9 på en lördag när jag är gravid (sedan han var 2 har han vaknat mellan 05 och 06 varje morgon pigg som en mört) Jag sade till honom att han fick gå in och leka på sitt rum med stängd dörr och när han kom ut och skrek så sa jag till honom att om han kom en gång till så fick han vackert gå och lägga sig igen. De funkade faktiskt. Han gick in och lekte i 2 timmar ensam på sitt rum. Jag är gravid, illamående och ensam med honom för tillfället och om jag skall gå upp kl 06 måndag till söndag så kollapsar jag.

Vad tycker ni? Har jag gjort en insikt eller är jag bara ego?

Jag tycker inte att du ska se dig som en dålig mamma! Alla kan vi bli trötta och är du dessutom gravid så är det helt naturligt att orken tryter.
Det ÄR tufft att vara förälder ibland...

Min son är bara drygt 2½ år men började för ett halvår sedan med samma saker som din och det var inte lätt att hantera i början.
Jag/vi bestämde mig dock för att vara tydlig med vad_jag_ville och var dessutom väldigt hård med att vara konsekvent.
När vi skulle åka iväg berättade jag innan precis hur det skulle gå till.
T ex "Nu får du bara leka en liten stund till för snart ska kläderna på och vi ska åka och handla mat." När jag sedan skulle klä på honom och han började springa runt la jag ifrån mig kläderna och sa att då struntar vi i att åka och gick och gjorde något annat. Detta framkallade en hel del protester som jag ignorerade och det slutade med att han kom med sina kläder och ville ha hjälp att klä på sig.
Sedan sa jag innan vi gick in i affären att han inte fick tjata om att han skulle få saker, för vi skulle bara handla det som vi bestämt från början.
En endaste gång har han börjat skrika i affären och då tog jag honom under armen och gick hem.
Han skrek som besatt och ville tillbaka till affären, men jag var stenhård (trots att hjärtat höll på att brista) och gick hem med honom och lät honom rasa av sig i hallen.
I detta läge skulle han slåss också, men där sa jag bestämt att man får vara hur arg man vill, men att slåss är inte okej. Jag satte mig brevid honom och pratade lugnt och till slut var raserianfallet över. Då satt vi kvar och gosade en stund och sedan frågade jag om vi skulle göra ett nytt försök att gå till affären. Det ville han och vi kunde handla i lugn och ro.
Vid matbordet skulle han springa ifrån och leka mm och då bestämde jag att om han lämnar sin plats så har han ätit färdigt. När han gick ifrån bordet så sa jag "Tack för maten, nu är du visst klar så jag plockar undan din mat". Här blev det ett himla liv igen och vi tog en "fight" även där. Han skrek i högan sky och jag satt brevid och pratade lugnt med honom.
Numera sitter han snällt kvar vid matbordet och äter.

Sonen ville också att man skulle släppa_allt_så fort han ville något och det fungerar ju inte i längden. Ibland måste man ju både laga mat och annat för att överleva.
Det löste vi genom att låta honom vara mer delaktig i vardagssysslorna. Visserligen tar allt lite längre tid, men vi gör ju något tillsammans. Om han inte vill vara med så räcker det att säga att "Nu ska jag laga mat och när vi ätit och plockat undan så leker vi en stund".

Jag tror att det är viktigt att välja ut några få saker man vill ha bukt med, det tar alldeles för mycket på krafterna att ta allt på en gång. I vårat fall så har det mesta löst sig när han märkte att det inte ger något att skrika och slåss. Han accepterar att ett nej är ett nej. Visst visar han ibland att det finns humör i honom, men han_vet_ju att mammas och pappas ord är det som gäller så numera upphör tjatet inom en minut.
Denna period var vansinnigt tuff för oss som föräldrar och det var många gånger tårarna brände bakom ögonlocken men tanken på att det skulle löna sig i längden gav ork till att fortsätta vara konsekvent.

Så mitt råd är - var KONSEKVENT. Sätt tydliga gränser och ställ inte ultimatum som du inte kan/är beredd att genomföra.
Bäst att tillägga är väl att jag är långt ifrån en fullärd förälder, men detta fungerade för oss. Jag är övertygad om att det kommer att komma fler perioder med trotsåldrar men jag kommer fortsätta sätta tydliga gränser för vad som är okej/inte okej.

Hoppas det går bra för er, hur ni än väljer att handskas med situationen!

Jag vill också ge dig mitt stöd. Känner helt igen mig med att ha en treåring som aldrig kan få nog av uppmärksamhet. Han kan verkligen inte styra sina känslor, när allt är bra är att verkligen superbra och när han blir arg eller ledsen är det som om jorden skall rämna. Allt skall vara på hans premisser och försöker man ställa krav så blir han komplett vansinnig. För fem veckor sedan fick han en lillasyster som han avgudar över allt annat MEN så fort jag inte har henne i famnen så ska han vara där i stället och när jag sitter och ammar så ska han också sitta i mitt knä och det går bara inte att be honom sitta själv för då brakar helvetet löst.

Dock, jag har ett "vapen" och det är att vara konsekvent. Han vet mycket väl vad som gäller i olika situationer och sköter han sig inte så får han stå vid dörren! Jag är inte för straff alls men jag och min man kan inte hantera situationen annorlunda. Egentligen är det inte så farligt att stå vid dörren tills man han lugnat sig, bestämt sig för att smaka på maten eller be om förlåtelse när man slagits. OCH det är det absolut enda vi hotar med också! Att han ska få stå vid dörren. Vi hotar aldrig med något som vi inte kan genomföra eller något som blir obegripligt för honom (tex inga julklappar i mitten av sommaren, dessutom så får han ju julklappar i alla fall). Vi varnar honom alltid innan för han måste få en chans att ändra sig innan han "straffas". När han står där vid dörren så är han oftast till en början flyförbannad och sen övergår det i ledsamhet och då gäller det att förklara för honom VARFÖR han står där och VARFÖR han inte fick göra som han gjorde (tex det gör jätteont när man slår mamma och man får inte slåss och då måste man be om förlåtelse). Vi har valt ytterdörren för den är i vårt hus precis i perferin till det normala område vi rör oss i på dagtid. På så vis tar vi inte bort honom helt från gemenskapen samtidigt som han inte får vara med helt. Vi vill absolut inte att han ska bli uppskickad till sitt rum för det ska vara en plats för frid och lek, inte bestraffning.

Dock vill jag tillägga att det inte är alltid det fungerar men oftast så lugnar han sig bara jag lyfter ett varnande finger och frågar om han vill stå vid dörren. Det här händer BARA när han gör något dumt eller inte lyder det han vet att han ska lyda. Att få tyst på denna lilla surrjommel är helt omöjligt. Min son jiddrar exakt hela tiden! Han är helt enkelt aldrig tyst och oftast kräver han att ALLA ska lyssna till honom och så börjar han att gråta om man inte gör det eller ber honom att vara tyst för någon annan vill ha lite talutrymme. Min lillebror var exakt lika dan och eftersom han var yngst bland sju syskon kan du ju gissa hur våra sammankomster lät ibland. Dock lugnade han ned sig när han kom i tolvårsåldern och nu skulle vi alla göra allt för att få höra lillebrors jidder igen, han dog i en trafikolycka för ett år sedan. Men detta har lyckligtvis fört med sig att INGEN i min familj blir less på att höra på min sons jidder för han påminner så mycket om sin yngsta morbror...

TS: Du är inte ensam. Du är en jättestark mamma som orkar med! Det är inte din son det är fel på om dina föräldrar eller svärföräldrar inte orkar med din son!!! Det kommer att bli bättre men mitt bästa tips till dig är att införa en hanterlig konsekvens för din sons agerande. Skriker han på affären så tala om för honom att han får gå och stå vid dörren (eller vad ni väljer) när han kommer hem, bråkar han och slåss lika så. Ge honom EN chans att bättra sig men gör han inte det så ta honom KONSEKVENT till dörren (eller vad ni väljer).

Hur som hellst: Lycka till!!

Vill betona vad Linsen skriver. Det är verkligen jättebra!
Att förklara VARFÖR är så himla viktigt och det man säger ska vara relevant. Det är INTE relevant att säga att han inte får skrika i affärer DÄRFÖR att då får han stå vid dörren (får ett straff). Nej, man ska säga som det är: Skriker du i affären så kan vi inte handla mat och då måste vi åka därifrån. Sen räcker det inte alltid med ord utan man måste verkligen visa med sina handlingar att man menar det man säger genom att också då åka hem, ta bort maten från bordet, eller börja gråta när man blir slagen och det gör ont...

Min dotter är lik din son hon var lika impulsiv och hade stort uppmärksamhetsbehov som man naturligtvis inte alltid orkar med...

Men det hjälper att aktivera barnen... få dom att hjälpa till med vardagssysslor och dyl..
Min dotter är nu 8 år och hon har fortfarande problem att hejda sina impulser men det är ju mycket bättre nu...
Mycket tack vare att jag slutade ha dåligt samvete och började uppfostra henne ordentligt för när hon var liten fungerade avledning bättre men sen måste dom lära sej att det blir konsekvenser av både bra och dåligt beteende..

Jag har en liten son nu på 2.5 år och när han bråkar och skriker och slåss tar jag upp honom och sätter han i trappen sen förklarar jag en gång varför han får sitta där och går iväg..
Kommer tillbaka efter ca en - två min och förklarar en gång till och ber om en ursäkt Då har han lugnat ner sej och säger förlåt och sen är det bra igen

Han fattar och lugnar ner sej.. började ungefär när han var ca 2 år och det har blivit ett sätt för honom att lugna ner sej..

Så börja med att ge nån form av lindrig bestraffning
Att behöva sitta själv och inte få nån uppmärksamhet är nog ett bra alternativ

Han kan vara orolig just för att du inte sätter gränser
Min flicka blev iallfall mycket tryggare av att få fasta rutiner och mer vägledning iform av att jag satte hårda regler plus att man slutar att behandla dem som okunniga bebisar ställ lite krav...

Barn mår bra av att känna sej stora och duktiga

Mitt råd är att ha fasta rutiner så han vet vad som ska göras varje dag och SLUTA passa upp på han minsta önskningar...
Det är inte elakt bara sunt att lära sej att man inte kan komma i första hand jämt men att mamma älskar han endå

Skickar stora styrkekramar

Tror nog att ditt dåliga samvete gör att du,anstränger dig lite i överkant! Barn är sluga och lata precis som vi andra(blink)
Du känner att du blir arg ibland....och så vill du istället sen ge honom ännu mer uppmärksamhet och kärlek....vilket är naturligt...
Men jag tror du behöver göra motsatsen....han har mer ork än du att springa och hämta saker......Du är inget biträde! När man jobbat med barn och sett hur duktiga de är tillsammans med andra i grupp eller hemma hos andra,så förstår man vad dumt man gör i att plocka och springa efter sina barn.....du gör honom ingen tjänst!!! Snarare tvärtom!!
Du får inte låta honom topprida dig! Du måste dra gränser så att han vet att det är DE VUXNA som bestämmer.Inte han. Inte heller använda din kropp som en lekställning,det är kränkande! Du måste sätta dig i respekt! Om du lär honom det vet han sen vad respekt är och lär sig sen att respektera andra människor! Det är en lära för livet:)
Till lycka:)

Ja skulle ha skrivit de du skrev själv fast vår dotter har aldrig varit så där klättrig men däremot så är hon å drar å sliter i allt ska diska, tvätta kläder i handfatet, städa toan, laga mat, skulle kunna räkna upp många många fler saker, å dessutom går hennes mun i ett på henne ibland tror ja att ja att jag ska bli tokig på henne.
Nu har hon fått en lilla syster som hon tycker jätte mycket om som är på heeeela tiden hon är på lilla syster i ansiktet jämt hon pussar klappar på kinderna el petar henne på näsan säkert minst 100 gånger om dagen.
å nu har hon dessutom blivit så trotsig så ja blir knäpp hon skriker å gapar om allt jag har också funderat på adhd men lika som din son så är hon helt annan på dagis hon kan sitta lungt å leka de gör hon aldrig hemma förutom när hon får sitta å klippa med en sax i papper då kan hon sitta still å tyst en stund men då har man ju papper överallt istället. suck va trött man blir ibland. önskar de vore sommar så man kan va ute mer.

ser att detta är en gammal tråd men gud va jag känner igen mig min 3 åring har inget verbal tal ( pga av syndrom ) dock men hen är uppåt väggarna . River allt slänger saker river kniper ,måste vaktas all vaken tid . Är dessutom ensamstående på heltid pappan har hen varannan helg iaf så jag får lite vila för hen är verkligen krävande . Hen har ju syndrom men jag börja tro att de är någon diagnos hen har också men antar de är för tidigt för utredning och hur ska de ens gå utan verbal tal .