Ensam = Konstig?

Inget elakt menat, men till viss del borde din sambos kompis kunna roa sig själv faktiskt. Samt inte vara i er lägenhet hela tiden... Hur bor ni? Är det nära till saker? Stad, affärer?

Det är inget fel på dig, tvärtom. Det är nog värre att vara en människa som inte kan vara ensam. Jag tycker också att det skönt att vara ensam. Både helt ensam hemma och att bara jag och mannen är själva utan barnen. Att bara kunna göra vad som faller en in, äta när man vill, läsa medan man äter osv. Skulle aldrig fixa att alltid ha en massa människor omkring mig, vänner som tycker man ska umgås flera gånger i veckan och så.

Har också funderat på om jag har något sjukligt behov av att vara själv. Nu är jag inte ensam så ofta eftersom jag har sambo och tre barn, men själv i bemärkelsen att inte umgås med vänner eller andra utanför familjen. Vi ska inte snacka om när jag jobbar, då orkar jag verkligen inte vara social med andra. Mitt jobb kräver rätt mycket av mig, att arbeta med mig själv som verktyg så att säga (arbetar med människor med funktionsnedsättningar), så när jag väl kommer hem vill jag bara vara hemma och ta det lugnt. Har absolut inget behov av krogen eller såna grejer så det finns liksom inget som lockar. Men jag trivs, så va fan

Skillnaden är att du inte är ensam hela tiden, och du vet (antagligen) att du alltid kan ringa til någon om andan faller på, som kanske inte har tid just då, men som ändå vill umgås med dig. Bästa kompisen. Pappa. Mormor. Pojkvän. Arbetskamraten...

Kort och gott: Du har ett fungerande socialt nätverk. Du är inte isolerad. Det är skillnad på att vara ensam och att vara isolerad.  

Jag skulle heller aldrig orka med att ha en massa människor omkring mig hela tiden. Jag blir ofta trött efter att ha umgåtts intensivt med kompisar, även om jag gillar människorna i fråga.

Samma här. Men jag tror det är mer nyttigt att kunna vara själv ibland och trivas med sig själv, än att man alltid måste ha folk omkring sig för att fungera.

Jag är 25 så jag är väl ganska ung kanske för att känna så här?
Men vart går gränsen då? Vissa dagar känner jag mig mer social men som nu senaste tiden när jag tvingat mig själv till att vara social så blir det till slut att jag verkligen drar mig undan.
Om man bara sitter hemma, har folk att umgås med men hellre är själv - är man konstig då? Är det onormalt? För är just så det känns att det är tecken på att man mår dåligt som du skrev och att folk börjar undra. Men jag mår ju bättre av det och dåligt när jag pressar mig för att vara "normal". Trots det har jag börjat fundera på om jag kanske har en depression eller liknande? Eller om något är fel eftersom jag mår bra av att vara själv?
Sen såklart spelar nog saker som hänt en stor roll, jag är väldigt känslig för stress på grund av det och jag tror detta är en fas som jag behöver. Blir ändå rädd för att jag kanske gräver min egen grav nu.

Jag började fundera häromdagen om jag är som pensionärerna på ett äldreboende.. en ensam tant. Bara att jag är yngre och väljer det själv, känns ju lite misslyckat. Men jag bor på studentboende och träffar folk precis hela tiden och delar även rum med en annan, så det är verkligen svårt att få tid själv. Kanske är det just därför som jag också gärna vill vara själv så mycket som möjligt. Att vara själv känns som en bristvara för tillfället.

Det får ju mig att tänka på att jag faktiskt bröt kontakten med en kompis som var alldeles för på. Hon ville höras hela tiden, varje vecka flera gånger och skulle ses hela tiden. Blev en sån stress för mig och kändes bara jobbigt att man "måste" ses. Inte för att man ville ses utan för att man måste det eftersom det gått så lååång tid (en-två veckor till exempel) Orkade verkligen inte med det, sen var det ju andra anledningar jag bröt kontakten också.

Precis det som du skriver är det som är så skönt, att få äta, läsa osv när man vill. Jag funderade faktiskt igår på om jag ens kommer kunna vara i ett förhållande (är singel nu). Tänkte att jag kanske inte är "gjord" för det eftersom jag känner som jag gör. Jag vill gärna kunna göra saker på mitt sätt och har alltid sen jag var liten blivit ganska irriterad på folk när jag inte får vara själv. Därför jag drar mig undan nu istället för att gå och irritera mig på folk runt omkring..

Jag har nyligen passerat 40-årsstrecket och det är först nu de senaste fem åren kanske som jag faktiskt accepterat att jag är en så kallad "ensamvarg". Det känns enormt skönt och befriande, att våga stå för vem jag är och att inte längre känna samhällets påtryckningar att man måste ha si och så många väninnor eller umgås med folk titt som tätt.

Så länge jag har internet att umgås via är jag helt och fullt nöjd.

Som tur är har jag en sambo med samma drag som jag, vi umgås i korta stötar över middag eller en film men ingen av oss vill spendera timmar ihop bara för att man ska göra det enligt andra.

Livet har blivit så mycket mer njutbart nu, jag hoppas att du får uppleva samma sak framöver!