• Anonym (Syster)

    Min bror lever ett rikt liv, jag lever på soc. Orättvist

    Min bror har ett ganska högavlönat jobb och han och hans fru reser jorden runt, köper det de vill ha till hemmet, lever i en köpeslägenhet och har mat på bordet. De har de riktigt bra.
    Jag själv lever på soc och har gjort det sedan barnen var små. Har sociala fobier, funkar inte i samhället.
    Vi har knappt så det räcker till mat, kläder mm mm mm.
    Min brors fru klipper håret hos frisör var sjätte vecka, jag var sist hos frisören.........aldrig.
    Min brors fru köper nya kläder varje vecka. Jag har haft second hand på mig hela mitt liv.
    Jag har aldrig varit utomlands, jag har aldrig besökt någon annan stad än den jag bor i. De reser utomlands flera gånger per år.
    Det är inte rättvist att han, att de ska ha det så bra och jag så här dåligt. Jag och min bror är blodsband, men vad är hon? Hon har bara gift sig med honom!

    Det är så orättvist!

  • Svar på tråden Min bror lever ett rikt liv, jag lever på soc. Orättvist
  • Hanna1987

    Så du menar på fullaste allvar att bara för din bror ordnat det för sig, så ska han försörja dig och dina barn också?
    Herregud! 


    Tove 4/7-10 ♥
  • Anonym
    Anonym skrev 2011-07-17 15:54:23 följande:
    TS är vad bidragssamhället Sverige skapar: Inkapaciterade männisor som väntar på att någon annan ska fixa ders liv. Patetiskt. 
    Och sluta skylla på handikapp. Det går att fungera trots både fysiska och psykiska handikapp. Såg en dokumentär om en kvinna som förlorat båda sina armar och ben påa köttätande bakterier. Ett par barn hade de också och hon klarade ändå att vara egen företagare. 
    Steven hawkins har ALS och har forskat i ämnen jag inte ens kan namnen på.
    Har en vän med kraftig ADHD som klarar både jobb och familj.
    Ryck upp dig och sök hjälp. Allt går om man vill! 
    Jag har ett bra jobb med hög lön trots social fobi som blivit bättre med åren men som jag nog alltid lär få leva med i viss utsträckning, så visst finns möjligheterna om man bara vill se dem.
  • Flygfotogen
    Anonym skrev 2011-07-17 16:49:34 följande:
    Fattar inte hur invandrare kan komma hit till landet, lära sig Svenska som är ett av de svåraste språken och dessutom lyckas få jobb eller rentav starta eget när många av oss (gud måste jag säga OSS och förknippas med en sån här situation?) inte kan torka sig i arslet om inte någon ger oss toalettpapperet direkt i handen.
    Hehe, sant. Och man skulle ju kunna tro att som invandrare i ett främmande land, med den pressen, så borde fler invandrare ha psykiska problem men det verkar inte vara så? Det finns ju gott om invandrare som varit med om helt fruktansvärda saker som arbetar heltid och mer därtill. Ibland undrar jag hur de orkar och hur de hittar sitt driv.
  • Anonym
    Marsch skrev 2011-07-17 16:56:38 följande:
    Hehe, sant. Och man skulle ju kunna tro att som invandrare i ett främmande land, med den pressen, så borde fler invandrare ha psykiska problem men det verkar inte vara så? Det finns ju gott om invandrare som varit med om helt fruktansvärda saker som arbetar heltid och mer därtill. Ibland undrar jag hur de orkar och hur de hittar sitt driv.
    Därför att dom sätter heder i sig själva och deras liv, för många av oss svenskar har ingen heder utan skäms inte för att bli försörja av soc och sedan gnälla över att man inte får någon hjälp av arbetsförmedlingen etc med att få jobb. Dessutom så har varannan svensk nu social fobi, deprimerad, går in i väggen bara dom blir tvungen att gå till affären en dag etc...Menar inte att trivialisera diverse sjukdomar men många är inbillningssjuka i det här jävla landet.
  • SmilingCoast
    Darlene skrev 2011-07-17 16:29:26 följande:

    Ja, jag får väl säga det igen då: Människor ser på världen på olika sätt. Du tycker att samhället består av ett antal fria individer som gör aktiva, medvetna val – jag tror att de flesta är allmänt ängsliga och rädda, att de anstränger sig för att passa in och sitter fast i diverse mönster. Att de därför skulle vara "inkompetenta, okritiska mähän" håller jag inte med om, det har jag aldrig påstått eller ens tyckt; det är dina ord och inte mina. 

    Om det inte dyker upp något vettigare här så lämnar jag den här tråden – jag har sagt det jag har att säga och jag tror inte TS blir det minsta hjälpt eller peppad av alla "skärp dig och väx upp"-kommentarer.  


    Självklart är det mina ord, inlägget handlade ju om att det var så jag uppfattar din syn på andra. 

    Jag tror inte att de flesta är allmänt ängsliga och rädda. Däremot tycker jag att du hycklar när du framställer dig själv som förtryckt underdog för att du inte får leva ditt liv på ditt sätt, samtidigt som du kritiserar de som "passar in" för att de lever sitt liv på sitt sätt.  
  • bryggarn
    Anonym (Syster) skrev 2011-07-15 23:47:26 följande:
    Min bror har ett ganska högavlönat jobb och han och hans fru reser jorden runt, köper det de vill ha till hemmet, lever i en köpeslägenhet och har mat på bordet. De har de riktigt bra.
    Jag själv lever på soc och har gjort det sedan barnen var små. Har sociala fobier, funkar inte i samhället.
    Vi har knappt så det räcker till mat, kläder mm mm mm.
    Min brors fru klipper håret hos frisör var sjätte vecka, jag var sist hos frisören.........aldrig.
    Min brors fru köper nya kläder varje vecka. Jag har haft second hand på mig hela mitt liv.
    Jag har aldrig varit utomlands, jag har aldrig besökt någon annan stad än den jag bor i. De reser utomlands flera gånger per år.
    Det är inte rättvist att han, att de ska ha det så bra och jag så här dåligt. Jag och min bror är blodsband, men vad är hon? Hon har bara gift sig med honom!

    Det är så orättvist!
    det är nog inte orättvist men det du känner är en annan sjukdom som svartsjuka och är lika hemsk och svår att bli kvitt ifrån
    och det är avundsjuka / (en typiskt socialdemokratisk sjuka)

    avundsjuka har typiska symtom som du uppvisar i din text

    du är avundsjuk på att han köper de kläder han vill och att han går till frisören oftare än du
    samt att du är avundsjuk på hans fru

    sen är du ju avundsjuk på flera saker som framgår i ditt brev men jag kan ju inte kopiera allt det du skrev ,
    men jag tror att budskapet gått fram

    det du kan göra är väll att kolla på andra som har det sämmre än dig själv
    för dom kommer ju vara avundsjuka även på dig .

    man mår bara dåligt av att springa runt och kolla efter hur bra andra har det gent emot en själv , det är rent av destruktivt .

    se det du har i stället för gräset är alltid grönare hos grannen och andras fruar är alltid vackrare än din egen eller hur

    avundsjukan har du skaffat dig själv genom att nedvärdera dig själv och dina saker
    var glad över det du har och var lycklig

    vissa tycker ju att det är orättvist (avundsjuka) att vissa har flera miljoner kronor
    men det måste finnas folk som har mycket mera pengar än vad du och jag har

    för annars skulle samhället rara samman
    den som har mycket pengar startar ett företag och anställer dig och mig som inte har så mycket pengar . enkelt eller hur

    hade vi alla pengar vore ju allt borta som vi har att sträva efter och vi skulle ju inte jobba heller om vi hade massa pengar

    så vissa måste vara rika och vissa som vi annars så funkar det inte
    samt att du och jag inte hade nått att sträva efter
  • slemtorsk i din bralla
    Marsch skrev 2011-07-17 16:56:38 följande:
    Hehe, sant. Och man skulle ju kunna tro att som invandrare i ett främmande land, med den pressen, så borde fler invandrare ha psykiska problem men det verkar inte vara så? Det finns ju gott om invandrare som varit med om helt fruktansvärda saker som arbetar heltid och mer därtill. Ibland undrar jag hur de orkar och hur de hittar sitt driv.
    ödmjukhet, tacksamhet över de gåvor man faktiskt får i livet, glädje över sina nära o kära när de lyckas, livsglädje- har man stirrat döden i ögat som många av de som kommer från kriget har gjort så är man nog rätt glad över att få ett jobb 7-17 på volvo och meka bil tex och kan göra det med glädje varje dag och ett extra skift då och då...

    Att vägra se sig som offer - som någon så påpassligt kommenterade kring min man ovan- är nummer ett.. shit happens och det är livet, jag kan välja att stänga in mig och tycka synd om mig själv i tid och evighet och missunna alla som lyckas med sina liv... eller jag kan svära o spotta över eländet en stund och sen resa mig som en starkare person. Många människor har inte fått verktygen att klara motgångar i livet...kanske har de blivit curlade av föräldrar och/eller myndigheter, det finns människor som faktiskt utvecklar sociala fobier PGA att de blivit så curlade av omgivningen att de upplever ren och skär skräck och ångest när de måste fejsa livet som det faktiskt är, dvs inte en dans på rosor.....

    Vad det handlar om är att psykiska problem kan vem som helst få, vem som helst kan hamna på fel sida av livet men vad är det som gör att tex jag inte blev missbrukare när båda mina föräldrar var det??? Vad är det som gör att jag inte fick depression och panikångest när jag blev utsatt för sexuella övergrepp mer eller mindre hela min barndom???Vad är det som gör att jag valde att arbeta som lärare i 15 år trots att skolan var förknippad med den värsta tiden i mitt liv (förutom övergreppen)??

    Det kan jag inte svara på... jag har väl haft en gnutta tur, en stor dos envishet men framförallt har jag haft vuxna runt mig som har lärt mig att INGET blir bättre av att jag deppar ihop... jag har också valt att inte prata om min uppväxt för då fäster folk fokus på den..."Ååååh vad duktig du är som skaffat dig ett så bra liv trots den uppväxten"... eller "usch vilket liv du har haft.. vad fint att du fått hjälp att vända det" (ingen hjälp direkt)

    Jag är den jag är och jag är formad av allt som skett mig under mitt liv..men det är JAG som byggt mitt liv. Jag har aldrig eftersträvat att bli rik eller få ett "fint jobb"...däremot vill jag ta hand om mig själv, inte leva på bidrag (även om jag har varit tvungen att göra det i perioder, men då har jag tagit det för vad det är, en övergångsperiod)...jag är inte ett offer och jag vägrar att se mig som ett för det som drabbat mig är peanuts jämfört med vad tex krigsdrabbade råkat ut för...

    TS... du är en kapabel kvinna, det är jag säker på... du har saker du är duktig på, saker du gillar att göra...fokusera på det, SKIT I din bror och hans fru, de har sitt liv och du är inte del i det och du har inte rätt till det oavsett hur orättvist det må vara. Du har social fobi säger du (och kanske fler problem om jag fattat det rätt) ALLT går att lösa, ALLT!! Jag har en vän som har pankikångest kombinerat med ADHD och social fobi - han har jobbat sig upp inom en elektronik-kedja... är numera butikschef... han har sina dipper då han måste vara sjukskriven- ibland i flera veckor, men han jobbar.
    Det finns tiotusentals exempel på människor med psykisk ohälsa som faktiskt klarat sig och nått framgångar... men att vilja ha framgång för att åka på utlandsresor är för mig helt främmande.

    Jag har aldrig varit på utlandssemester i hela mitt liv.. gjorde en resa till södra Europa för 9 år sedan i sällskap med min dåvarande, men det var en jobbresa för honom som jag fick hänga med på...annars har jag bara varit i Danmark över dagen, men jag har ändå ett rikt liv. Jag har jobbat varenda sommar sedan jag var 15, i år blir första gången jag faktiskt har semester...EN vecka.. och jag är snart 40....jag måste inte jobba men jag väljer att göra det för att säkra  en buffert inför framtiden och oförutsedda utgifter framför att resa.

    Som sagt.. gå till frisören ska du ha råd med på socialbidrag, har du svårt att få pengarna att räcka till sånt be om ekonomisk rådgivning hos kommunens budgetrådgivare.
  • hervor

    Många verkar blanda ihop saker här.

    TS kan inte hjälpa att hon är sjuk. Men det betyder inte att brorsan ska försörja henne. Han verkar redan ha ställt upp en hel del tidigare. Jag förstår till fullo om han vill fokusera på sig själv och sin fru nu.

    Att må dåligt över sin livssituation och kanske bli bitter, är inte så konstigt i TS sits. Men att lägga ansvaret på andra genom att vara avundsjuk och missunnsam - som TS är mot sin bror och sägerska - är något helt annat. Vad tycker TS att brorsan ska göra? Vad tycker TS att svägerskan ska göra? Det har inte framgått, hon bara gnäller och kritiserar dem.

  • Anonym
    Min syster lever också ett rikt liv med ett högavlönat jobb som resulterat i att hon bor i en stor och fin lägenhet, har hus i skärgården, reser väldigt mycket, köper fina saker... OSV...

    Jag har ALDRIG funnit mig själv sitta och vara sådär bitter och jämfört våra totalt olika liv. Jag lever på existensminimum men har aldrig missunnat min syster sin framgång, eller hennes man som också lever detta liv tillsammans med henne.

    Ja, hon och jag lever olika liv. Mer än så är det inte. Det är inte orättvist, det är så det blir ibland. Vi är lika mycket syskon för det - och det är väl det som är det viktiga?

    Visst tycker jag att mitt liv stundtals känns förjävligt, när ekonomin inte går runt, när jag inte kan köpa saker vi behöver och/eller vill ha. Jag kan inte resa, jag kan inte gå til frisören eller köpa något speciellt utöver mat så det mättar mig och lilla familjen. 

    Men sluta att vara bitter över vad du INTE har. Sluta jämföra dig med din bror och GE UPP med att tänka att hans fru "bara gift sig med honom" och att du och din bror "delar blod". Vad gör det för skillnad? Nej, sluta upp med det där tänket, det sänker dig.
  • Pallas

    De återkommer hela tiden och jag kan inte låta bli att spy på era präktiga idiotkommentarer! "När jag var lite deppad", "ryck upp dig", "ta ansvar", "dålig förälder" osv. En sak ska ni veta och det är att det är RUSKIGT svårt att få hjälp i vården när man lider av psykiska sjukdomar eller dito funktionshinder. RUSKIGT! Jag har fått kämpa i motvind i åratal för att ta mig någonstans alls och få hjälp. När jag behövde KBT var det 2 ÅRS kö till en tid. Fattar ni hur komplext det är med sjukdomar och handikapp som förändrar ens personlighet? Nej, det gör ni uppenbarligen inte.

    I många och långa perioder har min sjukdom tagit överhanden och det beror ingalunda på att jag ser mig själv som ett offer. Då har jag inte kunnat ta ansvar för mina handlingar (eller i mitt fall - icke-handlingar), eftersom jag helt enkelt varit för sjuk. Ändå har folk runt omkring mig hållit på som ni. Talat om för mig hur svag jag är, att jag snyltar, är inbillningssjuk, att de inte vill att deras skattepengar ska gå till mig, att om jag kunde visa mig på stan, kanske till och med köpa en bulle (och då var försörjningsstödet/sjukersättningen dessutom alldeles för högt), så kunde jag även jobba. Era kommentarer är helt imbecilla och ni borde lära er sitta på händerna lite mer.

    Jag vet inte i vilken fas av sitt handikapp TS befinner sig, men era kommentarer hjälper inte till att peppa henne! Ni trycker ner, bara för att själva få känna er bättre själva, verkar det som. Ni talar om för TS hur svag och värdelös hon är med era kommentarer. Ni bekräftar den fas hon är i, vilket kan orsaka att TS fastnar ännu mer i sin handikappsidentifikation. Identifikationen är en del av sjukdomsbilden, det kan ni ju ha i åtanke när ni medvetet, eller för den delen omedvetet, satsar allt på att trycka ned en människa som redan befinner sig på botten.

    Jag brukar säga att man ibland måste nå botten på träsket för att kunna göra ett ordentligt avstamp och kunna ta sig upp till ytan. For all I know kan det vara där TS befinner sig. Era kommentarer kedjar istället fast henne där... Jävligt sjysst. Eller inte.  

Svar på tråden Min bror lever ett rikt liv, jag lever på soc. Orättvist