Hon är jätterädd för pappa på natten!

Av någon anledning går det inte att göra nytt stycke. Ursäkta textmassan..

Hon är 18 månader .

Det är en rätt jobbig period för dem.......kraftig utvecklingsperiod med separationsångest och känsligt med den egna integriteten. Här har de t.o.m. skjutit up 18-månaderskontrollen av just den anledningen. Separationsångest har en tendens att visa sig tydligast nattetid och när de är trötta . Min yngsta sov som ett frimärke på mig och det var bara jag som gällde i den åldern vid sövning och på natten. Ta det för vad det är och gör inte en höna av en fjäder. Just precis nu har hon extra behov av dig vid nattning och på natten och talar kraftfullt om det för er föräldrar (som 1½-åringar gör ), inte av rädsla för sin pappa. Det vet vad de vill och inte vill och brukar göra sin röst hörd . Krångla inte till livet för er i onödan. Du kan väl ta nattningen ett tag. Det går över. Lovar . Lite senare  så kanske det bara är pappa som får natta. Så har det varit här med äldsta som är 3½ år.   

Jag tror inte hon är rädd för sin pappa. Jag tror hon är rädd för att han ska hindra henne från att vara från dig. jag håller med Frösöblomster om att det är bättre att gilla läget just nu och du tar nattningarna så att hon får en chans att hitta tryggheten med pappa igen där det funkar. Jag tror att det är bättre för pappa också. Det måste kännas förskräckligt för honom att bli boven i dramat.
Ibland kan man inte göra rätt som förälder. Vår tvååring är just nu i perioder rasande på mig för att jag måste jobba. När han är som argast får jag inte komma i närheten av honom på en halv dag eller så och det känns fruktansvärt. När han är så arg är allting mitt fel. Om en leksak inte funkar så blir han argare på mig. Om pappa måste åka någonstans så blir han arg på mig.
När det väl släpper så är han som ett plåster på mig istället och släpper inte taget.
När de är så små som din dotter kan de ju inte uttrycka vad de vill och vad som är viktigt för dem på något annat sätt än genom gråt och ilska.

Fast hon har gjort såhär sedan hon var 12 månader...

Min yngsta, snart 16 månader, är inte riktigt likadan men det finns likheter. Det finns så många olika teorier och funderingar man kan ha men vi har bestämt oss för att bara gilla läget. För ett par veckor sedan flyttade hon in till storasysters rum efter tre veckors " lära sig sova utan att amma på natten och sova i spjälsängen" projekt. Detta gjorde jag tillsammans med barnens mormor eftersom min man var bortrest i jobbet två av veckorna. I  princip ingen gråt under de här tre veckorna och vi tog det i etapper.

Nu sover hon i egen säng med storasyster i samma rum och hon sover 11 timmar i sträck! MEN natta och hämta på morgonen ska jag göra annars blir hon helt förtvivlad och gråter så hon nästan tappar luften. Alltså nattar jag. Hon ammar på morgonen när hon vaknar och om min man hämtar henne tror hon säkert att det betyder att hon inte ska få bröstet så då gråter hon.

Jag tror man ska ge allting tid och inte tvinga fram så mycket för det kan snarare bli värre då.

Tack, vad skönt att veta att man inte är ensam. Och bra att det har löst sig för er.

Problemet är bara att nu håller pappan på att flytta ut, vilket betyder att så småningom kommer vår dotter sova hos honom, och jag är så orolig för hur det ska gå. Han säger att hon aldrig gråter om jag inte är med, men jag är inte så säker på om jag kan lita på det :S

Jag förstår att du är orolig för att hon ska sova "borta". Och många skulle säkert argumentera emot men för din dotter blir det ju borta om hon inte är med dig. MIn äldsta som är tre år skulle kanske kunna sova borta från mig ett par nätter nu (men hon har inte gjort det och jag och min man ska inte skiljas...) men lilla tjejen skulle jag faktiskt inte låta sova på olika ställen. Det finns ju olika sätt att lösa det på.  Ni vuxna kan flytta på er så att hon får sova där hon är trygg (i sitt vanliga hem) eller så kan hon träffa pappa på dagen tills hon är "mogen" för att sova över.
Men det finns många olika åsikter om hur man ska göra och jag menar inte att skriva någon på näsan. Jag tror bara man ska våga tänka utanför det som verkar vara självklart för många just nu; nämligen att barnen ska bo halva tiden på varje ställe om föräldrarna skiljer sig. Det kanske inte passar alla barn.

Lycka till! SKriv gärna hur det går!

Hej, det är mer än 3 år sedan som jag skrev detta, men jag kom att tänka på tråden av en slump. Jag vill börja med att tacka för era råd, utav det jag berättade är det lätt att utgå ifrån att det bara var en fas. Men jag var övertygad om att hon var rädd, och jag hade rätt. Men det tog mig nästan ett år att förstå varför. Under hela den tiden var jag i förnekelse och ovisshet om allvaret i situationen. 

Det var när dottern var nästan två år som jag förstod vad det berodde på. Pappan hade flyttat ut, och han hade umgänge med henne på dagtid, men en kväll behövde jag barnvakt så pappan skulle sova hos oss en hel vecka innan för att vi successivt skulle vänja henne vid att sova med honom. Redan första natten kände jag hur rädd hon var bara av att han var i rummet. Jag låg med henne tätt intill mig och började tänka. När började detta?

Det här är vad jag omedvetet uteslöt från ts. När min dotter var ca 11 månader började hennes pappa misshandla mig fysiskt. Efter flera år av psykisk misshandel valde jag att radera första "slaget" (det var egentligen inget slag, han kastade mig i golvet) ur minnet. Och alla slag och hot därefter. Jag försökte lämna honom många gånger, en av gångerna är just när jag startade denna tråden och planen var att han skulle flytta ut. Men han kom alltid tillbaka. Till och med efter att han tog stryptag på mig och jag polisanmälde honom. 

När dottern var 2½ år bröt vi kontakten med pappan. Hennes rädsla för honom var bara början, för hon bevittnade både kastet och stryptaget och mycket annat däremellan. Hon började få mardrömmar och jag fick ptsd, men den gången lyckades jag hålla honom borta.

Så nu, ytterligare två år efter har vi knappt någon kontakt med honom, förutom ett eventuellt samtal på födelsedagen. Både jag och dottern mår bra, och pappan sitter i fängelse för misshandel (mot någon annan, min anmälan lades ner). 

 

Jag tycker ni ska lugna er lite med att pappa nattar. Låt henne vara med dej vid nattning ist. Min son var så himmelens mammig, så vi körde på mej. Sen när han fyllde 2 slog det över totalt och ist blev han pappig som bara dän. Vi tror att det beror på att han är så trygg med mej och hans frigörelse är mycket mot mej. Nu är det pappan som är idol och den vår son vill vara med och gråter efter. Så jag tror bara på att överdrivet tillfredställa barnets behov. Visa att du är där tok mycket.

Ps min son klamrade sig fast vid mej som en tok då det fanns en liten chans att pappa skulle natta. Han var rädd att han inte skulle få tutte och mej, inte direkt för pappan han ville bara absolut inte ha pappan.

Oj ts, såg att det var en gammal tråd du uppdaterat. Kram på dej, skönt att ni slipper skitapan, fy fan. Stackars din lilla flicka. Bra att du stod upp för er båda.

Jag misstänkte att det var något när jag läste trådstarten. Jag har varit med om liknande. Min son har sett både misshandel, hot och våldtäkt före 3års ålder. Tyvärr så är han tvungen att ha umgänge med sin sjuka far. Sjuka system. Han minns dock ingenting. Vad glad jag är att ni slipper träffa honom. Han kommer ju ut en dag. Hoppas att du fått ensam vårdnad och kanske att du kan flytta någonstans långt ifrån så att han inte orkar ta sig till er. Varma kramar till er!

Usch, det är så hemskt när barnen tvingas till umgänge med såna föräldrar. Jag hade verkligen tur under vårdnadstvisten. Jag har alltid haft ensam vårdnad, men han ville ha delad vårdnad och umgänge, men han fick inget av det. Nu har det gått ytterligare ett år sedan jag skrev uppdateringen, pappan har kommit ut ur fängelset och bor i en närliggande stad. Det är skönt att slippa oroa mig för att eventuellt stöta på honom på stan, men vår och hans relation till dottern ser mycket bättre ut idag. De började ha telefonkontakt redan förra sommaren (när han fortfarande satt i fängelse), han ringde en gång i månaden och pratade med henne - något som hon själv ville och mådde bra av, hon har ju inget minne av hans beteende när hon var liten. Efter några månader hade han permission och fick komma hem över en helg, han hade frågat om han fick träffa dottern då, men jag hade sagt nej. Dock ändrade jag mig när jag insåg att det kunde vara den enda chansen för min dotter att träffa honom under ordnade förhållanden (han fick inte dricka eller ta droger och hade varit utan en längre tid). Vi möttes på en offentlig plats och jag var med som "övervakare" typ. Det fungerade bra, och ytterligare ett par månader därefter fick de träffas igen under samma förhållanden. Efter att han kom ut från fängelset ville han ha umgänge, men ville inte gå med på mina villkor (att en övervakare som hade varit med under deras umgängen tidigare skulle vara med) och de fortsatte ha telefonkontakt. För ett par månader sedan började de ha skypekontakt och det har fungerat jättebra, och vi har nyligen ändrat från att ha det varannan vecka till en gång i veckan. Han har även börjat skicka pengar till dottern (jag inser att det endast handlar om skuld och skam över att inte kunna finnas där för henne, men det är tacksamt från min sida eftersom att jag har varit sjukskriven det senaste året och ekonomin inte alltid går ihop). Som det ser ut finns det goda chanser för dem att ha umgänge någon gång i framtiden. Dock med övervakare, jag backar inte när det gäller mina villkor, både jag och familjerätten är övertygade om att han inte är kapabel eller lämplig att ta hand om ett barn på egen hand. 

Alltså, vad fan?! Det där är inget annat än barnmisshandel.

1. Ni tvingar barnet gå emot sina naturliga instinkter för att det är mer "bekvämt" för er? Att barnet vill sova med föräldern är ju en överlevnadsinstinkt, samma sak med att den vill amma. Det är inte naturligt - eller bra - för småbarn att få sina naturliga beteenden ersatta med rutiner, hör ni inte hur skevt det låter? Att barnet gråter är ett tecken på att något är fel = att något av dennes behov inte är tillfredsställda (t.ex. trygghet). Barnet har dödsångest av att bli lämnad ensam, det är därför den skriker och gråter. Att den tystnar är för att den märker att den inte får hjälp och förlikar sig med att den kommer dö - INTE att den "tycker om" situationen eller att situationen är bra för ett barn.

2. Att lämna barnet livrädd med sin far var också helt stört gjort av dig. Vad ni istället borde gjort - och som pappan försökte göra - är att ge barnet trygghet med dig. Då lär sig barnet att "ok, om jag säger till om att något är fel med pappan så förstår han vad och ser till att fixa till det" (skapar trygghet), istället för som nu skapa otrygghet för barnet när ni totalt skiter i vad som är bra för den och att lyssna på vad den ber om för att "den ska vänja sig". Nej, vidrigt är vad det är. Hoppas ni skärper till er och att barnet inte blir allt för traumatiserat.

Ok. Vad bra att du har familjerätten på din sida. Och lita på dig själv om vad som är bäst för flickan. Jag har sedan mitt barn var ett år då vi var i domstol för tredje gången, haft ensam vårdnad och reglerat umgänge. Mittt barn har själv berättat ( enligt socialen, mycket trovärdiga berättelser) om misshandel på både han och halvsyster. Men barnen gör som många kvinnor att dom älskar ändå förövaren och vill vara kvar. Jag och systerns mamma har inte ens blivit hörda av polisen. Men dom gick och prata med mitt barn i skolan. Jag fick aldrig ta del av något. Min son var mycket stressad efter detta. Enligt socialens papper berättade min son samma trovärdiga berättelse till polis. Åklagaren la ner det. Mitt barn säger till mig att han inte skulle våga berätta för mig igen för att då kan pappa få fängelse. Fadern är extremt manipulerande och kan prata bort vem som helst. För mig finns inget att göra förutom att hoppas att mitt barn en dag förstår att han är värd bättre. Jag har gjort och gör allt jag kan men det är svårt när han själv vill ha så mycket umgänge. Han förtränger allt.

Hej förfan.

1. Var har jag skrivit att vi gjorde något för att det var mer bekvämt för oss? Jag är medveten om att barnet gråter pga att något är fel, och det var just därför jag skrev denna tråden - jag ville ha hjälp med att förstå vad som var fel. Det tog tid, men jag insåg slutligen vad problemet var och såg till att avlägsna pappan (=problemet) från våra liv. 

2. När jag insåg att min dotter faktiskt var livrädd tog jag självklart över ansvaret. Barn kan faktiskt bli ledsna när det sker förändringar och då är det inte "stört" att försöka hjälpa barnet att vänja sig vid situationen (vilket var det jag gjorde till att börja med).

Snälla du, läs hela tråden innan du blir pissförbannad och börjar kasta skit. Detta hände för 4 år sedan och min dotter är inte det minsta traumatiserad, tack!