Vars tror ni det är bäst att bo med barn?

Nej, jag hade precis skrivit ett långt inlägg också försvann det! Skriver ett nytt kortfattat:

Amsterdam, Berlin, Rom och Marseille - Skulle jag INTE vilja bo i. Alldeles för hetsig stämning och bråkig ungdomskultur. 

Edinburgh, Dublin och Sydfrankrike - Skulle jag kunna tänka mig. Vissa rasistiska tendenser, det känns som att man får besöka Sverige oftare och tala mycket med sitt barn om omvärlden så att de inte fastnar i den mentaliteten som styr landet.

London, Paris och Wien - Tror jag absolut är bäst, förutsatt att man har relativt bra ekonomi. Lugna stadsdelar på sina ställen, mångkulturellt och öppensinnigt. Vi bor i London med vår 5,5-åring och trivs hur bra som helst, även om det är dyrt ibland. Vi har vänner med barn i Paris som har ungefär samma erfarenheter som oss, och av det jag hört och upplevt gällande Wien är det väldigt nära en perfekt stad att växa upp i.

Jag har ingen erfarenhet av Gran Canaria eller Teneriffa. 

Rasistiskt kanske var fel ord, men snarare att man reagerar på andra kulturer, och ofta negativt.  Det är mycket att man lägger sig i hur andra lever sina liv, hur de uppfostrar, vilken kyrka de tillhör, hur de klär sig, och så vidare.

Vi var mycket både i Dublin och i Edinburgh när jag var yngre, eftersom vi har familj på båda platserna och funderade på att flytta. Jag skulle gärna bo där i vuxen ålder, framförallt Edinburgh, men jag vill inte att mitt barn skall växa upp där.

Fast det kan ju vara precis så man vill ha det, om man har små barn . De två familjer jag känner i Wien trivs jättebra.

Ja, det är ju olika vad man  vill ha, och naturligtvis finns det undantag. Jag menar såklart inte att alla som bor i Dublin "lägger sig i". Vi har bott där några månader i taget, och det är klart att det inte går att jämföra med att bo där i 12 år, men det var så jag upplevde det. 

Jag har aldig bott i ett litet samhälle i Sverige, delvis av just den anledningen . Jag tycker om att ha anonymitet kring mig.

Det är många som inte skulle välja London att bo i, precis som med många andra städer, och det finns en del stadsdelar här där jag aldrig skulle sätta min fot, med eller utan barn. De områdena där vi rör oss däremot, är lugna, gröna, trafikfattiga och känns trygga. Men det kostar, och det är ju en nackdel för många. Det kostar mycket att kunna bo i rätt område, och det kostar mycket att kunna ha sitt barn i rätt skola.

Det beror så klart på vad man är för person, vad man har för möjligheter och vad man har för behov. För någon som oss i vår familj skulle Dublin inte alls passa, medan London är helt perfekt 

HarperSeven - Så himla intressant att läsa dina erfarenheter! tack för att du delar med dig av både positivt och negativt!

OT OT OT OT OT!

Ingen kommer att våga sig hit när ni för en helt annan diskussion. 

Så, för att återkomma lite till ämnet:

För mig är London inte alls grått och trist. Det är nog den storstad jag varit i (och jag var varit i många) som har flest parker och tar bäst hand om dem. Var man än är i centrum är det aldrig mer än 10 minuter till en stor, grön, ren park. Det var en av de gladaste överaskningarna för mig.

Samma sak gällande lekparker, de är väl omhändertagna, förbjutet att röka, ha glasflaskor och ta in hundar - och folk lyder! (Förutom en och annan mamma som tar in chihuahuaor och poms i handväskan )

Skolan, om man kan betala för den, är underbar. 12 barn på en lärare och en assistent upp till att de är 13, med större grupper och fler lärare vid vissa aktviviteter. Hittar man rätt är det nyttig hemlagad mat. Min son är ute 60 minuter om dagen i skolan, varav 30 är "rörelse". Simlektioner från att de är 4 år, dans, sång och idrott en gång i veckan var.

Det finns bra statliga skolor också, men det kräver planering, att man bor i rätt område (många flyttar för att hamna rätt), att man kan tänka sig religiösa, att man kan tänka sig pojkskola eller flickskola.

Vården är oslagbar. Helt gratis, snabbt, inget tjafs. Bättre än i Sverige. 

Framförallt: Ingen bryr sig om hur du gör i din famlij, vilka regler du har eller varför. Ingen har åsikter om ditt arbete, om du är hemmafru, hur gammal du är, vilken religion du tillhör, eller varför du gör på ett visst sätt.  

Som 22-årig "hemmafru" till en 5-åring är det alltid kommentarer när jag kommer till Sverige, eller andra ställen för den delen, men här är det ingen som reagerar. Alla är vara vid så många olika typer av människor och det är otroligt befriande och precis den miljö jag vill att min son skall växa upp i. 

Oj! Sådär, skulle jag inte beskriva det nu! Det kan fortfarande ligga soppåsar på vissa trotoarer och sådär, men smuts, som du besktiver, har jag inte upplevt. 

Men du har rätt i att luften naturligtvis inte är lika bra som i Sverige. 

Haha, kackerlackor och andra inskekter har vi sluppit. Däremot har vi haft möss en omgång, men de hade vi i Lund ocskå och de försvann efter några dagar.

Det med könsroller känns som en annan diskussion och det är lätt att hamna OT. Men visst har det engelska folket en annan syn på kön och jämställdhet och om man tycker att det är en viktig fråga så är det nog inte rätt land att bosätta sig i.

Själv delar jag mycket av det engeslka synsättet, så mig passar det bra.

Sedan är det ingen som reagerar om det skulle vara en hemmapappa istället för hemmamamma, vi har ett par stycken i vår bekantskapskrets. Man är öppen för det mesta.

Men flickor och pojkar behandlas överlag annorlunda, absolut, och jag brukar säga att jag kanske inte varit lite pro-England om jag haft en dotter istället för en son.