Bäst för dottern?

Hej!
Det finns ju alltid goda skäl när man tar det svåra steget att separera och alldeles särskilt om man har ett litet barn. (Du skriver inte hur gammal hon är.)
Ofta handlar det om sådana saker som du beskrivit i ditt mail och jag förstår att du oroar dig för hur det ska gå i framtiden med gemensam vårdnad.
Eftersom det är så att båda föräldrarna har lika rätt att få gemensam vårdnad så är det ju det ni har att utgå ifrån.
Så vitt jag förstår är det inte förrän det visar sig att den ena parten inte klarar av att ta hand om barnet som det kan bli förändringar och då via ansökan om enskild vårdnad, eller om båda föräldrarna är överens om detta.
Eftersom ni just nu verkar befinna er i en uppslitande kris kanske det inte är bästa tillfället att resonera om dessa frågor. Det blir lätt till hot i stället för vuxna diskussioner.
Mitt förslag är att ni börjar med den enklaste lösningen, nämligen gemensam vårdnad och försöker hitta en plan som passar för alla tre. Om pappa har mycket med jobb och kompisar så låt honom ägna sig åt det, då kanske ni kan bestämma att du har dottern mer än han. Gemensam vårdnad måste ju inte betyda att man delar precis lika.
När han sedan blir själv med dottern kommer han i bästa fall att lära sig att ta hand om henne bättre.
Självklart är det viktigt att du så gott det går ser till att hon inte far illa hos honom, men det är ändå begränsat vad du kan påverka när hon är hos honom. 
Om du får veta att han exempelvis lämnar bort henne till andra när det är hans "tid" så är det något du kan anföra i en senare vårdnadstvist.
Men vårdnadstvister är inte något att sträva efter i sig. De är aldrig bra för barnet och vidmakthåller ofta konflikten mellan föräldrarna i stället för att få den att lägga sig.
Så försök hitta en överenskommelse och pröva er fram i verkligheten i stället för att slåss med ord och hot så tror jag ni kan hitta en lösning som passar er alla tre.
Lycka till!
Margit Ekenbark