Krävande 3-åring (långt)
Jag vill också ge dig mitt stöd. Känner helt igen mig med att ha en treåring som aldrig kan få nog av uppmärksamhet. Han kan verkligen inte styra sina känslor, när allt är bra är att verkligen superbra och när han blir arg eller ledsen är det som om jorden skall rämna. Allt skall vara på hans premisser och försöker man ställa krav så blir han komplett vansinnig. För fem veckor sedan fick han en lillasyster som han avgudar över allt annat MEN så fort jag inte har henne i famnen så ska han vara där i stället och när jag sitter och ammar så ska han också sitta i mitt knä och det går bara inte att be honom sitta själv för då brakar helvetet löst.
Dock, jag har ett "vapen" och det är att vara konsekvent. Han vet mycket väl vad som gäller i olika situationer och sköter han sig inte så får han stå vid dörren! Jag är inte för straff alls men jag och min man kan inte hantera situationen annorlunda. Egentligen är det inte så farligt att stå vid dörren tills man han lugnat sig, bestämt sig för att smaka på maten eller be om förlåtelse när man slagits. OCH det är det absolut enda vi hotar med också! Att han ska få stå vid dörren. Vi hotar aldrig med något som vi inte kan genomföra eller något som blir obegripligt för honom (tex inga julklappar i mitten av sommaren, dessutom så får han ju julklappar i alla fall). Vi varnar honom alltid innan för han måste få en chans att ändra sig innan han "straffas". När han står där vid dörren så är han oftast till en början flyförbannad och sen övergår det i ledsamhet och då gäller det att förklara för honom VARFÖR han står där och VARFÖR han inte fick göra som han gjorde (tex det gör jätteont när man slår mamma och man får inte slåss och då måste man be om förlåtelse). Vi har valt ytterdörren för den är i vårt hus precis i perferin till det normala område vi rör oss i på dagtid. På så vis tar vi inte bort honom helt från gemenskapen samtidigt som han inte får vara med helt. Vi vill absolut inte att han ska bli uppskickad till sitt rum för det ska vara en plats för frid och lek, inte bestraffning.
Dock vill jag tillägga att det inte är alltid det fungerar men oftast så lugnar han sig bara jag lyfter ett varnande finger och frågar om han vill stå vid dörren. Det här händer BARA när han gör något dumt eller inte lyder det han vet att han ska lyda. Att få tyst på denna lilla surrjommel är helt omöjligt. Min son jiddrar exakt hela tiden! Han är helt enkelt aldrig tyst och oftast kräver han att ALLA ska lyssna till honom och så börjar han att gråta om man inte gör det eller ber honom att vara tyst för någon annan vill ha lite talutrymme. Min lillebror var exakt lika dan och eftersom han var yngst bland sju syskon kan du ju gissa hur våra sammankomster lät ibland. Dock lugnade han ned sig när han kom i tolvårsåldern och nu skulle vi alla göra allt för att få höra lillebrors jidder igen, han dog i en trafikolycka för ett år sedan. Men detta har lyckligtvis fört med sig att INGEN i min familj blir less på att höra på min sons jidder för han påminner så mycket om sin yngsta morbror...
TS: Du är inte ensam. Du är en jättestark mamma som orkar med! Det är inte din son det är fel på om dina föräldrar eller svärföräldrar inte orkar med din son!!! Det kommer att bli bättre men mitt bästa tips till dig är att införa en hanterlig konsekvens för din sons agerande. Skriker han på affären så tala om för honom att han får gå och stå vid dörren (eller vad ni väljer) när han kommer hem, bråkar han och slåss lika så. Ge honom EN chans att bättra sig men gör han inte det så ta honom KONSEKVENT till dörren (eller vad ni väljer).
Hur som hellst: Lycka till!!