Ensam = Konstig?

Kanske ska tillägga att det inte är direkt så att jag "drar mig undan" från det sociala utan jag gillar att umgås med folk. Men just nu föredrar jag hellre att sitta hemma en kväll ensam istället för att gå ut och festa till exempel.

Jag känner igen mig i det du beskriver och tycker också att det är synd att det talas i så negativa termer om människor med stort ensamhetsbehov. För mig är det absolut nödvändigt att dra mig tillbaka med jämna mellanrum för att "ladda batterierna". Vi är helt enkelt olika - vissa har ett större behov av att vara för sig själva och det är inget fel med det.

Jag har ett enormt stort behov av att vara ensam också. Förstår inte varför det alltid ska talas så illa om det... varför är jag konstig för att jag inte vill vara runt människor 24/7?

Just nu har min sambo en vän här som jag aldrig träffat innan. Min sambo jobbar och jag är ledig och jag som älskar mina långa dagar för mig själv tvingas umgås med en person jag inte ens känner?! Som dessutom ska stanna i nästan två veckor i vår lilla tvåa?! Jag är helt slut på kvällarna av den psykiska påfrestning det är att behöva vara så social och inte få en minut för mig själv...

Nej, det inget konstigt med det alls. Tvärtom tror jag fler människor skulle behöva vara ensamma och kanske få lite distans till saker och ting. 
Sedan är det skillnad på ensam och ensam. Har man jobb och släktingar och vänner man träffar ibland, så är man inte ensam bara för att är själv hemma nästan varje kväll. Det är skillnad på att ha ett socialt nätverk men ändå vilja vara själv en hel del, mot att inte ha något socialt nätverk och vara själv nästan alltid.

Hur gammal är du? Det brukar bara vara under en viss ålder, många undrar om det är "onormalt" att inte vilja gå ut och festa

Sen tror jag att du har missuppfattat det där med att "dra sig undan". Det handlar om personer som drar sig undan HELT, eller nästan helt. Som sällan eller aldrig vill umgås med någon, bara sitter hemma etc. Då är det dags att fråga sig hur personen mår. (Men det kan också bero på att personen är trött eller överansträngd. Beror ju på hur h*ns dagar ser ut, om h*n jobbar mycket etc). 

Du säger att du gillar att umgås med folk, men ändå vill vara själv mycket just nu. Det är HELT NORMALT, särskilt om man har en jobbig period bakom sig. Vi lever i ett samhälle där man förväntas vara social, ständigt uppkopplad mm. Det tär på krafterna och psyket. Håll kontakt med familj och vänner, men pressa inte dig själv till för mycket umgänge.
Känn inte att du måste vara "ständigt uppkopplad" eller "ständigt närvarande", utan vila i dig själv. 

Aa vad skönt, då är jag iallafall inte ensam med att känna så. =)
Tycker så många i omgivningen ger konstiga blickar och tycker jag är konstig som föredrar att vara själv.
Blir så påverkad av allting, allas åsikter och allas förväntningar av en att jag nu försöker leva ett liv som utåt sätt är accepterat även fast jag mår sämre av det. Har bland annat planerat in massa saker men nu har jag bara jättestark ångest över det eftersom jag egentligen helst skulle vilja vara själv.

Oj, det svaret ovan var till Anonym (likadan).

En del skulle behöva vara ensamma mer, andra mindre. Det är också skillnad på frivillig och ofrivillig ensamhet.

Så enkelt är det

En av mina bästa kompisar säger att hon skulle kunna döda för en timme själv på stan. Hon har inte så stort umgänge egentligen, men några kompisar + sambo och småbarn. Hon upplever det som om hon ALDRIG får vara själv och för henne är en timmes ensamhet, mycket värt. Andra behöver en kväll eller en hel helg. Alla är olika.

Samtidigt vet man ju att det finns de som sitter isolerade på äldreboenden eller bara i sina hem, och sällan eller aldrig träffar någon. Synd att dessa inte kan "avlasta" dem som skulle vilja vara ensamma mer! 

Ja precis så känner jag med. Har nu bokat in mig med att träffa folk närmaste tiden, folk som ska komma och bo hos mig bland annat och känner hur det verkligen tar emot och att jag egentligen vill ställa in allt. Men just det att jag känner så gör att jag känner mig så konstig, att jag därför är beredd att "genomlida" det här även fast jag skulle mått bättre av att vara själv.

Jag tror jag läste något citat som handla om just det, att ensamhet som man väljer själv kan vara nyttig men den ensamhelt som inte är självvald kanske inte är så bra. Det är ju det som är grejen lite, att när jag är ensam så känner jag mig inte ensam utan rätt nöjd. Men just att jag är nöjd får mig att undra om det är något konstigt med mig.