Ännu en gång faller jag i tårar..

Otto: jag har fått hjälp i Karlstad bl.a. Men ivf ska jag göra i Örebro som jag fattat det.

men det är ju sekretess på personer som har med vården att göra, och det borde väl va det på en fertilitetsklinik också, så det borde ju inte spela någon roll? Inte får dem ju säga vilka personer som söker hjälp osv......Lät konstigt att de vägrar dig vård...

Jo, visst är det sekretess, men de kan ändå vägra mig vård om jag inte är skriven där jag bor, vilket är det de gör.

Pratade med BM idag och hon trodde inte ph-värdet påverka att jag inte blev gravid :/ Men hon ska skicka en remiss till veckan om ivf! Det är med blandade känslor.. Men det känns ändå ok ingen som vet vad vi genomgår så vet inte om jag ska berätta för mamma typ om ivf eller inte.. Man får väl ta de som de kommer kanske? Se vad som sägs på info mötet och så.

Jag tror att det bästa för i alla fall mig skulle vara att ta det som det kommer. Att ha åtminstone en utomstående att prata med kan vara bra när det börjar tära på förhållandet också. Det gör det här, och det är inget konstigt med det heller. Håller tummarna för dig! Uppdatera gärna mer här om hur det går för dig.

Glömde visst att svara på ditt inlägg.. Sry!
Är glad för dig att du inte har ångest och mardrömmar, jag lider ju som sagt av psykiska sjukdomar som gör att jag har det, så det beror inte på barnlösheten, men det är ju absolut en bidragande faktor till att jag mår sämre...
Vi har försökt i två och ett halvt år.

oki...vi har inte försökt seriöst, men har varit utan skydd i typ 3 år, varav ett plus och ett ma.....man jag förstår att alla dessa tankar kring ämnet är en bidragande faktor till ångest och mardrömmar....fan, det är ju nog jobbigt utan att ha psykiska problem också..=(  Men det känns iaf skönt att inte vara ensam om det....eller irl så känner man sig enam om det så det är tur att det finns internet!

Okej, har/ska ni börja seriöst med ÄL-test och hela köret nu eller?

Ja, det är helvetet på jorden.. Försöker inte med att någon ska tycka synd om mig som många verkar tro, men jag vill bara att folk ska förstå att man inte måste vara en opålitlig, hemsk eller dålig person bara för att man har psykiska sjukdomar. Mina är inte medfödda, utan de har kommit som följd av en rad traumatiska händelser i bland annat min barndom.

Många anser också att man gör fel som försöker bli mamma när man mår så dåligt som jag gör.
Jag tror inte att en liten skulle förbättra allt för mig, jag är inte dum.
Självklart är det inget lätt "jobb" att vara förälder!
Men det är min högsta önskan, och som sagt så är ju barnlösheten en stor bidragande faktor till min ångest, och jag skulle få någonting annat än mig själv att tänka på, jag skulle få vårda och uppfostra världens, enligt oss så klart vackraste och mest fantastiska skapelse. Jag ÄR redo att bli mamma, det finns ingen annan som kan besluta detta åt oss. Det är människans instinkt, och en kvinnas längtan efter att få bli en mor är starkare än mycket annat..

Irl är man väldigt ensam, ja. Men som du skriver, det är tur att det finns internet!
Här kan man stötta och bli stöttad på ett jättefint sätt utan att vara tvungen att avslöja vem man är.

Fast det är ju svårt för andra att bedömma vad som är rätt och fel (om det nu finns) då dem inte ÄR du....man känner väl bäst själv vad som skulle fungera och inte och vad man vill och önskar...Det finns garanterat nog många "normala" som inte borde ha barn....

Nä, har inte börjat med ägglossningstest osv, delvis för att jag anar att jag skulle bara bli så less och ledsen och deppig då jag vet att jag har långt mellan gångerna och frustrationen över att inte veta ungefär när man ska testa. Då får man ist testa massa gånger och så blir det en ond cirkel...så det är lättare att "glömma"....äh...jag vet inte, kanske skulle de va värt och testa i slutändan....vänta ut alla dagar...försöka se det som en "vid sidan av" grej, till man ser att det är dags...=s

Precis, jag vet bäst själv vad jag kan, vill och orkar, och det har ju trots allt ingen annan med att göra, förutom min sambo då givetvis.

Om jag skulle säga vad jag tycker är bäst skulle jag nog avråda ifrån ÄL-test och allt vad det är. Jag tror att det i många fall blir som du skriver, och det blir lätt som ett jobb, och ha "tvunget" sex är nog inget bra sätt om man vill försöka bli gravid. Om man ska följa något skulle jag nog säga att försöka ha sex var tredje dag, spermierna överlever ju ett tag och då maximerar ni chanserna utan att behöva hålla koll på ÄL och temperaturer och fan och hans moster.. Sedan är ju jag självklart ingen expert, jag delar bara med mig av vad som fungerat bäst för oss. Vi har testat allt möjligt, men i slutändan är det (för oss) bäst att njuta av varandra istället för att känns ett tvång att hela tiden ha koll på min kropp och mina värden osv..