Krävande 3-åring (långt)

Jag tycker inte att du ska se dig som en dålig mamma! Alla kan vi bli trötta och är du dessutom gravid så är det helt naturligt att orken tryter.
Det ÄR tufft att vara förälder ibland...

Min son är bara drygt 2½ år men började för ett halvår sedan med samma saker som din och det var inte lätt att hantera i början.
Jag/vi bestämde mig dock för att vara tydlig med vad_jag_ville och var dessutom väldigt hård med att vara konsekvent.
När vi skulle åka iväg berättade jag innan precis hur det skulle gå till.
T ex "Nu får du bara leka en liten stund till för snart ska kläderna på och vi ska åka och handla mat." När jag sedan skulle klä på honom och han började springa runt la jag ifrån mig kläderna och sa att då struntar vi i att åka och gick och gjorde något annat. Detta framkallade en hel del protester som jag ignorerade och det slutade med att han kom med sina kläder och ville ha hjälp att klä på sig.
Sedan sa jag innan vi gick in i affären att han inte fick tjata om att han skulle få saker, för vi skulle bara handla det som vi bestämt från början.
En endaste gång har han börjat skrika i affären och då tog jag honom under armen och gick hem.
Han skrek som besatt och ville tillbaka till affären, men jag var stenhård (trots att hjärtat höll på att brista) och gick hem med honom och lät honom rasa av sig i hallen.
I detta läge skulle han slåss också, men där sa jag bestämt att man får vara hur arg man vill, men att slåss är inte okej. Jag satte mig brevid honom och pratade lugnt och till slut var raserianfallet över. Då satt vi kvar och gosade en stund och sedan frågade jag om vi skulle göra ett nytt försök att gå till affären. Det ville han och vi kunde handla i lugn och ro.
Vid matbordet skulle han springa ifrån och leka mm och då bestämde jag att om han lämnar sin plats så har han ätit färdigt. När han gick ifrån bordet så sa jag "Tack för maten, nu är du visst klar så jag plockar undan din mat". Här blev det ett himla liv igen och vi tog en "fight" även där. Han skrek i högan sky och jag satt brevid och pratade lugnt med honom.
Numera sitter han snällt kvar vid matbordet och äter.

Sonen ville också att man skulle släppa_allt_så fort han ville något och det fungerar ju inte i längden. Ibland måste man ju både laga mat och annat för att överleva.
Det löste vi genom att låta honom vara mer delaktig i vardagssysslorna. Visserligen tar allt lite längre tid, men vi gör ju något tillsammans. Om han inte vill vara med så räcker det att säga att "Nu ska jag laga mat och när vi ätit och plockat undan så leker vi en stund".

Jag tror att det är viktigt att välja ut några få saker man vill ha bukt med, det tar alldeles för mycket på krafterna att ta allt på en gång. I vårat fall så har det mesta löst sig när han märkte att det inte ger något att skrika och slåss. Han accepterar att ett nej är ett nej. Visst visar han ibland att det finns humör i honom, men han_vet_ju att mammas och pappas ord är det som gäller så numera upphör tjatet inom en minut.
Denna period var vansinnigt tuff för oss som föräldrar och det var många gånger tårarna brände bakom ögonlocken men tanken på att det skulle löna sig i längden gav ork till att fortsätta vara konsekvent.

Så mitt råd är - var KONSEKVENT. Sätt tydliga gränser och ställ inte ultimatum som du inte kan/är beredd att genomföra.
Bäst att tillägga är väl att jag är långt ifrån en fullärd förälder, men detta fungerade för oss. Jag är övertygad om att det kommer att komma fler perioder med trotsåldrar men jag kommer fortsätta sätta tydliga gränser för vad som är okej/inte okej.

Hoppas det går bra för er, hur ni än väljer att handskas med situationen!