SmultronCupcake skrev 2011-07-08 19:33:11 följande:
Riktigt trist när vänner försvinner.
En vän till mig tyckte jag kunde följa med ut och dansa även att jag inte drack men man varken känner för det och sen finns det alltid massa fulla typer och jag är rädd och mig själv och min bebis i magen. Rökdoft och massa annat som gör att jag inte vill gå ut och festa. Sen skulle jag aldrig orka heller. Trött och kläder som inte passar och svullen.
Min vän tyckte jag var mesig men hon har själv inte barn så kanske svårt att förstå.
Min sambo gick på semester idag så de har avslutningsgrillning så sitter hemma själv vilket gjorde jag kände mig ledsen och mer övergiven. Han var iväg förra helgen med så känns inte så kul.
Blir även sur på min sambo när han tar sig en öl eller två. Ganska töntig sak att bli sur över men känns inte rätt.
När jag fick reda på att jag var gravid v7 så slutade jag röka direkt och har inte tagit ett bloss sen jag såg plusset men sambon som också skulle sluta röker fortfarande lite vilket gör mig sur.
Det känns som man får avstå från så mycket och sambon bryr sig inte känns de som.
Annars skulle jag aldrig bry mig men hormonerna driver mig till vansinne
Går över (som man säkert kommer att göra) känns väldigt tungt
Precis samma här i början så hängde jag med ut ändå men nu när man är så stor och otymplig så vafan ska jag göra på krogen då? Stå och lukta på deras äckliga stank som du säger. Kommer bara vilja gå hem vid 22 ändå. Min sambo är också iväg ikväll, firar sin fasta tjänst på jobbet med några polare. Imon ska han iväg och grilla med några nära kompisar hemma hos någon i närheten av där vi bor. Klart han får träffa sina kompisar, det säger jag ju inget om men det känns som jag gav upp hela mitt liv, och hans bara fortsätter som vanligt.
Något som gör mig ledsen idag är att han är ute och dricker öl. Visst jag har inte asgt nåt om det, mer än att han borde hålla sig nykter efter vecka 38 typ, för säkerhets skull, men han sa förra helgen att han ska hålla sig nykter nu, ifall det sätter igång tidigare och för att stötta mig. Men sen fick han fast tjänst på jobbet och visst ska han få fira det, men måste han supa för det liksom? Jag orkar inte med att han kommer hem full inatt och är jobbig..
Jag slutade också röka direkt, men han fortsatte snusa. Jag tycker det är ett litet pris att betala när tjejen gör nästan allt, men han fortsatte ändå,
Visst är säkert mycket av våra känslor bara hormoner men jag tycker allt att min sambo kan ställa upp lite mer. Igår när jag klagade av mig lite till honom, hoppas på några snälla ord, så sa han bara att jag visste väl vad jag gav mig inpå. Då böprjade jag störtlipa och orkade inte höra när han försökte trösta mig. Usch!