Inlägg från: emelielj |Visa alla inlägg
  • emelielj

    Vecka 37, Hur mår ni? Deprimerad..

    Har de senaste dagarna börjat må sämre och sämre..
    Gråtfärdig i princip hela tiden, trött  och gnällig.
    Uttråkad och rastlös hemma men har INGEN ork eller energi till att ta mig ut och hitta på något.
    Börjar känna mig jättedeprimerad och fastän jag har 3 veckor kvar till BF känns det som en evighet och jag vet inte vad jag ska göra. Är megasvullen och har ingen aptit.
    Har inga direkta krämpor eller så förutom på nätterna och det är jag glad över.

    Finns det fler? Känner mig ensammast i världen och som en fet gnällspik/bitterkärring..

    Känns som det inte går att tillfredställa mig på nåt sätt och då känner jag mig ännu mer deppig. Undrar hur man mår i vecka 40!
    Det är så svårt att tänka positivt fastän jag vet att det är väl det enda som hjälper.

    Ursäkta gnälltråd! Vill väl egentligen bara höra några vänliga ord.

  • Svar på tråden Vecka 37, Hur mår ni? Deprimerad..
  • emelielj

    Tack för era svar. Det är lite skönt att höra (inget illa menat) att fler känner som jag. Man vet liksom inte vad man ska ta sig till! Är också jätterädd för att gå över tiden, kanske två-tre extra veckor när man känner såhär redan nu!

  • emelielj

    Det känns lite bättre att veta att man inte är ensam om att känna såhär!
    Det verkar ju vara rätt vanligt men gud vad synd det är att så många känner såhär under graviditeten..

    Man hör ju bara om hur roligt det är att vara gravid och att det är en tid att njuta av.
    Njuta är det sista jag gör. Oroar mig är en stor orsak till att jag känner mig sp deppig också, att något ska gå fel och att jag aldrig kommerså långt som till förlossningen.

    Samma här med vännerna. Hade massa vänner tidigare men sen jag blev gravid och inte orkar vara social eller ta mig ut lika mycket så märker man hur de försvinner fler och fler. Min bästa vän finns kvar men jag känner mig så otroligt tråkig när vi umgås nu för hon har ju semester och vill festa, vilket jag också hade gjort om jag inte varit gravid.
    Övergiven känner jag mig nästan hela tiden! Känner mig tillomed övergiven av min sambo, mest för att han inte förstår något jag säger eller hur man mår. Jag hoppas verkligen det blir bättre snart!

    22 dagar kvar idag men är livrädd för att gå över länge.

  • emelielj
    SmultronCupcake skrev 2011-07-08 19:33:11 följande:
    Riktigt trist när vänner försvinner. 
    En vän till mig tyckte jag kunde följa med ut och dansa även att jag inte drack men man varken känner för det och sen finns det alltid massa fulla typer och jag är rädd och mig själv och min bebis i magen. Rökdoft och massa annat som gör att jag inte vill gå ut och festa. Sen skulle jag aldrig orka heller. Trött och kläder som inte passar och svullen.
    Min vän tyckte jag var mesig men hon har själv inte barn så kanske svårt att förstå. 

    Min sambo gick på semester idag så de har avslutningsgrillning så sitter hemma själv vilket gjorde jag kände mig ledsen och mer övergiven. Han var iväg förra helgen med så känns inte så kul.
    Blir även sur på min sambo när han tar sig en öl eller två. Ganska töntig sak att bli sur över men känns inte rätt.
    När jag fick reda på att jag var gravid v7 så slutade jag röka direkt och har inte tagit ett bloss sen jag såg plusset men sambon som också skulle sluta röker fortfarande lite vilket gör mig sur.
    Det känns som man får avstå från så mycket och sambon bryr sig inte känns de som.
    Annars skulle jag aldrig bry mig men hormonerna driver mig till vansinne

    Går över (som man säkert kommer att göra) känns väldigt tungt 
    Precis samma här i början så hängde jag med ut ändå men nu när man är så stor och otymplig så vafan ska jag göra på krogen då? Stå och lukta på deras äckliga stank som du säger. Kommer bara vilja gå hem vid 22 ändå. Min sambo är också iväg ikväll, firar sin fasta tjänst på jobbet med några polare. Imon ska han iväg och grilla med några nära kompisar hemma hos någon i närheten av där vi bor. Klart han får träffa sina kompisar, det säger jag ju inget om men det känns som jag gav upp hela mitt liv, och hans bara fortsätter som vanligt.

    Något som gör mig ledsen idag är att han är ute och dricker öl. Visst jag har inte asgt nåt om det, mer än att han borde hålla sig nykter efter vecka 38 typ, för säkerhets skull, men han sa förra helgen att han ska hålla sig nykter nu, ifall det sätter igång tidigare och för att stötta mig. Men sen fick han fast tjänst på jobbet och visst ska han få fira det, men måste han supa för det liksom? Jag orkar inte med att han kommer hem full inatt och är jobbig..
    Jag slutade också röka direkt, men han fortsatte snusa. Jag tycker det är ett litet pris att betala när tjejen gör nästan allt, men han fortsatte ändå,

    Visst är säkert mycket av våra känslor bara hormoner men jag tycker allt att min sambo kan ställa upp lite mer. Igår när jag klagade av mig lite till honom, hoppas på några snälla ord, så sa han bara att jag visste väl vad jag gav mig inpå. Då böprjade jag störtlipa och orkade inte höra när han försökte trösta mig. Usch!
  • emelielj
    SmultronCupcake skrev 2011-07-08 20:13:32 följande:
    Känns så elakt att vi måste "ge upp våra liv" för ett tag då de kan leva vidare med deras. Visst visste vi vad vi gav oss in på när vi valde bebis men jag trodde i alla fall att de skulle vara mer stöttande.
    De där med alkohol gör mig galen, han vet att jag varit sugen på ett glas vin och så men inte tagit nått så tar han en öl eller så vilket inte alls känns kul Rynkar på näsan
    Man är faktiskt 2 om att ha barn men bara en med att vara gravid? Orättvist!
    Tror inte alls på att de förstår vilka påfrestningar det faktiskt är att vara gravid både psykiskt och fysiskt.
    Och precis som din sambo så kliver min sambo mig på tårna ibland och tårarna kommer direkt och då han ser ut som ett frågatecken Rynkar på näsan
    Ja verkligen. Jag trodde aldrig jag skulle känna såhär, då jag verkligen längtar efter bebisen men det är så tråkigt att man ska behöva tjata på sambon för att han ska vara hemma mer eller mer stöttande, man vill ju att han ska göra det av sig själv..  Jag är nog mer ledsen/arg på min sambo än vad jag trott! Ska prata med honom imon.
    Sen så känns det svårt att bli sur på honom för att han ville fira sin jobbtjänst idag, då jag är jätteglad att han fick den! Men han hade ju lika gärna kunnat vara hemma med mig och firat med middag eller nåt.
    Inte ens min mamma kan jag prata med, hon säger bara som alla andra och stöttar inte heller särskilt mycket. Man kanske begär för mycket? Men med tanke på hur man känner så tror jag inte det heller.
    Önskar bara att bebis vill komma tidigare så jag kan bli mig själv igen!
  • emelielj
    SmultronCupcake skrev 2011-07-08 21:04:39 följande:
    Det känns som det är på mer allvar för oss eftersom vi bär på knytet och de inte känner samma ansvar än eftersom den inte ha kommit.
    Håller med dig, vill den ska komma nu så man kan känna sig mänsklig igen. Känns så elakt att bli sur över något man egentligen inte skulle bli sur över. 
    Det är svårt att hitta någon som verka förstå en 
    Ja det är jättesvårt det här. Blev så ledsen idag när jag försökte prata med min mamma, som ju själv fått flera barn, men hon var inte alls särskilt förstående fastän hon om någon borde vara det tycker jag.

    Tror det är de i samma situation som förstår bäst, fast alla känner väl inte såhär heller antar jag. De som faktiskt säger att de älskade att vara gravida måste ju svävat på rosa moln.
    Kan inte ens tänka mig hur det blir när bebisen äntligen är ute sen, det kommer vara så skönt/roligt/spännande och ett helt nytt liv, Underbart! Nästan så jag inte vågar tro och hoppas att den kommer nångång. Känns som det är för bra för att vara sant, typ.
  • emelielj
    UnderbaraMix skrev 2011-07-08 22:13:04 följande:
    Amen sister! Jag går in i V.37 imorgon och är sjukt trött på det här nu. Har fått en remiss till SÖS för förlossningsplanering så att de förhoppningsvis går med på att sätta igång mig på BF så att jag slipper gå över tiden. Just det känns jättestressande..
    Vad avundsjuk jag blir, jag är jätterädd för att gå över tiden!
  • emelielj

    Idag är det sådär här.. Sambon kom hem full inatt och jobbade sig som han lovade att inte göra. Idag när jag försökte prata med honom så hade han ingen förståelse. Hann bara sa det han trodde jag ville höra liksom. Så slutade det med att jag börjar storgråta, både för att han är så oförstående och för att jag är så less på allt nu. Då har han mage att fråga om hans kompis kan komma förbi en stund kl två idag. När vi redan ska iväg till hans föräldrar på middag idag som känns lagom kul nu. Trött jag blir på honom! Hoppas det är bättre idag för er andra. Känner mig bara helt totalt nere och otröstlig nu och att det är en evighet kvar..

  • emelielj
    linebajn skrev 2011-07-09 13:54:33 följande:
    Emeliej:det va ju ganska onödigt av din man att göra så nu när du är extra känslig, men killar tänker inte alltid:) du har ingen du kan prata med som står dig nära? när ska du ha barn? kram till dig
    Ne, jag tycker faktiskt han är ganska okänslig just nu.. Känns som man får ta hela smällen själv

    21 dagar kvar idag, det är ju inte lång tid men dagarna går ju så sjukt långsamt så man vet inte vad man ska ta sig till!

    Jo jag har folk jag kan prata med, men har inte nån direkt lust att träffa folk heller. Känner mig bara tjock och ful och ointressant.  Men ska nog åka hem till en tjejkompis ikväll som har en son på 8 månader o prata med henne. Om jag orkar då, får se sen :)
  • emelielj

    Jag försökte prata med honom imorse men det gick inte så bra.. Får nog stå ut dessa sista tre veckorna och förhoppningsvis blir sambon bättre när bebisen är här. Känns inte som han fattar att jag faktiskt är deppig och inte orkar något.

    Bumblebee: jag försökte prata med min mamma igår men fick bara till svar att det är då kort kvar och att jag ska tänka på nåt annat. Kände mig barnslig och överdriven när jag försökte berätta hur nere jag var och att jag var ledsen över sambons beteende. Suck!

    Att inte veta som du säger är väldigt jobbigt! Tänk om man går över, jag är jätterädd för det!

  • emelielj

    Nej verkligen inte. Jag känner ju redan nu att jag inte står ut, hur ska man kunna tänka på annat då? Så trött på att vara trött på allt. Gråtattacker får jag också nu det senaste. Men värst är att jag är så orolig att nåt ska hända bebisen i magen och då känns allt mer hopplöst. Får väl bara stå ut antar jag. Hade bara varit lättare med stöd från mamma och sambo, att dom förstått hur man känner, som ni i denna tråden gör.

    Det hjälper att prata av sig med fler i samma sits i alla Fall! :)

  • emelielj

    Samma här, att bebisen dör i magen är min största rädsla. Men det är säkert så ja, Att alla gravida oroar sig över det. Men det är ju inte lättare för det. När folk frågar hur det är nu det sista så säger jag bara braa, annars får jag bara till svar att; det är normaaaalt, du får bara stå ut! Det hjälper ju inte heller, plus att man slipper känna sig som en gnällspik! Fast det är väl det jag är nu antar jag haha.

  • emelielj

    Nej just det känner jag tyvärr inte igen. Men i vecka 20 så blev en stor del av mitt ben avdomnat och med nästan ingen känsel och så är det fortfarande. Skumt! Mina fingrar somnar och domnar bort flera gånger om dagen med, men det har jag hört är mer vanligt. Kolla upp det för säkerhets skull?

  • emelielj
    Dreamgirl skrev 2011-07-09 20:18:07 följande:
    Jag är i v 37+3 och känner mig också väldigt ensam och nere när min sambo är på jobbet. Jag tror inte att det är meningen att man ska vara ensam nu på slutet. Ibland tänker jag  "tänk om det inte går över när bebisen kommer?" Tänk om man kommer att fortsätta känna sig ensam och övergiven fast med en bebis hemma, då är det ju ännu värre för då är man även låst till bebisen! 
    Mycket skumma tankar som dyker upp nu :P 
    Ja jag har också tänkt så :) Men samtidigt tänker jag att nu går man ju endast och väntar på bebisen, och att bli lite mer sig själv igen. Så när bebisen är ute så borde det ju bli bättre, fast jag vet ju inte!
    Hoppas på det iaf. Nu är mitt mål bara förlossningen, sen tar jag det som kommer efter efter :)

    En kompis till mig fick sin bebis idag, 1,5 vecka för tidigt och jag är såå avundsjuk.
    Glad för hennes skull såklart, men min längtan blev ju snäppet värre!
Svar på tråden Vecka 37, Hur mår ni? Deprimerad..