Vecka 37, Hur mår ni? Deprimerad..

det är helt normalt att känna så som du gör, så har jag känt många gånger under min graviditet, är nu i v.33.
vet att det är skit jobbigt att man inte känner sig normal, men snart är det över....

Jag känner detsamma, har bf 26e juli och jag är så less på att vara gravid.
Att inte orka någonting och vara trött hela tiden, att bara sitta hemma och vänta och inte orka ta mig ut och hitta på nåt, att vara så otymplig.

det är jätte vanligt att man känner såhär i slutet, jag hoppas verkligen att jag slipper gå över 3 veckor som jag gjorde med första barnet, snacka om att jag blev riktigt deprimerad då.
Du är inte ensam

Tack för era svar. Det är lite skönt att höra (inget illa menat) att fler känner som jag. Man vet liksom inte vad man ska ta sig till! Är också jätterädd för att gå över tiden, kanske två-tre extra veckor när man känner såhär redan nu!

är också i v 37 och känner precis likadant... det är så fint väder ute och man vill ju ut och hitta på saker men JAG ORKAR INTE!!! det är för varmt och jobbigt! haha.
känner mig så himla tråkig mot sambon när han är hemma och ledig från jobbet och jag typ bara sitter i soffan eller ligger i sängen och orkar inte göra nått 

skitsamma om vi är tråkiga just nu, vi behöver all vila vi kan få nu innan lille livet kommer:) men det är jobbigt att man aldrig känner sig pigg och glad som man gjorde innan, jag kan tycka det är jobbigt att ha gått upp i vikt , att kläder inte passar längre som innan...

Så har jag känt sen vecka 20 ungefär.. rejäl graviditetsdepression denna gången! 
27 dagar kvar och det känns som den längsta tiden jag någonsin behövt vänta! Verkar som bröstmjölken smått börja rinna till idag vilket gör något vidrigt ont! 

Känner igen varje ord du skriver.
Kan gråta flera gånger om dagen för olika anledningar som att det är jobbigt eller att jag känner mig ensam och fruktansvärt övergiven men även lite rädd.
Inte speciellt rädd inför förlossningen men rädd att nått ska gå fel eller rädd för att bli en inte så bra mamma.

Många av mina vänner har försvunnit under graviditeten vilket gör mig både ledsen och förvirrad. Inte för att jag känner mig så speciellt social nu då jag helst bara vill vara ensam men ändå inte för då känner jag mig ännu mer övergiven.

Jag känner att den här deppigheten inte försvinner utan bara blir värre så har med haft funderingar om hur man kommer känna sig i v 40 eller om man går över...
Sover gör jag jättedåligt också eftersom jag aldrig ligger bekvämt och måste gå på toaletten flera gånger om natten vilket jag tror kan göra att jag känner mig mer deppig under dagen.
Gnällig och sur är två ord som passar in på mig också och inget är aldrig tillräckligt bra (inte alltid jag säger det men visar det säkert med kroppspråk eller liknande)

Vet inte riktigt vad man ska göra för att vara glad och trevlig igen 

Det känns lite bättre att veta att man inte är ensam om att känna såhär!
Det verkar ju vara rätt vanligt men gud vad synd det är att så många känner såhär under graviditeten..

Man hör ju bara om hur roligt det är att vara gravid och att det är en tid att njuta av.
Njuta är det sista jag gör. Oroar mig är en stor orsak till att jag känner mig sp deppig också, att något ska gå fel och att jag aldrig kommerså långt som till förlossningen.

Samma här med vännerna. Hade massa vänner tidigare men sen jag blev gravid och inte orkar vara social eller ta mig ut lika mycket så märker man hur de försvinner fler och fler. Min bästa vän finns kvar men jag känner mig så otroligt tråkig när vi umgås nu för hon har ju semester och vill festa, vilket jag också hade gjort om jag inte varit gravid.
Övergiven känner jag mig nästan hela tiden! Känner mig tillomed övergiven av min sambo, mest för att han inte förstår något jag säger eller hur man mår. Jag hoppas verkligen det blir bättre snart!

22 dagar kvar idag men är livrädd för att gå över länge.

Riktigt trist när vänner försvinner. 
En vän till mig tyckte jag kunde följa med ut och dansa även att jag inte drack men man varken känner för det och sen finns det alltid massa fulla typer och jag är rädd och mig själv och min bebis i magen. Rökdoft och massa annat som gör att jag inte vill gå ut och festa. Sen skulle jag aldrig orka heller. Trött och kläder som inte passar och svullen.
Min vän tyckte jag var mesig men hon har själv inte barn så kanske svårt att förstå. 

Min sambo gick på semester idag så de har avslutningsgrillning så sitter hemma själv vilket gjorde jag kände mig ledsen och mer övergiven. Han var iväg förra helgen med så känns inte så kul.
Blir även sur på min sambo när han tar sig en öl eller två. Ganska töntig sak att bli sur över men känns inte rätt.
När jag fick reda på att jag var gravid v7 så slutade jag röka direkt och har inte tagit ett bloss sen jag såg plusset men sambon som också skulle sluta röker fortfarande lite vilket gör mig sur.
Det känns som man får avstå från så mycket och sambon bryr sig inte känns de som.
Annars skulle jag aldrig bry mig men hormonerna driver mig till vansinne

Går över (som man säkert kommer att göra) känns väldigt tungt