Hon är jätterädd för pappa på natten!

Min dotter är 18 månader. Jag ammar henne och hon sover med mig på natten. Relationen mellan mig och hennes pappa har inte alltid varit den bästa, men han har nästan alltid bott med oss och sovit med oss. Det har nästan alltid varit jag som nattat henne i och med att jag ammar henne till sömns. Men när hon var runt 12 månader läste jag boken "somna utan gråt" av Elizabeth Pantley (detta var för att hon inte kunde sova utan mig, varken på dagen eller natten, jag fick sitta och hålla henne i famnen eller ligga i sängen med henne på kvällarna). Jag började införa rutiner och efter ett tag sov hon jättebra själv. Hon somnade i sängen själv och sov flera timmar i rad utan att vakna och behöva ammas. Under den tiden bad jag hennes pappa avlasta ibland så vi började turas om med nattningen. Han höll sig tyvärr inte så bra till rutinerna, mest för att han inte förstod hur viktigt det var, vilket drog tillbaka min tidigare framgång lite. Kvällen efter att han hade nattat henne tog det alltid lite längre tid för henne att somna. Till en början grät hon när han nattade henne, men då var det för att hon var så van vid att ammas till sömns. Sen började jag natta henne själv ett tag. Det gick ju så snabbt och lätt. Någon gång ibland tog pappan över och det gick bra. Men sen plötsligt en kväll hände något jättekonstigt. Dotterns pappa hade inte nattat henne på ett tag. Jag har för mig att han var iväg ganska mycket under 2 veckor då med. Just den kvällen när han skulle natta henne började hon gallskrika. Och hon tystnade inte. Jag suckade bara och tänkte att det var för att han inte hade nattat henne på länge, så han fick väl natta henne oftare. Men han kom ut till mig flera gånger och var helt förtvivlad. Kan tillägga att han inte klarar av att hon gnäller överhuvudtaget, och hon är väldigt glad i övrigt så jag brydde mig inte så mycket. Men han sa att hon var rädd för honom. Jag stod på mig och sa att hon var säkert bara inte van. Han fortsatte att försöka natta henne i några dagar. Det slutade antingen med att hon hade gråtit sig till sömns eller att jag fick ta över. Jag var helt säker på att hon grät för att hon ville ammas och för att hon inte var van att pappa nattade. Men en kväll ställde jag mig utanför rummet och tittade, och jag blev chockad. Det var sant som han sa. Hon var livrädd för honom. Hon skrek när han hade henne i famnen, skrek av rädsla och ville absolut inte vara i hans famn. När han la ner henne i sängen grät hon, och när hon försökte gå upp (vi har tagit bort ena sidan på spjälsängen som ligger precis intill vår säng) vågade hon inte gå i närheten av honom. Så länge han var kvar i rummet kunde hon lägga sig ner och bara gråta sig till sömns för hon var så rädd att han skulle ta upp henne. Jag bör tillägga att hon aldrig har gråtit när jag har nattat henne, oavsett om jag har haft henne i famnen eller i sängen. Samma sak var det när hon vaknade på kvällen, när vi satt framför tv:n t.ex. När hon vaknar är hon oftast tyst och går upp och letar upp mig. Oftast hör vi henne för hon kanske gnäller till lite eller typ suckar, så då hinner vi gå mot sovrummet samtidigt som hon går ut. När jag kommer tar jag henne i famnen och hon somnar antingen där eller i sängen igen. Men om hennes pappa går och möter henne springer hon tillbaka till sovrummet och lägger sig direkt. Och jag hör på hennes andetag att hon är livrädd att han ska ta upp henne. Om han tar upp henne skriker hon och gråter. Det är hemskt. Om vi båda är i sovrummet på kvällen eller natten - när hon ska sova eller har vaknat - håller hon i mig jättehårt och blir jätterädd om jag närmar mig pappan med henne i famnen. Både jag och pappan är helt chockade och vet inte vad vi ska göra. Vi kan inte förstå varför hon är så rädd för honom. Hon är alltid jätteglad för honom på dagarna. Jättetacksam för svar!