Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!

Äsch, jag är nog för trött för jag fattar inte vad du yrar om.
Du pratar om kommentarer du läst här, men du börjar ditt första inlägg med att ifrågasätta min TS. Om min TS är ju  kort och jag kan inte någonstans se hur den skulle väcka frågor hos folk. det står bara att det är en tråd för de som är ute i nätdejtingdjungeln och att man kan växla tankar och känslor här.

Väldigt enkelt skulle jag vilja säga.

Håller med till 100%. En man må vara hur rolig och snäll som helst men om inte det yttre attraherar mig så kan han inte bli mer än en vän. Och jag vill ha en kärlek.

för min del är det oftast bilden som avgör om jag en läser presentationen så för mig funkar inte det, även om din tanke är fin.

I verkliga livet är det ju samma sak. En kille kommer inte fram till mig på krogen för att vi har samma värderingar. Kommer en kille fram så är det antagligen för att han tycker att jag ser trevlig ut.

Haha, snälla...kan du inte berätta hur du har kommit fram till den tanken?!

Nu är denna Madida trött efter att ha varit vaken i 19,5 tim så jag ska lägga in en stöt på sängen. Klär mig i nåt porrigt innan så hoppas jag på tillträde

Sov sött alla!

Jisses! Här kommer jag in, på ganska gott humör, och ser att det skrivits galet mycket sedan jag var här senast. Så jag bläddrar tillbaka en miljon sidor (+/- 10.000) för att kolla och vilka heta diskussioner det har varit. Synd att jag inte var här Sånt gillar jag

Förutsätter att ni väntar på mig nästa gång

Okej, för denna gången Smecker.Titta, här har vi en man som förstår hur man ska göra! Bra. Kolla nästa gång!Hur ska jag kunna behålla min skönhet om jag inte sover och äter?! Nej det handlar om prioriteringar

Töntiga tankar från mig såhär en lördagskväll.

För några dagar sedan tog en man kontakt med mig på en sida. Hans bild tillsammans med hans mail fick mig att le från öra till öra. Vi har nu mailat väldigt mycket och han blir liksom bara bättre och bättre. Så jäkla rolig, charmig, smart och SNYGG!
MEN - han bor 40 mil från mig. Tycker det är skitjobbigt. Är det ens lönt att ge det mer energi? Jag kan inte tänka mig att flytta, jag har mitt liv här. Och han verkar inte så flyttbar.
Ja, jag vet att det är att gå händelserna i förväg rejält men jag vill inte träffa honom, falla som en fura och inse att avståndet förstör allt.

Vad ska jag göra? Vad hade ni gjort?

Men ååååååh! Om frågan var till mig så ja, vi har pratat i tel.Jaså?! Vad har du valt att göra då?

Jag hade ju ett års distansförhållande med en kille som bodde 50 mil bort, det funka men var jobbigt. Där var det dock meningen att han skulle flytta ner till Malmö så det var enklare att stå ut med.