Vår hund bet min son i ansiktet

Nej det är inte sonens fel, det är ert fel som föräldrar och djurägare eftersom ni tillåter sonen att faktiskt misshandla hunden.

Givetvis måste ni göra er av med hunden eftersom ni uppenbarligen inte klarar av att hålla den åtskiljd från sonen. Därmed inte sagt att det lämpligaste är en avlivning.
Jag är av den åsikten att hundar i liknande lägen måste få försvara sig, men när det går från nafsande i i händerna och morrningar till bett mot ansiktet så måste hunden bort från sonen.

Har själv avlivat en annars underbar hund efter en olycka med ett barn (flickan hoppade över honom och trampade honom på pungen) hade hunden i de läget bitit flickan i handen eller uppträtt aggressivt i just det ögonblicket så hade det varit lugnt, men han gick direkt mot halsen och skadade henne ganska allvarligt innan han sansade sig, något vi absolut inte kunde acceptera. Så han fick somna in för att garantera barnens säkerhet.

Vad jag inte förstår är hur i hela friden ni kan ha låtit det gå så långt? Första gången en hund markerar mot ett barn måste man ju ta itu med orsaken, i ert fall verkar det ju vara helt befogat för hunden att försöka försvara sig efterson ni som ägare har brustit i ert ansvar gentemot hunden. En hund ska aldrig lämnas att försvara sig själv! Det kommer det hända olyckor.

Och hur i hela friden tänker ni som föräldrar när ni någonsin igen tillåter barnet att vistas obevakat i samma rum som en hund som tidigare har nafsat?

Barn som inte kan bete sig korrekt runt djur ska inte heller få vara runt dessa. (det samma gäller givetvis om hunden inte kan bete sig runt barn/människor)

Har i en liknande tråd berättat att jag har fullständig nolltolerens när min systers barn är här eftersom de är för hårdhänta och högljudda och därmed stressar mina hundar helt i onödan.
Absolut inte av illvilja men oavsett bakomliggande skäl så får de endast hälsa på hundarna genom grinden, vill hundarna inte hälsa så kan de gå därifrån.
Eftersom mitt hem i första hand är hundarnas och inte syrrans barns, så är det barnen som får vara instängda i det rum vi vuxna för tillfället befinner oss i och hundarna hålls utanför.

Hade besök av en bekant med 3 barn i förra veckan som blev mycket irriterad när jag såg till mina djurs bästa och förbjöd barnen att gå fram till dem, eftersom de inte kunde låta bli att leda runt hundarna, "tvångsklappa" mm.
De får inte komma tillbaka hit om de inte accepterar mina regler, för hur hade det sett ut om mina två hundar hemma hos dem jagade in barnen i hörn och höll fast dem?

Vem har sagt något om att man hela tiden måste ha uppsikt, skaffa barngrindar och se till att ungen och hunden är på varsin sida grinden, funkar utmärkt här hemma. 

Det ska ju aldrig behöva hända, hunden ska självklart ges möjligheten att ha ett krypin där barnet inte kan komma åt den om den vill vara ifred. Vuxna får inte heller klampa in där, det är knappt jag gör det själv om hundarna är där.

Och det var ju egentligen bara det jag sade åt barnen, att när hundarna gå in under trappen så får man inte gå fram till dem, vill de leka så kommer de istället ut till oss andra. Barnen accepterade detta utan knussel. Det var föräldrarna som tyckte jag var orättvis "de vill ju bara klappa"

Ångrar lite grand att jag inte erbjöd mig att hämta lite gosedjur åt dem att klappa på  men de hade nog kanske inte fattat piken ändå...

Om problemet är som i TS fall att hunden inte kommer undan från barnet så är det ju egentligen bara barnet som behöver stängas in. Att hunden kan ta sig över grinden om det är barnet man vill hindra gör ju inget.

Min hundar hoppar lätt och ledigt över grindarna hemma om det behövs, men det är ju ungarna som är problemet även här  

Ikeas barngrindar är jättelätta att plocka fram när barnen är på besök, och jag kan ärligt talat inte se någon som helst anledning till varför en 3,5 åring skulle ha något som helst behov av att ha mer rörelsefrihet än att den kan vistas i ett rum i taget så det borde väl inte vara något problem att ha dem uppe jämt om behovet finns?

I TS fall finns ju bevisligen ett stort behov av att hålla barnet borta från hunden på mekanisk väg eftersom barnet ju verkat jaga hunden runt lägenheten. 

Men fortfarande: Varför låta sonen komma nära hunden om den tidigare nafsat honom? Och sen bli förvånad när det händer igen?

Mina hundar älskar också barn, men det är ju inte samma sak som att de gillar att bli utsatta för diverse nyp och ryck.

Om ni ska behålla hunden så förväntar jag mig att sonen inte ens får komma i närheten av den innan han är gammal nog att förstå att det inte är ok att hålla på som han gör, för jo, när man aktivt skadar ett djur oavsett anledning så är det djurplågeri, och du tillåter din son genom att inte hålla såpass koll att han inte får chansen, eller avskilja honom från hunden.

Jag vet att jag låter hård, men sonens ålder spelar ingen roll utifrån hunden upplevelse av situationen, någon slår, rycker, biter och kör på hunden med föremål och du gör inte tillräckligt för att stoppa det. 

Om din son skulle bita dig eller slå på dig skulle du då säga till?
Svaret är antagligen ja, om han sen inte slutade skulle du då ta tag i honom och fysiskt hindra honom från att slå?
Svaret är antagligen även där ja.
Eftersom du inte gjort det åt hunden (något som jag anser är ditt ansvar som ägare) så har hunden gjort detta själv för att freda sig.
Och de verktyg som står till buds för en hund är tänderna. 

Du skrivet i din TS:

"Har haft problem under en tid med att min son på 3,5 år är på och retas med vår hund jämt." 

"Han är på honom ofta, kör sparkbil efter honom, försöker klättra på honom och drar honom i öronen. "

Hur ska vi kunna tolka dig annorlunda? 

Vidare skriver du att barnet erkänt att han bitit hunden, att hunden ibland blir påkörd (av sparkbilen antar jag) och att du tillåter sonen att leka med en skadad hund utan uppsikt, en hund som tidigare nafsat.

Kan du förstå att vi har lite svårt att hålla med dig när du sen hävdar att hunden inte far illa hos er?

Självklart ska sonen och hunden aldrig lämnas ensamma, lös det hela på det sätt du anser vara bäst. Ta med sonen när du byter blöja, stäng in hunden, ta med dig hunden när du byter blöja, skaffa en grins så hunden är avskiljd men ändå ser er. Gör hur du vill men utsätt INTE hunden för sonens nycker igen.

 

Bra initiativ!

Även jag har möjlighet att hjälpa till med en omplacering, finns säkert många av mina klasskamrater som gärna skulle vilja ta sig an en äldre hund OM den kan leva normalt med smärtstillande behandling. (Djurskyddsstudent SLU)

Ärligt talat så är det precis så här de allra flesta fall av vanvård av djur i Sverige ser ut idag, en okunnig person med en helt absurd förväntan på vad ett djur är och vilken roll det ska spela i familjen.

Alla de gånger jag fått höra exempelvis
"men vaddå, vi städade faktiskt buren i somras, den luktar ju inte ens"
"varför sade djuraffären ingenting om att man måste klippa klorna på den"
"vi provade faktiskt att klippa klorna en gång, men då bet den mig"
"Den behöver inte kastreras, vill den inte ha fler ungar så borde den väl inte para sig mer"
"jag lämnade faktiskt nästan en hel påse mat i buren, kan inte förstå hur den lyckades trycka i sig allt det på bara en vecka"
"är det mitt fel att den är vanskapt? normala kaniner slipar ju faktiskt ner sina tänder själv"
"de leker ju bara" (när 3 katter använde den sönderplockade aran som "ringklocka")

Jag blir också berörd, men framför allt blir jag arg på människor som TS som inte förstår att det är ett liv de har att göra med, och ärligt talat så har jag inte svårt att se varifrån sonen fått sitt beteende ifrån. Precis som sonen tar sig TS friheter som inte är föenligt med en god djurhållning.

TS: Du är en mycket olämplig hundägare med den inställningen, jag ber dig, skaffa inte fler djur.
 

Det är ju inte frågan om lydnad, barn gör konstiga grejer även om man säger till dem. Men det finns ingen ursäkt för att lämna ett barn som plågar djure ensamt med en skadad hund som tidigare bitit, eller hur?

TS själv är ju defacto skyldig till att situationen ens uppstod, en normalfuntad hundägare fattar ju att man inte lämnar barn och hundar (men även andra djur) utan uppsikt tillsammans, även om hunden inte visat aggressiva tendenser.
Detta just eftersom barn är impulsiva och klumpiga och hundar är djur med tänder som ofta reagerar instinktivt på smärta eller om de blir plötsligt skrämda.

Ärligt talat så får syrrans barn inte ens umgås obevakade med min Afrikanska jättelandsnäcka, som har ett superbt barnförsvar (slem och hus) och som på sin höjd kan orsaka lätt hudirritation med sina "tänder"

Det där har jag också funderat på.

Jag särar på barn och hundar mest för hundarnas skull, men även om de inte blev stressade av stojiga barn så hade jag inte tillåtit dem att på egen hand leka med små barn.
Mina hundar ligger på 25-40 kg och när vi leker så händer det ju ibland att de faktiskt tar i för mycket. & jag har fått ordentliga blåmärken.
Ett litet barn som blir utsatt för samma behandling kan ju faktiskt ta ordentlig skada, detta trots att hunden bara leker.
Ett barn har ju inte heller den verbala & fysiska förmågan att lugna ner en upprymd hund på samma sätt som vi vuxna har. 

Hundar är djur, barn är små, bräckliga och impulsiva, finns inte en hund i världen som saknar självbevarelsedrift så till den milda grad att den i all evinnerlighet står ut med den typ av behandling som TS tillåtit.

Jag står fast vid att även slag, påkörningar, nyp, ryck och bett från en 3-åring gör ont (Syrrans 2-åring har pucklat på mig med blodvite som resultat ett flertal gånger ) och att TS genom att inte freda hunden faktiskt utsätter den för djurplågeri.

Till alla föräldrar där ute:
Hundar är djur, inte leksaker och den som lämnar ett barn ihop med en hund obevakat, hur snäll hunden än är, får räkna med att barnet kan skada sig. Hundar kan putta ikull, trampa på, bita eller riva barn helt utan ont uppsåt också. 

Till alla djurägare där ute: Barn är opålitliga, saknar impulskontroll och definitivt starka nog att skada ett djur, kommer ni ihåg tråden om kvinnan vars dotter av misstag strypt en hundvalp? Lämna inte era barn ensamma med ett djur.

Jag kan garantera dig att om möjligheten att gå undan togs ifrån hunden så hade den förr eller senare markerat sitt missnöje på ett annat sätt.

Ts barn har inte själv slutat terra hunden för att den gått iväg, och TS har inte försökt hjälpa hunden alls, utan bara föröks tala med sonen som upenbarligen inte brytt sig speciellt mycket.
 

Nej! Hunden ska definitivt inte behöva tåla att bli misshandlad. Är du på riktigt människa?

Barn och hundar ska inte umgås överhuvudtaget om man inte kan garantera bägges trygghet.

En hund ska aldrig bitas eller visa aggresivitet eftersom den aldrig ska behöva göra det. 

Visst ska en hund tolerera barn, men steget från gosa/mysa och rycka lite till att bita en skadad hund är jävligt långt.

TS har gjort helt åt helvete fel, hennes sambo tänker helt vrickat när han blir arg på barnet, barnet behöver hållas från hunden och hela familjen är olämpliga som djurägare! 

Det är ju just det som falerat i TS fall, hunden har inte getts space. Precis som TS skriver så gillar ju hunden barnet när barnet INTE är elakt.
Då finns ju heller ingen anledning att hålla dem isär så länge det funkar och man håller dem under uppsikt.

Men här diskuterar vi ju en förälder som i en sitation där det inte funkar, ändå inte har tagit sitt ansvar och särat på barnet och hunden utan nu skyller sitt bristande ansvar på hunden, som hade att välja mellan att bli misshandlad och säga ifrån.

Ser inte du skillnaden mellan att ett barn drar en hund som accepterar det i öronen, och att ett barn slår och biter en skadad hund som tidigare visat att den inte vill, men som inte heller ges chansen att gå sin väg?
TS har ju låtit barnet förfölja och tränga hunden helt utan att ingripa på ett sätt som fungerar.

Självklart kommer barnen först, jag har aldrig sagt något annat, hunden måste bort från barnet. Både TS och sambon har fel, då det varken är barnets eller hundens fel att det urartade som det gjorde.  

Det är väldigt stor skillnad på en hund som biter oprovocerat, eller som biter när det finns andra sätt att freda sig, och på en hund som inte skyddas från regelrätt misshandel och som till slut biter ifrån. 

Det har TS redan gjort, hunden ska avlivas.

Hur gör ni annars när ni vitt att barnet ska lära sig att något är fel?

Alla barn är olika men jag har varit väldigt tydlig mot min systers barn, satt dem ner och väldigt strängt talat om för dem att hunden blir ledsen om de inte genast slutar att nypa/putta mm. det har fungerat på dem, men då har de varit äldre.