Namnbyte 2 åring

Vår son var 2,5 år när han kom, men hade inget tal än, pga dålig stimulans på barnhemmet, den diagnos han är född med, och att de gavs puread barnmat högt upp i åldern så han hade inte övat mun/tung-rörelser alls. Han lystrade inte på sitt smeknamn och absolut inte sitt givna namn (i Ryssland används smeknamnet istället för det de döpts till). Vi sparade givetvis hans namn och jag använder fortfarande hans smeknamn ibland - men han lystrar fortfarandet inte till det. Så han har fått namn från sin morfarsfar och farfarsfar för att helt enkelt invigas i familjen där han nu hör hemma och där vi alla älskar honom. Men han har även sitt gamla namn kvar och kan själv välja att kallas för det när han blir äldre. Det namnet fick han antingen av personal på BB eller barnhemmet - de mindes själva inte... så det kändes inte som ett kärleksfullt givet namn. Tittar man på den ryska hemsidan där de lägger upp alla barn för adoption i hela landet (inom landet) så ser man att de ofta väljer bland ett fåtal namn så det var inte så stor variation på barnhemmet. Hade han fått det av sina föräldrar hade jag varit mycket mer benägen att behålla det som tilltalsnamn! Men han har fortfarande ett eget val eftersom han har kvar sitt ursprungsnamn.

Jag tror inte man "måste" behålla ett av barnets ursprungsnamn, men det brukar rekommenderas på alla kurser man går och böcker som skrivits sista åren, just för att inte ta bort barnets enda band till ursprungslandet och ev familjen (om det var dem som gav det). Vi valde ju att lägga till två namn till sonens namn och använda ett annat tilltalsnamn. Hans ursprungsnamn var inte något hans bio-mamma gav honom, men vi ville ju att han skulle få behålla det ändå för att underlätta om han själv vill börja använda det längre fram.

Jag har läst en  hel del amerikanska bloggar där äldre barn själva valt att byta till ett amerikanskt namn vid adoptionen - en del för att "höra till", en del för att "slippa sin bakgrund", en del för att det känns spännande  etc. En del ångrar det sedan i vuxen ålder och andra absolut inte. De som ändrar tillbaka till sitt första namn kanske vill få kontakt med ursprunget, dissa adoptivföräldrarna i en känslig tonårsperiod, gillar inte sitt nya namn etc. I gengäld har jag stött på många som bytt förnamn utan att vara adopterade... - det är en personlig sak man själv längtat efter helt enkelt. Rent krasst så byter en del tilltalsnamnet på ett adoptivbarn för att namnet är hopplöst att uttala, betyder något fult i det nya landet, associerar till något trist, tre andra barn heter samma sak i släkten eller liknande. Har man redan ett barn från samma land kan det ju dessutom vara lite komplicerat om båda har samma förnamn . Lite jobbigt att ropa på Olga senior att hon ska komma in och göra läxan när Olga junior är på samma lekplats. Vi adoptivföräldrar har nog gott uppsåt från början, men det kan alltid bli fel... (Jag har gnällt rätt ofta på mina föräldrar över mitt vanliga tråkiga namn i jämförelse med mina systrars vackra och unika namn).Som tur är så kan vi ju alla byta våra förnamn om vi någon gång känner ett behov - så det är inte för evigt!

Stämmer rätt bra med vår sons erfarenhet av barnhemmet utanför Moskva! Han var 2,5 år, varken talade något eller förstod särskilt mycket ryska, namnet gavs av sjukhuset eller barnhemmet, de använde ett smeknamn så han visste inte sitt döpta namn, han har vatten i öronen och hör dåligt (vi väntar på remissen för operation i höst) vilket nog påverkar talet än idag, opersonlig vård etc...

Maisie: men då måste man fortfarande inte behålla ett namn. Att det kostar extra är mer ett byråkratiskt hinder som går att övervinna. Allt går att lösa. Kan man inte uttala namnet så år det ju bra att byta det. Kan ju vara pinsamt annars om man inför gamla landsmän uttalar sitt eget namn galet eftersom det kan få en helt annan betydelse...

Maisie: det förvånar mig om det är så att man måste behålla barnets namn enligt lag. Men man lär sig. Ingen sa ett ljud om det förra året vid vår adoption. Nu hade jag i gengäld läst hyllmeter av böcker om att man numera vet att de adopterade själva mådde bättre av att få behålla den delen av sitt ursprung. Så det var en självklarhet för oss. Vår son hade bara ett förnamn, ett ryskt patronym och ett efternamn. Vi tvekade inte ens att behålla förnamnet även om vi valde ett annat tilltalsnamn.

Det finns en mycket tråkig sida av namnvalet som många inte låtsas om. Det ser man om man deltar fackligt eller från en arbetsgivare på anställningsintervjuer och det är att om barnet ser ut att komma från ett annat land så underlättar det om man har ett svenskt namn. Då slipper de börja med berätta om adoptionen, sin svenska utbildning och kulturella tillhörighet. Det är fruktansvärt, för jävligt, men sant. Jag (som varit fackligt aktiv) har hört och läst om adopterade som alltid börjar med att förklara att de är svenskar för att inte sållas bort pga sitt namn när ansökan läses. Det är djupt orättvist både mot adopterade och invandrare i övrigt att det ska behöva vara så. Men har man ett svenskare namn har du större chans att ta plats i arbetslivet. Våra adopterade barn möts av fördomar vart de än går. De flesta av oss tycker det är fruktansvärt och att vi ska kämpa mot det. Men som vuxen vill man helst inte statuera ett exempel av det egna barnet. Själv har jag snarare kämpat emot det fackligt. Men även folk som ser sig som rätt toleranta sållar bort ansökningar med utländska namn. De får inte ens komma på intervju och visa vilken yrkeserfarenhet de har. Jag träffade en gång en turk som bytte både för- och efternamn av samma skäl. Så sorgligt att han kände det behovet. Jag skämdes som svensk då även om han inte sökte jobb utan jag bara skulle ändra namnet i ett register åt honom. Det namn vi ger våra barn kommer påverka deras liv. Ge dem tillhörighet, stolthet över sitt ursprung men även avslöja något om vem de är för okända de möter.