Vecka 37, Hur mår ni? Deprimerad..

Ne, jag tycker faktiskt han är ganska okänslig just nu.. Känns som man får ta hela smällen själv

21 dagar kvar idag, det är ju inte lång tid men dagarna går ju så sjukt långsamt så man vet inte vad man ska ta sig till!

Jo jag har folk jag kan prata med, men har inte nån direkt lust att träffa folk heller. Känner mig bara tjock och ful och ointressant.  Men ska nog åka hem till en tjejkompis ikväll som har en son på 8 månader o prata med henne. Om jag orkar då, får se sen :)

Låter som ni är på varsin planet just nu, ursch vad jobbigt och ensamt det låter.

Tanken slog mig att han verkar leva ut rejält nu de sista dagarna innan bebis kommer och inget kommer att bli sig likt. Han kanske är jättenervös inför det nya livet och gör som män ofta gör, stänger av känslorna, flyr och försöker låtsas som ingenting. Jag menar inte att det ursäktar hans betéende men eventuellt förklarar varför han verkar så avstängd och dålig på att känna med dig.

Han kanske har lite panik. Bara en chansning men du kan ju prova att fråga honom, han har ju inte lyssnat så bra nä du pratat med honom tidigare om dina känslor. Kanske det är värt att chansa och fråga hur han mår, det kanske kan bli en ingång till ett öppet samtal där båda kan få vädra och lyssna på varandra. Jag kan vara helt ute och cykla , det var bara en tanke som slog mig.

Ta hand om dig och lycka till!!

du får ta ett rejält prat med din kille.
ja åk hem till kompisen och prata av dig lite, kan behövas i bland:)

Tack för denna tråd!!!!!

Jag är också i v 37 och mår bara allmänt dåligt. Psykiskt. Grubblar för mycket! Trodde det var jag som var onormal med att känna mig så här deprimerad trots att det förhoppningsvis "bara" är 3 veckor kvar.

Man pratar med vänner och familj om att man vill ha bebis nuuuuu och inte om 3 veckor, för det räcker liksom med att vara gravid för denna gång. Men det känns som om folket tycker man är onödig i och med att det faktiskt snart är dags och att man borde ha tålamod den lilla tid som är kvar!

Men det är inte sån "liten" tid kvar  Känns för jääääääävla långt kvar rent ut sagt!

Just detta med att inte veta när bebis kommer får mig att grubbla alldeles för mycket. Dagarna går extra långsamt då och att ha lätt för att somna är bara att glömma.

Känner igen mig i mycket. Känner mig också så jävla ensam i mina graviditer (å ful och fet). Min karl bara festar på som om inget hänt, tom mer än vad han gjorde innan och tycker han har rätt till det. Blir sur ibland, orkar inte med fulla människor om man ska vara nykter själv. Allt känns orättvist och man känner sig småaktig som känner så för handen på hjärtat hur skulle vi kunna byta med dem? Har också slutat röka när jag blev gravid och det är verkligen en extra svårighet. Det är något som jag sagt till min karl att det får han ta och dölja jävligt väl för jag kommer aldrig klara att se honom röka, då faller jag dit själv också. Det är svårt att vara kvinna ibland. Du är verkligen inte ensam om att känna så här. Men SNART är det över!!! Är avundsjuk på dig som är i v 37 ;), jag är bara i v 34...

Jag försökte prata med honom imorse men det gick inte så bra.. Får nog stå ut dessa sista tre veckorna och förhoppningsvis blir sambon bättre när bebisen är här. Känns inte som han fattar att jag faktiskt är deppig och inte orkar något.

Bumblebee: jag försökte prata med min mamma igår men fick bara till svar att det är då kort kvar och att jag ska tänka på nåt annat. Kände mig barnslig och överdriven när jag försökte berätta hur nere jag var och att jag var ledsen över sambons beteende. Suck!

Att inte veta som du säger är väldigt jobbigt! Tänk om man går över, jag är jätterädd för det!

Jaa exakt, alla försöker övertala en att tänka på annat och att det kommer gå fort. Men HUR ska man kunna tänka på annat!?? försöker hitta på saker varje dag som får tiden att gå snabbare, men det är heller inte så himla lätt!!

Har i och för sig ett "lyxigt" problem: Sex triggar igång mina värkar! Men frågan är om det bara är pinvärkar eller om det faktiskt händer saker och ting med tappen och allt det där.

Jag sa till min sambo senast i eftermiddags: Ska vi ta och mysa lite? ;) Men till svar fick jag; Du vill bara mysa för att bebisen ska komma ut nu.

Jaaa men är det så himla konstigt?? :D hade ni sexat på för att eventuellt få bebis och må bättre?

Nej verkligen inte. Jag känner ju redan nu att jag inte står ut, hur ska man kunna tänka på annat då? Så trött på att vara trött på allt. Gråtattacker får jag också nu det senaste. Men värst är att jag är så orolig att nåt ska hända bebisen i magen och då känns allt mer hopplöst. Får väl bara stå ut antar jag. Hade bara varit lättare med stöd från mamma och sambo, att dom förstått hur man känner, som ni i denna tråden gör.

Det hjälper att prata av sig med fler i samma sits i alla Fall! :)

Det där med att oroa sig över bebisen är nog vanligt förekommande hos dem flesta gravida i våra veckor! Men det är för jävla jobbigt! :( nojjar mig över att jag inte känner bebisen som jag gjort innan och största rädslan är ju att bebisen slutar leva i magen ! :O usch bara tanken på det får min mage att vända sig ut och in!