Vecka 37, Hur mår ni? Deprimerad..

Precis samma här i början så hängde jag med ut ändå men nu när man är så stor och otymplig så vafan ska jag göra på krogen då? Stå och lukta på deras äckliga stank som du säger. Kommer bara vilja gå hem vid 22 ändå. Min sambo är också iväg ikväll, firar sin fasta tjänst på jobbet med några polare. Imon ska han iväg och grilla med några nära kompisar hemma hos någon i närheten av där vi bor. Klart han får träffa sina kompisar, det säger jag ju inget om men det känns som jag gav upp hela mitt liv, och hans bara fortsätter som vanligt.

Något som gör mig ledsen idag är att han är ute och dricker öl. Visst jag har inte asgt nåt om det, mer än att han borde hålla sig nykter efter vecka 38 typ, för säkerhets skull, men han sa förra helgen att han ska hålla sig nykter nu, ifall det sätter igång tidigare och för att stötta mig. Men sen fick han fast tjänst på jobbet och visst ska han få fira det, men måste han supa för det liksom? Jag orkar inte med att han kommer hem full inatt och är jobbig..
Jag slutade också röka direkt, men han fortsatte snusa. Jag tycker det är ett litet pris att betala när tjejen gör nästan allt, men han fortsatte ändå,

Visst är säkert mycket av våra känslor bara hormoner men jag tycker allt att min sambo kan ställa upp lite mer. Igår när jag klagade av mig lite till honom, hoppas på några snälla ord, så sa han bara att jag visste väl vad jag gav mig inpå. Då böprjade jag störtlipa och orkade inte höra när han försökte trösta mig. Usch!

Känns så elakt att vi måste "ge upp våra liv" för ett tag då de kan leva vidare med deras. Visst visste vi vad vi gav oss in på när vi valde bebis men jag trodde i alla fall att de skulle vara mer stöttande.
De där med alkohol gör mig galen, han vet att jag varit sugen på ett glas vin och så men inte tagit nått så tar han en öl eller så vilket inte alls känns kul 
Man är faktiskt 2 om att ha barn men bara en med att vara gravid? Orättvist!
Tror inte alls på att de förstår vilka påfrestningar det faktiskt är att vara gravid både psykiskt och fysiskt.
Och precis som din sambo så kliver min sambo mig på tårna ibland och tårarna kommer direkt och då han ser ut som ett frågatecken 

Ja verkligen. Jag trodde aldrig jag skulle känna såhär, då jag verkligen längtar efter bebisen men det är så tråkigt att man ska behöva tjata på sambon för att han ska vara hemma mer eller mer stöttande, man vill ju att han ska göra det av sig själv..  Jag är nog mer ledsen/arg på min sambo än vad jag trott! Ska prata med honom imon.
Sen så känns det svårt att bli sur på honom för att han ville fira sin jobbtjänst idag, då jag är jätteglad att han fick den! Men han hade ju lika gärna kunnat vara hemma med mig och firat med middag eller nåt.
Inte ens min mamma kan jag prata med, hon säger bara som alla andra och stöttar inte heller särskilt mycket. Man kanske begär för mycket? Men med tanke på hur man känner så tror jag inte det heller.
Önskar bara att bebis vill komma tidigare så jag kan bli mig själv igen!

Det känns som det är på mer allvar för oss eftersom vi bär på knytet och de inte känner samma ansvar än eftersom den inte ha kommit.
Håller med dig, vill den ska komma nu så man kan känna sig mänsklig igen. Känns så elakt att bli sur över något man egentligen inte skulle bli sur över. 
Det är svårt att hitta någon som verka förstå en 

Ja det är jättesvårt det här. Blev så ledsen idag när jag försökte prata med min mamma, som ju själv fått flera barn, men hon var inte alls särskilt förstående fastän hon om någon borde vara det tycker jag.

Tror det är de i samma situation som förstår bäst, fast alla känner väl inte såhär heller antar jag. De som faktiskt säger att de älskade att vara gravida måste ju svävat på rosa moln.
Kan inte ens tänka mig hur det blir när bebisen äntligen är ute sen, det kommer vara så skönt/roligt/spännande och ett helt nytt liv, Underbart! Nästan så jag inte vågar tro och hoppas att den kommer nångång. Känns som det är för bra för att vara sant, typ.

Amen sister! Jag går in i V.37 imorgon och är sjukt trött på det här nu. Har fått en remiss till SÖS för förlossningsplanering så att de förhoppningsvis går med på att sätta igång mig på BF så att jag slipper gå över tiden. Just det känns jättestressande..

Vad avundsjuk jag blir, jag är jätterädd för att gå över tiden!

smultron: jag vet hur det är med vänner som försvinner bara för att man är gravid... man är ju ändå samma person även fast man ska bli mamma...det är bara dom som kommer att förlora på det.

Hur mår alla idag?  KRAM till er alla

Idag är det sådär här.. Sambon kom hem full inatt och jobbade sig som han lovade att inte göra. Idag när jag försökte prata med honom så hade han ingen förståelse. Hann bara sa det han trodde jag ville höra liksom. Så slutade det med att jag börjar storgråta, både för att han är så oförstående och för att jag är så less på allt nu. Då har han mage att fråga om hans kompis kan komma förbi en stund kl två idag. När vi redan ska iväg till hans föräldrar på middag idag som känns lagom kul nu. Trött jag blir på honom! Hoppas det är bättre idag för er andra. Känner mig bara helt totalt nere och otröstlig nu och att det är en evighet kvar..

Emeliej:det va ju ganska onödigt av din man att göra så nu när du är extra känslig, men killar tänker inte alltid:) du har ingen du kan prata med som står dig nära? när ska du ha barn? kram till dig