Litium...

Jag jobbar på en psykmottagning och bl a för jag in årliga uppföljningar av patienter som äter Lithionit (litium) och där är majoriteten kvar på sin startvikt. Lithionit är en ganska biverkanssnäll medicin trots allt.

Däremot (har man lärt sig genom att jag skriver journaler) är det vanligt med viktuppgång eller nedgång vid depressiva perioder och nedgång vid maniska, men det kanske du har egen erfarenhet av..?

Jag gick upp 20 kg på sex veckor, trots hjälp av dietist, så det var absolut inte för att jag åt fel på något sätt. Så fort de satte ut medicinen så gick jag ner 20 kg igen. Jag fick det mot bipolär typ 2, men den diagnosen ändrades senare till Borderline. 

Lilith Dark: Shit vad hemskt! Ja det är inte för skoj skull som man skall vara försiktig. Personligen hade jag inte tyckt att det var värt det... Mådde du bättre av det då?

Nej det positiva i det hela märkte jag ju inte av eftersom jag mådde så dåligt av viktuppgången. Några kilo hade jag inte brytt mig om, men att gå ifrån 50 kg till 70 är en helt annan sak. Jag är kort och har normal figur, men då såg jag verkligen ut som en boll. Gick ifrån att vara en liten medium till en xl. Läkaren höll också med om att det inte var rätt medicin för mig.

Jag hade ingen viktökning av lithium.

Får jag fråga dig hur många ect behandlingar du gjort? antar att dem var i serie?

Om nu dina depressioner är ett så stort problem, så borde viktuppgång vara det lilla problemet jämnfört med att få må psykiskt bra!!

Men mår man redan dåligt, så mår man ju inte bättre av en kraftig viktuppgång och då blir ju medicinen verkningslös.

Jag gick ner 10 kilo när lithiumet sattes in. Lithium har räddat mitt liv, jag mår så fruktansvärt bra hela tiden tack vare medicinen.

Jag hade gjort vad som helst för att må bra!!! För mig är en viktuppgång nada, då jag snart inte orkar längre...kanske man skall testa lithium.

Innan min man fick rätt diagnos prövade han olika mediciner för depression. En del gick han upp ganska mycket av. Men sedan han började med litium har han gått ner till sin normalvikt. Dessutom är litium det enda som verkligen hjälper honom. Han mådde skit fysiskt de första två månaderna (kräkningar och diarré) men märkte nästan direkt att han mådde bättre psykiskt. Nu har han inga biverkningar alls längre.

Jag har ätit lithium i 8 år nu och inte gått upp i vikt. Snarare ned ca 30kg (var riktigt stor innan) Har mått riktigt bra på dem även om jag nu trappar ut dem eftersom jag är diabetiker och har fått påverkan på njurarna. Även sköldkörteln har tagit styk av Litiumet så jag äter Levaxin för detta. Men sett till effekten på mitt psykiska mående har det helt klart varit värt det.

Tack alla för era svar!

Ser att någon gått upp massor till min stora fasa Någon har tappat kg...  Nåväl det lutar åt att jag ska våga prova för såhär kan jag inte ha det längre   Går bara utför!! Orkar inte mer!!!!

Samma här, fast vikten stod still! Det var en chock att få veta att andra har fått må så här hela tiden!!

Jo, men om man är en sådan person som litium verkligen funkar på, så märker man en otrolig skillnad. Alltså inte bara stabilare humör, utan en ständigt närvarande effekt. Som någon skrev här ovan, att man blir förvånad över att "vanliga" människor har det så här enkelt hela tiden.

Sen kan man säkert bli ledsen och vantrivas över vikten, men om man slipper känna sig som ett jagat djur som i panik vill kasta sig utför första bästa stup eller hoppa framför en bil, då kan man känna att det är skit att ha blivit tjock, men utan att vilja dö.

Men om medicinen bara har knappt märkbar effekt, och man sabbar sin vikt samtidigt som man fortfarande har samma kaos i tankarna och känslorna - då är det illa.

Hjälper inte Litium bara bipolära?

Jag tror det används vid schizofreni oxå.
Jag har faktiskt funderat på om det inte skulle hjälpa även vid andra diagnoser, när man ser vilket mirakelpiller det är för maken. Men så enkelt är det nog inte. Ändå är det ju ingen som exakt kan förklara varför det hjälper.

Jag har inga biverkningar alls av litium och har stått på medicinen sedan 2007. Jag har heller inte haft några skov, varken depressioner eller manier. Det jobbigaste är blodproven, men att ta ett blodprov i halvåret är kanske inte det värsta som kan hända.

Det är nog schizoaffektiv du tänker på.